Detta är ett inlägg i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. 

Patrik Hadenius har lämnat över stafettpinnen till Språkförsvaret i ett inlägg på Språktidningens blogg. Patrik följer upp och kommenterar Stockholmscenterns utspel om ”Open Streets Stockholm” och Språkförsvarets pressmeddelande.

På en punkt är vi helt överens. ”Open Streets” är varken ett vedertaget begrepp eller bekant. När en medlem i Språkförsvaret frågade tre engelsmän i sin bekantskapskrets hur de uppfattade ordet ”open streets”, associerade en av dem direkt till ”gator där laglöshet råder, knarkhandeln är öppen och fri och liknande ting.” Samma koppling gör också Patrik.

Men sedan skriver Patrik:

”Jag är själv inte särskilt upprörd över att svenska företeelser får engelska namn. Det finns ibland skäl för det. ”

Min motfråga är: Vilka skäl? Här skulle jag önska att Patrik vore konkret. Jag är beredd att diskutera vilket som helst konkret exempel.

Man måste skilja mellan myndigheters och företags namngivning och privatpersoners namngivning och språkbruk. Den förra har betydligt större slagkraft än den namngivning som sker på individplanet. Att fokusera på den senare vore som att inte se skogen för bara träd, att gå vilse bland detaljer. När det gäller myndigheters namngivning kontra företags finns det också viktiga skillnader. De förra har sprungit ur politiska församlingar, som valts och finansierats av medborgarna. De senare tänker först och främst på försäljningen och kan angripas på just den punkten.

När myndigheter och politiska församlingar introducerar engelskspråkiga varumärken, slagord och beteckningar, har detta konsekvenser för svenska språkets status. Jag tänker på ”Stockholm – the Capital of Scandinavia”, “Stockholm Business Region”, “Sigtuna – where Sweden begins”, “Dalarna – First Region of Sweden”, Kristianstad – Spirit of Food”, Luftfartverkets “Airport”, ”East Sweden” och nu senast “Open Streets”. Det går alldeles utmärkt att ange den svenska beteckningen först och översättningar till engelska och andra språk under, efter eller i parentes.

När myndigheter i Sverige använder engelskspråkiga beteckningar på bekostnad av svenska, signalerar man

• att svenska språket på något sätt inte duger;
• att engelskan på något sätt innehåller plusvärden i förhållande till svenskan; den är vackrare och mer uttrycksfull. Den markerar ”modernitet” och ”internationalism”.

Därmed bidrar man också till att undergräva svenskans ställning. Däremot är engelskan mycket användbar som internationellt lingua franca, men det är inte den frågan som diskuteras här.

Man bör också komma ihåg att gemene man intar en sund inställning till dessa engelska beteckningar. Det är typiskt att vanliga medborgare inte brukar få delta i beslutsprocessen, när ett engelskt namn tas fram. Men varje gång som en webbomröstning genomförts, har en stor majoritet föredragit ett svenskspråkigt alternativ. Nu senast röstade nästan 90 procent av cirka 2700 röstande emot namnförslaget ”East Sweden” i de båda webbomröstningar som Östgöta-Correspondenten och Norrköpings Tidningar arrangerade.

Patrik skriver vidare:

”Det är inte ovanligt att vi använder främmande begrepp för att vi inte är riktigt säkra på vad vi vill säga. Då passar ett engelskt uttryck som handsken. Det händer också att vi använder engelska begrepp när vi är fullt medvetna om att de är luddiga för att det är just luddigheten vi vill åt. Vill kanske Stockholmscentern distansera sig från Vänsterpartiets krav på bilfri innerstad. Då passar ett amerikanskt begrepp, associerat till bilimens förlovade land, mycket bättre.”

Nu är frågan vilka ”vi” är i detta sammanhang. Min uppfattning är att jag på privatplanet inte har några som helst svårigheter att uttrycka mig luddigt – på svenska. Inte heller Patrik, eftersom ”vi” är garanterat luddigt! Om jag inte är riktigt säker på vad jag vill säga, behöver jag inte tillgripa något annat språk än svenska, vare sig det är fråga om engelska, tyska, spanska eller franska. Jag tror heller inte att dessa psykologiska motiv styr de nämnda myndigheternas val vid namngivning; de tillerkänner helt sonika engelska språket magiska egenskaper, egenskaper som kan överföras till den myndighet etcetera som begåvats med ett engelskt namn, och som antas resultera i ökad besöksfrekvens, ökad internationell ryktbarhet etcetera. I Stockholmscenterns fall, eller rättare sagt deras ledande företrädares, tillkommer säkert problem med världsbilden. Behärskar man bara svenska och engelska och upphöjer detta till norm, är det lätt hänt att man tror att allt gott kommer från USA och att övriga världen är irrelevant. Jag vill understryka att jag absolut inte har något emot engelskan som språk; det är mitt näst bästa språk, men jag inbillar mig inte att engelskan är bättre än något annat språk. Jag försvarar heller inte svenskan för att det är världens bästa språk utan för att det råkar vara mitt modersmål.

Jag har föreslagit Linnea Hanell  att hon tar över stafettpinnen. Vad hon så fall kommer att skriva om, har jag ingen aning om.  

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Brev till Centerpartiet)

Hej,
 
I ett bifogat pressmeddelande har jag fått information om Stockholmscenterns förnämliga initiativ ”Open Streets Stockholm”. Det framgår av pressmeddelandet att Markus Berensson, på uppdrag av idéprogramgruppens (Idea Programs Group?) ordförande Per Ankersjö motiverar initiativets benämning med att ”Open Streets” är ett vedertaget internationellt begrepp. Jag förstår ju att detta bara är ett sätt att snabbt bli av med trist och gnällig kritik eftersom Stockholmscenterns pm tydligt visar att fenomenet i USA benämns t.ex ”Sunday Streets” och i Bogotá heter ”Ciclovía”. Varför kan inte vi i Sverige få vara ledande på att mynta nya fina begrepp (som t.ex det varumärkesskyddade ”Stockholm – Capital of Scandinavia”)?
 
Så det känns skönt att Centern (Central Party?) nu går i bräschen för internationaliseringen av Sverige. Det är okoolt att så många människor fortfarande skall behöva skämmas för sitt modersmål utan att någon ledande political kraft tar tag i frågan. Jag föreslår därför att Centern tar in följande bullet vid implementationen av sin nya political edition:
 
Centern arbetar för att snabbt föra ut Sverige på den internationella arenan genom att ta bort onödiga obstakler som t.ex det svenska språket. I ett första skede vill Centern reformera språklagen så att alla nya benämningar inom stat och kommun mandatoriskt måste ges imponerande engelska names. I ett senare skede, inte alltför långt därefter, kommer Centern att verka för en reformering av språklagen så att alla svenska myndigheter och myndighetsbegrepp ges engelska names och de opraktiska svenska tas bort. I ett sista steg hoppas Centern kunna lagstifta bort hela det svenska språket genom en total rewriting av den svenska lagen och implementera en helt new Swedish school för att därigenom ge Sverige oskattbara meriter på den internationella arenan.
 
Idéprogrammet kanske rent av skulle skrivas på svensk engelska från början? Vore det inte bra att föregå med gott exempel och bli pionjärer med att rensa bort det skämmiga modersmålet även i denna del av offentligheten?
 
Med bästaste hälsningar,
 
Sven Halldin    

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)