Denna sällsynt fåniga namngivning avser tydligen inte hela den sida av Sverige som vänder sig mot Östersjön utan bara en del  därav. I går beslöt nämligen kommunstyrelsen i Linköping att Linköping och Norrköping, d.v.s fjärde storstadsregionen, skall byta namn till ”East Sweden” - se vidare denna artikel och detta inslag i 24Corren Play.

Hittar inte utomstående företag, turister, kunder etcetera Linköping och Norrköping på kartan? Det är kanske bäst att döpa om hela rasket?

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Rubriken är ett lån från Jürgen Honigs recension av Språkförsvarets antologi för Deutsche Sprachwelt. Han häcklar bl a Sveriges Radios intervjuteknik där, oberoende av den intervjuades nationalitet, utfrågningen försiggår på engelska. Efteråt får lyssnaren sig till livs ett sammandrag på svenska av vad som just har sagts - i bästa fall (min anm). 

Jag har just genomlidit en entimmes intervju med den tyske stjärntenoren Jonas Kaufmann i P2, där intervjuaren ställde sina frågor på stapplande och Kaufmann levererade sina svar på en något mer verserad engelska. Sammanfattningarna på svenska var med förlov sagt snålt tilltagna och gav inte på långa vägar den fullödiga upplevelsen av Kaufmanns tankar och synpunkter som de hade förtjänat. Som tur var varvades pratet med musikalisks smakprov ur tenorens operarepertoar. Den krypande frustrationen jag kände medan jag lyssnade på intervjun kunde då ta en välbehövlig paus under det att jag njöt av den fantastiska sången.

Tänk vilken annorlunda upplevlese denna musikstund kunde ha bjudit på om SR hade lyckats gräva fram en medarbetare som hade intervjuat gästen på dennes eget språk. Mot bakgrund av den genomsnittlige svenske operaälskarens ålder är det dessutom inte helt befängt att tro att en och annan lyssnare hade kunnat förstå det som sades om det hade sagts på tyska. Nu var engelskan inte på något sätt avancerad utan lätt att förstå. Min poäng är: Om nu intervjun ändå måste sammanfattas på svenska kunde ju utfrågningen på tyska ha tillfört den en extra dimension i och med att Kaufmann fick uttrycka sig på sitt modersmål.

Hillo Nordström

Idag publicerade Svenska Dagbladet en artikel, ”Det behövs ett nytt ord i svenskan”, av Karin Milles/Karin Salmson/Marie Tomicic, som pläderar för införandet av ett det könsneutrala pronomenet ”hen”. Inlägget har i skrivande stund lett till 749 kommentarer. De som följer Språkförsvarets nätdagbok har säkert noterat att vi startade en omröstning om ”hen” (se också högerspalten) den 5 januari, som också ledde till debatt.

Varför propagerar författarna för ordet? ”Jo, för att ordet hen ger möjlighet att möta världen mer förutsättningslöst. Boken Kivi & Monsterhund blir en bok där alla barn kan identifiera sig utan att behöva förhålla sig till kön. ”

Vidare: ”..och att det maniska och aktiva särskiljandet av kön ger negativa konsekvenser för båda individ och samhälle och att en friare inställning utan lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid.”

Slutligen: ”Att föra in ett nytt element som får oss att tänka till i vårt språkbruk ger möjlighet till medvetenhet och förändring som sträcker sig bortom enstaka ord.”

Det är uppenbart att författarna tror att införandet av ”hen” inte bara skulle leda till att människors, särskilt barns, verklighetsuppfattning utan även att verkligheten skulle förändras. En inte ”lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid”! Hur vet författarna det? Det låter som hokus filijokus.

Men språk är en spegling av verkligheten, d.v.s ett sätt att beskriva verkligheten. Man kan förändra verkligheten genom att ge en befallning och den åtlyds, genom att avge ett löfte eller förkunna en dom. Men om man förändrar beskrivningen, d.v.s genom att byta ut eller lägga till ord, förändras inte verkligheten. Det är inte orden som har skapat tukthusen, fängelserna och kriminalvårdsanstalterna. Beteckningarna har ändrats för att fängelsesystemet successivt har reformerats. Det är inte själva språket som förändrat kvinnans situation i Sverige utan det faktum hon under 1900-talet, särskilt efter andra världskriget, i allt större utsträckning inträtt i den samhälleliga produktionen och därmed blivit självförsörjande och ekonomiskt oberoende.

Mig veterligt skiljer alla indoeuropeiska språk på levande och döda ting. Inom kategorin levande görs en åtskillnad mellan manligt och kvinnligt. Detta ger upphov till maskulinum, femininum och neutrum i språket. Reale, ”den”, är en 1700-talskonstruktion i svenska språket. I genuina svenska dialekter saknas reale. Åtskillnaden mellan två kön är grundläggande för alla däggdjurs reproduktion, inklusive människor, och därmed överlevnad. Distinktionen har alltså i högsta grad täckning i verkligheten.

Det finns språk, som har samma ord, ex. finska, kinesiska m.fl., för pronomenet i tredje person singularis. Men på vilket sätt speglar det en mer jämställd verklighet för män och kvinnor än bland talare av indoeuropeiska språk? Vilka är de empiriska bevisen för detta? Författarna berättar om en liten pojke i Jönköping, som överfölls 2011, för att han använde rosa och nagellack, vilket tolkas som kvinnliga attribut. Menar författarna att en sådan pojke inte skulle ha blivit överfallen i Finland eller Kina? Menar författarna att om jönköpingsborna använt ordet ”hen” skulle detta aldrig ha skett?

Författarna skriver: ”Ett motargument är just att ordet hen kan leda till att skillnaderna mellan könsrollerna suddas ut.”

Men ”hen” suddar inte ut könsrollerna; ordet åstadkommer ”nada”. Könsskillnader och könsroller är objektiva. De existerar vare sig man vill det eller inte. De förra är biologiskt betingade och de senare är delvis avhängiga de förra, men också socialt och kulturellt betingade, och förändras med tiden. Till och med små barn blir tidigt medvetna om könsskillnaderna, antingen via syskon, på stranden, på dagis eller när de börjar skolan. Hur länge vill författarna att man ska undanhålla barnen att det faktiskt finns två kön? Och hur i jesse namn ska det gå till? Det räcker väl inte att läsa högt ur en barnbok? Är det inte bättre att föräldrarna lär ut att det ena könet inte är förmer än det andra och dessutom praktiserar denna inställning gentemot egna och andras barn?

Ordbildning är en huvudsakligen spontan process. På 1700-talet – och fortfarande i många svenska dialekter - förekom det endast tre genus i svenskan, maskulinum, femininum och neutrum. Eftersom en tumregel säger att 30 procent av alla nuvarande svenska substantiv är neutrum (kräver ”ett”), betyder det gissningsvis att 70 procent av substantiven tidigare var maskulina eller feminina. Personligen tror jag att fördelningen var tämligen jämn. Det vittnar dialekterna fortfarande om. ”Sol”, ”jord”, ”båt”, ”dörr” etcetera var feminina, medan ”måne”, ”stol” och olika redskap var maskulina. ”Båt” och ”klocka” behandlas fortfarande som feminina i rikssvenskan. Det föll sig också naturligt att dela in djuren enligt könstillhörighet. Nynorska, färöiska och isländska har fortfarande maskulinum, femininum och neutrum liksom tyskan. Det var inte så att män och kvinnor i tidernas början satt och ackorderade om vilket genus solen resp. månen skulle ha. Det avgjorde slumpen eller eventuellt vissa mytologiska föreställningar.

Författarnas syn på språkets roll är idealistisk och med det menar jag att den har föga med verkligheten att göra.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I senaste numret av Skolvärlden intervjuar Jane af Sandeberg Per-Åke Lindblom med anledning av att Språkförsvaret nyligen gett ut en antologi. Intervjun utmynnar i en kort presentation av denna:

"Nu har det blivit en bok, eller närmare bestämt en antologi, 'Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva'. Den innehåller de viktigaste från www.sprakforsvaret.se. Boken har finansierats med hjälp av bidrag. Bland skribenterna finns Horace Engdahl, som är ledamot i Svenska Akademien och även dess ständige sekreterare Peter Englund."

Skolvärlden är organ för Lärarnas Riksförbund och når det stora flertalet gymnasielärare.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Vi har tidigare berättat att Deutsche Sprachwelt skulle publicera en recension av "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" i vårnumret nr 47. Jürgen Honigs recension har nu lagts ut på Språkförsvarets webbplats. Recensionen har översatts till svenska.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

På Språktidningens blogg skriver Helena Englund Hjalmarsson, initiativtagare och arrangör till Grammatikdagen: 

"Nästan alla är överens om att det är viktigt och angeläget att vara hjälpligt bevandrad i de flesta av våra skolämnen, till exempel musik, religion och samhällskunskap. Det är vad samhället kräver att den svenska skolan ska utrusta oss med inför vuxenlivet. Men när det gäller grammatik är det en vanlig inställning att det är okej, ja till och med lite högstatusbetonat, att inte ens ha de mest elementära baskunskaperna. Grammatisk okunskap verkar nästan vara något att kokettera med. Det är både dumt och synd! Och det är inte coolt att inte veta skillnaden på prepositioner och pronomen. Grammatik är kul och lika viktigt som alla andra allmänbildande skolämnen.

Den allmänna attityden till grammatik har länge varit att man  egentligen inte behöver lära sig någon grammatik alls. 'Jag kan använda språket korrekt, men jag har aldrig lärt mig någon grammatik', är ett vanligt påstående. Det är lite grand som att säga 'Jag hittar till Farsta, men jag kan inte peka ut det på en karta'. De två sakerna har mycket lite med varandra att göra. Man kan klara det ena utmärkt utan att klara det andra, men det är bra i många situationer att kunna både och."

Läs resten av inlägget här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Citatet i rubriken är Peter Kadhammars, kolumnist i Aftonbladet. I sin senaste krönika, med just den rubriken, pekar han på det sorgliga faktum att engelskspråkiga filmtitlar numera som regel inte översätts i Sverige. Han ger ett bra exempel på att översättningar ibland rentav kan bli bättre än originalet: Linje lusta, pjäsen av Tennessee Williams som heter "A streetcar named desire" i original. Den finns ju i en berömd filmversion också, och hade det varit idag hade, som Kadhammar så sant påpekar, ingen svensk filmimportör brytt sig om att klura ut en svensk översättning. Lättja och inkompetens nämner han som en del av förklaringen, och det är utan tvekan sant. Och när nu dessutom filmer från icke-engelskspråkiga länder dessutom får en engelsk titel i Sverige, då har det verkligen gått för långt. Som Språkförsvaret tidigare har påpekat heter Almodóvars film La piel que habito "The skin I live in" i Sverige! I t ex Norge däremot heter den Under huden. Och det finns flera exempel; den tyska filmen "Der Vorleser" fick heta "The reader". Hur tänker egentligen filmdistributörerna?!  

88 köpcentrum i Stockholm - en hemsk tanke. Är det verkligen möjligt? Räcker efterfrågan? Hur går det med små specialbutiker?  Jag tycker för övrigt inte om ”gallerior”, varför heter de så för övrigt. Ett galleri är ju något helt annat.

Men låt oss släppa den aspekten för dagen …  Svårare och viktigare är språket, det vill säga engelskan. Varför skall ett varuhusområde heta  Mood Stockholm alternativt Mood of Stockholm — eller Mall of Scandinavia. De ligger faktiskt i Sveriges huvudstad med omgivningar. Jag är säker på att de flesta kunderna (målgrupperna) är svensktalande och kanske inte ens förstår engelska.  Eventuella turister talar olika språk, många inte ens engelska.

Jag kan en del engelska, men jag har svårt att förstå namnen. Mood skall tydligen betyda humör, sinnesstämning — som namn på ett varuhus!? Mall har jag slagit upp i lexikon. Det kan tydligen betyda köpcentrum.  Men hur skall det uttalas? Vet alla att det engelska uttalet är /måll/ . Säger man /mall/ är det något helt annat. En mall för skandinavien!?

Nej, litet mer blygsamhet skulle kännas bra. Och, låt oss slå vakt om vårt svenska språk.

Björn I Ohlson

(Denna nätdagbpok är knuten till nätverket Språkförsvaret)