GU Journalen har publicerat en intressant och läsvärd krönika av Anders Björnsson. Han skriver bland annat:

”Men chansen är ändå större än om jag hade valt att uttrycka mig på något annat språk som jag är bekant med. Naturligtvis går det att krångla till ett resonemang även på det egna språket, men det är mindre krångligt än om man gör det på något annat.

Svenska högre lärosäten väljer i tilltagande utsträckning att göra det senare. De befaller inte sällan sina medarbetare att uttrycka sig på ett språk som dessa behärskar mindre väl. Men det är inte mångspråkighet som anbefalls utan enspråkighet, och detta på ett språk som endast ett fåtal av dem som får denna befallning behärskar någorlunda klanderfritt. Eftersom flertalet inte gör det tvingas de att hela tiden tänka på att det inte ska märkas så mycket att de inte gör det. Detta går ut över deras tankearbete. De gör sig själva skada. Och de blir inte riktigt förstådda av andra. Inom vissa ämnesområden, exempelvis humanistiska, där man numera läser huvudmassan av kurslitteraturen på svenska, kan en sådan befallning bli ett intellektuellt dråpslag.”

Läs hela krönikan i GU Journalen!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)