Språkförsvaret har begåvats med en recension på bloggen Stilisten den 10/3 2011. Jag vill inte påstå att recensionen är elak, snarast missvisande, eftersom författaren inte riktigt tycks ha förstått vad Språkförsvarets språkpolitik går ut på. Hon berättar att hon roat sig med att kika runt inne på språkförsvarets hemsida och rekommenderar läsarna att göra detsamma, ”om du vill fnissa lite åt människor som med rabiat frenesi försöker hävda det svenska språket och att man i Sverige ska använda svenska”.

Redan här reagerar jag. ”Rabiat frenesi”? Menar hon att det överhuvudtaget är fel att försvara ett språk mot ett annat? Är det fel att försvara svenskan gentemot engelskan? Är det fel att lägga ner så mycket energi på det? Vad exakt är det som man kan fnissa åt?

Artikelförfattaren väljer sedan ut ett antal citat, som hon tycker utmärker Språkförsvaret. Men är detta ett lämpligt angreppssätt för den som vill sätta sig in i en organisations språkpolitik? Jag skulle vilja rekommendera henne samma förhållningssätt som en gammal bekant till mig från samma rörelse på 1970-talet. Han berömde en viss artikel på sin blogg, vilket jag noterade, varvid jag i ett mejl till honom påpekade att jag var medförfattare till artikeln och upplyste honom om Språkförsvarets existens. Med en spårhunds säkra instinkt gick han direkt till det viktigaste dokumentet på Språkförsvarets webbplats, nämligen ”Förslag till programförklaring”. Detta dokument uttrycker i koncentrerad form Språkförsvarets språkpolitiska linje. Det bygger i sin tur bl.a. på dokument som

• Vanliga frågor
• Utkast till språklag för Sverige
• Förslag till språkpolitik för den svenska högskolan
• Försvara den nordiska språkgemenskapen – stärk grannspråksundervisningen
• En kommentar till ”Språk för alla – en språklag”

Författaren ger också sken av att Språkförsvaret prioriterar språkvårdsfrågor. Detta är inte korrekt.

Språkförsvaret försvarar svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion, förordar mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse. I begreppet mångspråkighet innefattas inte bara det önskvärda i kunskaper i stora främmande språk utan också stöd till minoritetsspråk och hemspråk.

Även om Språkförsvaret anser att statusvården måste prioriteras, betyder detta inte att vi anser språkvård är oviktigt. Sverige har redan en förhållandevis välutvecklad språkvård med myndigheter, institutioner och föreningar som Språkrådet, Svenska Akademien, Språkvårdssamfundet liksom en rad terminologigrupper. Detta arbete stöder vi.

Dessutom är frågan var gränsen mellan statusvård och språkvård går. Språkförsvaret menar att namngivning av myndigheter, företag, projekt, arrangemang etc. på engelska i stället för på svenska är en statusfråga, inte en språkvårdsfråga. Byte av språk i dessa sammanhang signalerar alltid att engelskan har högre status än svenskan och markerar ”globalisering” och modernitet. Det var därför som Språkförsvaret JO-anmälde beteckningar som Stockholm Business Region, Stockholm Visitors Board, Luftfartsverkets ”airport” liksom kommunala engelskspråkiga slagord.

Författaren tycks se Språkförsvarets medlemmar som en samling knäppgökar. Då är den stora frågan varför medlemmar i Språkförsvaret har lyckats publicera sig i så många publikationer i Sverige – se Språkförsvarets författararkiv. Språkförsvaret spelade dessutom onekligen en viss roll i tillkomsten av en språklag för Sverige 2009, hur stor är svårt att mäta.

Jag hoppas dock att författaren är en kvinnlig motsvarighet till Saulus på väg till Damaskus.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)