De högerpopulistiska partierna i Norden, exempelvis  Sverigedemokraterna, Danskt Folkparti och Sannfinländarna, förespråkar alla en kulturpolitik, som värnar om det traditionella, äkta och identitetsskapande. Ludvig Hertzberg tar upp detta fenomen i en artikel idag i Svenska Dagbladet med fokus på Sannfinländarna. Han avrundar artikeln med att påpeka ett sannfinländskt självmål:

”Och förstås har de en kulturpolitik med vilken de vill värna det traditionellt ”finska”. I en intervju i finlandssvensk radio i veckan försökte sannfinländaren Arto Välikangas försvara partiets formuleringar om att skattemedel inte bör gå till ”kvasikonstnärliga postmodernistiska experiment”, utan till uppbygglig äktfinsk konst av 1800-talstyp, sådan som ska kunna fungera som en källa till ”stolthet” och ”bättre självkänsla”. Nyttan igen.

Att de tre namngivna förebilderna var traditionsbrytande och internationellt orienterade, dessutom finlandssvenskar (Gallen-Kallela, Sibelius och Albert Edelfelt), verkade han inte ha tänkt närmare på. Sannfinländarnas inställning till Svenskfinland är förvisso av det fientliga slaget. Hittills har man agiterat för att slopa den obligatoriska skolsvenskan, medan den finlandssvenska minoriteten framför allt uppfattats som något av ett multikulturellt problem. Den finlandssvenska kulturen är, kantänka, inte längre nyttig nog.”

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Olle Josephson, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet och f.d. chef för Språkrådet, pläderar för tolkningens - och konferenstolkarnas - betydelse i detta inlägg på YouTube.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)