Östen Dahl

4 december 2010 09:05

Hej Per-Åke, kan du ge ett väldokumenterat exempel på ett språk som har dött genom successiva domänförluster?

P3er-ke Lindblom

5 december 2010 15:34

Hej Östen,

trots att jag är medveten om risken för att vi kanske inte är överens om vad begreppen ”väldokumenterat”, ”successiv” och ”domänförlust” innebär, gör jag ändå ett försök att besvara din fråga.

1. Jag utgår från att alla språkgemenskaper har innehållit två grundläggande domäner, användningsområden, nämligen den privata sfären och den sociala sfären. Detta gäller också för jägar- och samlarsamhällen. Den förra avser språkanvändningen i hemmet, familjen, bandet etc. och den andra avser den språkliga interaktionen med resterande delar av språkgemenskapen. Det kan också tidigt uppstå religiösa domäner, ett språk speciellt avpassat för religiöst bruk och som traderas av specialister; det må vara schamaner eller präster. Jag tar upp den domänen eftersom vissa språk överlevt enbart som religiösa språk; det gäller hebreiskan (fram till revitaliseringen i Israel), koptiskan och mandé. I moderna industrisamhällen har det uppstått en rad domäner, i och för sig i grund och botten sociala, på grund av en långt driven specialisering och arbetsdelning, exempelvis myndighetsspråk, högre utbildning, undervisningsspråk i grundskola och gymnasium, koncernspråk, reklamspråk os.v

2. Det är mycket sällan som språk dör helt plötsligt. Det förutsätter att en hel befolkningsgrupp utplånas, antingen genom krig, erövring, hungersnöd, epidemier eller naturkatastrofer. När romarna slutligen besegrade Karthago 146 f. Kr, slaktades antingen fenicierna eller togs som slavar. Samma öde drabbade vandalerna år 534 e.Kr, då de besegrades av Östrom. Många ursprungsfolk på den amerikanska kontinenten och Australien försvann relativt snabbt på grund av mötet med de europeiska kolonialisterna, inte enbart på grund av krigiska förvecklingar utan fr.a på grund av de sjukdomar som européerna förde med sig. De karibiska öarna avfolkades mycket snabbt efter den spanska kolonisationen; den spanske upptäcksresanden Hernando de Sotos expedition i sydöstra Nordamerika, nuvarande USA, 1539 – 1542, spred mässling, smittkoppor och vattkoppor, sjukdomar som var dödliga för indianerna, i sina fotspår, med resultat att området till stora delar avfolkades för lång tid framåt.1837 – 1838 slogs mandanstammen i nuvarande USA nästan helt ut av en smittkoppsepidemi, som reducerade stammen till 125 individer. Endas sex mandantalare återstod 1999, samtliga tvåspråkiga i hidatsa. Det är naturligtvis inte enbart européer, som stått för massmord. Enligt Jared Diamond (”Vete, vapen & virus”) begav sig en grupp maorier på 1800-talet till de avlägsna Chathamöarna, sydväst om Nya Zeeland, när de fick höra talas om att öarna beboddes av ett folk (genetiska kusiner f.ö.) som inte hade vett att beväpna sig, och utplånade hela folkgruppen.

Normalt sett dör ett språk som resultat av en process, steg för steg. Den hotade språkgruppen har hamnat i en underordnad ställning, antingen till följd av krig eller en annan grupps expansion eller av demografiska förändringar. Det första steget är att talarna upphör att använda modersmålet, föräldrarnas språk, i umgänget med andra, d.v.s i den sociala sfären, i den ursprungliga språkgemenskapen. Om föräldrarna upphör att förmedla sitt språk till sina barn, så är språket oåterkalleligen dött när föräldrarna dör. Om vi tar navajofolket i USA som exempel, uppgår det till c:a 300000 individer, men endast hälften har navajo som modersmål. Resten talar alltså engelska med varandra. När det gäller språk som saknar skriftsystem, kan den successiva språkdöden vara svår att dokumentera i detalj. Det kan också vara fråga om ett språk, som talas av ett erövrarfolk, som är betydligt färre i antal än det folk som det har betvingat och som dessutom har en mindre avancerad kultur, exempelvis avsaknad av skriftspråk och egen välutvecklad litteratur. Det gäller mongoler och manchu i Kina; det gäller västgoter i Spanien, franker i Frankrike och bulgarer, ursprungligen turkisktalande, i Bulgarien.

3. Du efterfrågar ett väldokumenterat exempel på ett språk som har dött genom successiva domänförluster. I det sammanhanget måste man utgå från facit, d.v.s ett redan dött språk, och sedan studera hur det stegvis förlorade domäner. Jag väljer franskan i England, eftersom franskans utveckling i England är väldokumenterad.

När normanderna erövrade England 1066, uppgick den anglosaxiska populationen till 1, 1 miljon. Normanderna har beräknats till 55000 personer. Det gick alltså 20 engelsmän på varje normand. Observera att detta är uppskattningar; Nicholas Ostler anger befolkningssiffror som är ännu mer till nackdel för normanderna – 20000 mot 1,5 miljon.

Den tidigare härskande klassen i England ersattes i ett slag med en fransktalande feodaladel. Franska blev det samhällsbärande språket; lagar, domslut och avtal författades på franska. Fransk hovlitteratur producerades i stället för anglosaxisk litteratur. Den Anglosaxiska krönikan kom ut sista gången 1155. Kyrkan fortsatte dock att använda latin, som dessutom fungerade som vetenskapligt språk. Den normandiska adeln fungerade som en sluten klubb, som få från majoritetsbefolkningen till en början hade tillträde till. Detta försvårade också spridningen av franskan till majoritetsbefolkningen, som fortsatte att tala anglosaxiska dialekter.

I ”A History of the English Language” hävdar Albert C. Baugh och Thomas Cable att franska fortsatte att vara det dominerande umgängesspråket inom överklassen i England i tvåhundra år, d.v.s till mitten av 1200-talet. Samtidigt blev allt fler inom anglo-franska adeln tvåspråkiga. Den förste normandiske kung som förstod engelska lär ha varit Henrik II (1133 – 1189).

Tillbakagången för franskans ställning i England inleddes redan i början av 1200-talet i och med att den engelska kronan började förlora sina mycket omfattande förläningar i Frankrike. Normandie förlorades 1204. Detta betydde att banden mellan den anglonormandiska och den franska adeln successivt försvagades. De fortgående förlusterna tvingade den anglonormandiska kronan och adeln att ägna allt större uppmärksamhet åt de inhemska förhållandena, att så att säga bli allt mer engelska. Överklassen började under 1200-talet använda franska mest som en social markör och som ett högstatusspråk, samtidigt som engelskan började vinna terräng. I mitten av 1200-talet författades också det första läromedlet i franska som främmande språk. Redan i slutet av 1200 försökte de mest konservativa institutionerna i England, kyrkan och universiteten, bromsa användningen av engelska genom förbud. Anglofranskan förlorade också i status, speciellt visavi den franska som talades i Paris, och började betraktas som sämre franska. Hundraårskriget (1337 – 1453) bidrog ytterligare till att försvaga franskans ställning i England, eftersom franskan var ”fiendens språk”.

På 1300-talet blev engelskan det dominerande samhällsspråket och franskan försvann helt som inhemskt språk på 1400-talet. Enligt Ostler upphörde adeln att tala franska sinsemellan efter digerdöden 1348 – 1350. När den engelska kontrollen av Irland i mitten av 1300-talet hotades av de engelska kolonialisternas alltför långt gående anpassning till iriska seder och bruk, språk etc., utfärdade den engelska kronan den s.k Kilkenny-stadgan 1367 (på franska). Denna förbjöd giftermål mellan engelsmän och irer, försäljning av hästar eller vapen till den iriska befolkningen och användning av annat språk än det - engelska! I slutet av 1300-talet ersatte engelskan franskan som undervisningsspråk, eftersom man inte längre antog att några barn växte upp med franska som modersmål. När Henrik IV höll sitt kröningstal 1399, skedde det på engelska. Hans sons, Henrik V:s, depescher från Agincourt-kampanjen 1415, var alla avfattade på engelska.1417 beslöt den engelske kungen att gå över från franska till engelska i sin egen korrespondens.

Det är helt uppenbart att franskan i England gick under på grund av serie domänförluster; först blev den anglofranska adeln tvåspråkig i mitten av 1200-talet, samtidigt som engelskan började flytta fram sina positioner för att bli dominerande under 1300-talet. Den engelska adeln upphörde att använda franska som första umgängesspråk i mitten av 1300-talet. Den sista domänen som franskan förlorade på 1400-talet var –myndighetsspråket. Detta påminner starkt om sumeriskans och akkadiskans öde.

Per-Åke Lindblom

Använd litteratur:

Albert C. Baugh/Thomas Cable: ”A History of the English Language” – Guild Publishing, London, Third edition 1986
Nicholas Ostler: “Empires of the Word – A Language History of the World”- HarperCollins Publishers, Storbritannien, 2005 – ISBN-10: 0-06-093572-3(pbk)

Östen Dahl

6 december 2010 11:41

Som du Per-Åke vet skrev Sally Boyd och jag en artikel i tidskriften Språkvård år 2006 om just de här problemen. Vi säger där: "Lite tillspetsat kan man säga att språk dör genom att förlora talare och samtalspartner, inte genom att förlora domäner." Den som vill få veta vad vi menar med detta kan läsa artikeln här: www.sprakradet.se/3175 (gå till sid. 36), och jag ska fatta mig lite kort här.

Det är kanske inte helt nödvändigt att gå till det medeltida England för att studera hur språkdöd går till. Den normandiska franskans försvinnande i England är inte heller något särskilt typiskt exempel på språkdöd, eftersom det inte handlar om något underordnat språk utan om ett högstatusspråk, och gången stämmer inte heller särskilt väl med vad du beskriver tidigare i ditt inlägg, snarast ser det ut som om domänförlusterna gick i omvänd ordning. Istället kunde du utgå från din egen personliga erfarenhet -- om jag har förstått saken rätt är du själv del av en språkbytesprocess som sannolikt i slutändan kommer att leda till språkdöd. Du skulle alltså kunna fundera på varför inte bara dina egna barn utan också (förmodligen) deras generationskamrater i din hemtrakt inte talar ditt ursprungliga hälsingemål utan snarare någon form av modifierad standardsvenska, och om detta kan beskrivas i termer av successiva domänförluster. Själv har jag direkt erfarenhet från pågående språkbytesprocesser både i Sverige och annorstädes (främst i Bolivia) och tror mig veta något om hur det går till. Jag skulle vilja ifrågasätta om man verkligen kan klart urskilja en privat och en social sfär i alla språkgemenskaper. I en traditionell språkgemenskap på ett par hundra personer, som alla bor tätt tillsammans, tillbringar större delen av dygnet utomhus (om klimatet är sådant) och uträttar de flesta sysslor i närheten av hemmet och i allas åsyn finns det ingen klar gräns mellan privat och socialt (om man ska ha sex får man gå ut i skogen), och det finns knappast någon grund för att tala om olika domäner. Det närmaste man kommer en specifik domän är när männen (som det vanligen handlar om) går på jakt. Det stämmer inte heller att språket nödvändigtvis först ges upp i den sociala sfären. Det är riktigt (det står också i vår artikel) att ett avgörande steg är när föräldrarna slutar tala det gamla språket till sina barn, men detta är inte alltid det sista steget. En man som talar det nya språket till barnen kan fortsätta att använda det gamla när han är på jakt med sina jämnåriga eller sitter under byträdet och pratar med dem. Och majoritetsspråket kan tränga in tidigt i familjerna genom att en av föräldrarna kommer utifrån och inte behärskar gruppens språk.

Du säger i ditt inlägg att det har uppstått nya domäner i moderna samhällen. I vår artikel säger vi också att det som händer när en språkgemenskap sugs in i ett storsamhälle snarare handlar om uteblivna domänvinster än om domänförluster. När man slutar själv konsumera allt man producerar och i stället säljer det på en marknad i nästa by uppstår en ny domän, där man blir tvungen att hitta ett sätt att kommunicera med personer som inte talar ens modersmål. Detta är ett av de många sätt på vilka majoritetsspråket kan vinna insteg i små språkgemenskaper och en faktor bakom språkdöd. Men någon prydlig succession av fallande dominobrickor i form av förlorade domäner hittar man sällan.