Direktlänk till inlägg 2 december 2010

Om förhållandet mellan statusvård och språkvård

Av Nätverket Språkförsvaret - 2 december 2010 22:15

 

Johan Svensson har skrivit en artikel, ”Det odemokratiska språket”, som behandlar språkvårdens betydelse. Den innehåller naturligtvis ståndpunkter som är helt korrekta, men jag anser att artikelns fokus är felaktigt.

 

1. Språk dör inte i första hand på grund av inlåning av ord utan på grund av successiva domänförluster.

 

Det som hotar ett språk är domänförluster, d.v.s att det upphör att användas på olika områden, inte i första hand inlåning av ord. I en inledning vid ett medlemsmöte i Språkvårdssamfundet den 28/10 2010 använde jag följande bild:


Den globala uppvärmningen riskerar att leda till att polarisarna smälter. Detta i sin tur kommer att medföra att havsytan stiger. Vad ska invånarna på låglänta öar i Indiska oceanen eller i Stilla havet göra i den situationen? Ska de fortsätta att odla sina trädgårdar och bekämpa ogräs som vanligt? Eller ska de också försöka att bygga vallar mot havet? Bygger de inte vallar, kommer det överhuvudtaget inte att finnas några trädgårdar kvar på sikt. Ogräsbekämpningen kommer att tillhöra historien.”


De senaste decennierna har engelskan flyttat fram sina positioner på svenska språkets bekostnad. De viktigaste domänförlusterna har skett inom den högre utbildningen, där andelen avhandlingar på engelska idag uppgår till c:a 90 procent och andelen kurser på master- och magisternivå till två tredjedelar ges på engelska. Engelska införs som första undervisningsspråk i allt fler grundskolor och gymnasier. Engelska används som koncernspråk i de flesta svenska storföretag. Användningen av engelska i reklamen ökar konstant, trots att vetenskapliga undersökningar visar att konsumenterna föredrar att tilltalas på sitt förstaspråk. En ettårig undersökning som Språkförsvaret gjorde 2006 visade att 80 procent av långfilmerna i svenska tv-kanaler var engelskspråkiga, 14 procent svenskspråkiga och 6 procent kom från världens övriga 6000 språk. Sverige är fortfarande sämst i klassen tillsammans med Danmark och Finland vad gäller användningen av sitt eget huvudspråk inom EU.


Försvaret av svenskans ställning, statusvården, är alltså huvudfrågan. Dessutom är inlåningen av onödig engelska ord ofta en ren funktion av att svenskan förlorar terräng i förhållande till engelskan. Inlåning av ord är inte den viktigaste orsaken till att ett språk dör. Svenskan lånade in massor av ord från lågtyskan och förändrades visserligen på grund av lågtyskans inflytande, men stod ändå pall som språk. Engelskan har kanske lånat in fler ord än något annat språk, men ändå överlevt.
 

2. Språkvård är viktigt, men underordnad statusvården


Språkförsvaret har skrivit om inlåning av främmande ord i paragraf 26 i Vanliga
frågor
. Den framställningen är balanserad . Det går inte att ta in låneord hur som helst eller avvisa alla låneord. Låneord måste tillföra något. Huvudlinjen måste vara att försöka hitta ett ersättningsord. Går det inte, anpassar man ordet till svenska skrivregler, uttal och böjningsmönster. I yttersta nödfall tar man in ordet oförändrat.


Dessutom måste man göra en rangordning av vilken slags inlåning som är farligast. Namngivning på engelska/svengelska på myndigheter, institutioner, evenemang, projekt, tjänster etc., är farligast ur statussynpunkt, eftersom det är företag, myndigheter etc. som sätter sin tyngd bakom och som kan ge stor spridning åt sitt språkbruk. Se bl.a denna artikel.


Därför betraktar vi kampen för namngivning på svenska egentligen som statusvård. De flesta  av Språkförsvarets JO-anmälningar liksom enskilda medlemmars brev direkt riktade till myndigheter och företag har uttryckligen kritiserat namngivning på engelska. 


3. Uppfattningen att all inlåning av engelska låneord är av ondo, är ohållbar


Den motsatta uppfattningen, d.v.s att all inlåning av främmande ord är av godo och som har företrätts av Lars Melin, är naturligtvis lika felaktig. Jag har tidigare polemiserat mot denna uppfattning i ett blogginlägg .


Det verkar som om Johan Svensson är emot all inlåning av främmande ord, just nu mest engelska, att döma av hans exempel. Ta exempelvis smog, d.v.s ”dimma bestående av luftföroreningar”, som är belagt  sedan 1953. Det finns inget svenskt ersättningsord och har förmodligen heller aldrig funnits. Varför ska man överhuvudtaget befatta sig med ord, som har nästan 60 år på nacken? Det är ett helt utsiktslöst företag. Detsamma gäller ordet blogg. Detta är inlånat från engelskans blog, egentligen en förkortning av web log. Det är inte bara svenskan som lånat in engelskans blog; det har även danska, norska, tyska, spanska och franska och säkert många andra språk. Varför? Det är ett behändigt ord, som går att anpassa till uttal och stavning i respektive språk. Dessutom kan man bilda verb och adjektiv utifrån substantivet, vilket inte är fallet med nätdagbok, som också har motsvarigheter på de nämnda språken. Det hindrar inte att vi kan fortsätta att använda nätdagbok; plötsligt har vi alltså två ord för samma företeelse.


4. Svensk språkvård är i huvudsak bra, men kan bli betydligt bättre

 

Den slutsatsen bygger jag på en jämförelse mellan svenska språket å ena sidan och de tyska, franska och spanska språken. Eftersom jag har en femspråkig schacksida, Schackportalen, måste jag regelbundet ta ställning till hur engelska internet- och datatermer ska översättas till svenska, tyska, franska och spanska. När det gäller schacktermer förnyas de ytterst långsamt, eftersom det finns en etablerad terminologi på dessa språk sedan länge. Däremot är engelskan den viktigaste långivaren vad gäller internet- och datatermer. Min erfarenhet är franskan i störst utsträckning hittar ersättningsord, att det är hugget som stucket mellan svenskan och spanskan och att tyskan är sämst. Enligt den senaste undersökningen av importord i Norden lånade norskan in flest lånord, tätt följd av svenskan, och danskan, medan färöiskan, finskan och isländskan - i den ordningen - lånade in betydligt färre lånord, minst alltså isländskan. När mina texter sedan granskas av infödda korrekturläsare, väljer de naturligtvis de mest gångbara orden. I annat fall skulle ju läsarnas förståelse försämras.
 

Man måste fråga sig vilka som står för inlåning av onödiga engelska ord i svenskan. Den farligaste inlåningen står företag, särskilt reklambranschen och nöjesindustrin, och myndigheter för; därnäst representanter för massmedierna, speciellt journalister som skriver om underhållning och sport. Dessutom sker det en inlåning via områden, där svenskans ställning är svag, exempelvis högskolan, och via Internet. Många, som inte är språkligt medvetna, bryr sig inte ens om att ta reda på om det finns ett svenskt ersättningsord. I princip är jag överens med Johan Svensson vad gäller de stora massmediernas språkvård, som har försämrats de senaste åren. Många tidningar tycks ha avskaffat löpande korrekturläsning; det räcker inte att i efterhand införa rättelser.


Det är inte Svenska Akademien eller Språkrådet som tar initiativet till denna onödiga inlåning utan tvärtom försöker de bromsa utvecklingen. Det finns flera institutioner och grupper, som sysslar med att försöka hitta ersättningsord och utveckla en svensk terminologi. Det gäller Språkrådet, Datatermgruppen, Språkvårdsgruppen (Språkportalen), Svenska Biotermgruppen, Rikstermbanken, Terminologicentrum m.fl privata initiativ.


Svenska Akademiens ordlista ”ger i första han upplysningar om svensk stavning, ordböjning och i viss mån ordbildning (t.ex. formen för enskilda sammansättningar). Därutöver finns mindre systematiska uppgifter om ordens uttal och betydelse, ämnestillhörighet och bruklighet.

 

Ordlistans rekommendationer har två fundament: hur språkbruket i själva verket ser ut och hur man skulle vilja att det såg ut…Under SAOL:s historia har balansen mellan språkbruk och språknorm växlat.” ( Inledning, sid. X1 – X11)


SAOL kan inte uteslutande vara normerande; den måste också spegla språkbruket utan att för den skull ta in ord som är dagssländor. Om SAOL och andra ordböcker inte speglar verkligheten, minskar också deras användbarhet. Frågan om vilka ord som ska tas in är en fråga om rätt och fel, eftersom det alltid går att diskutera avgränsningen. Det är bortkastad tid, ett sisyfosarbete, att ägna sig åt främmande ord som har hunnit etablera sig i svenskan. Det som är viktigt är att försöka förhindra inlåning av färska, helt onödiga främmande ord i de fall, där det redan finns fungerande svenska ord eller där det enkelt kan konstrueras ett svenskt ersättningsord. Ta till exempel uttrycket ”suicide by cops”, som en journalist på Aftonbladet använde i en artikel och som Jonas Borelius kritiserade i ett brev till honom . Det finns ett utmärkt svenskt ersättningsord, nämligen ”polisassisterat självmord”.


Det räcker inte med att Språkrådet och olika termgrupper föreslår ersättningsord. De måste också ”vinna acceptans”, som Anders Lotsson, utgivare av Språksamt och medlem i Datatermgruppen, skrev till mig vid ett tillfälle. Därmed är allmänhetens hållning utslagsgivande för att ett visst språkbruk inte ska sprida sig och där kommer naturligtvis Språkförsvaret in. Det sägs att på Island sköts språkvården i första hand av allmänheten. Den danska språknämnden är också betydligt passivare än sina svenska och norska motsvarigheter när det gäller att föreslå ersättningsord; ändå tar danskarna in mindre låneord än svenskar och norrmän enligt den tidigare refererade undersökningen av nordiska importord.


5. Det går inte att folkomrösta om en språklag, som försöker reglera språkvården i ett land!


Johan Svensson har också publicerat ett medborgarupprop på Facebook

om en folkomröstning om Sveriges officiella majoritetsspråk senast 2014.


För det första har Sverige redan en språklag sedan 2009. Det är den vi måste förhålla oss till. Språkförsvaret har alltsedan diskussionen startade 2005 haft synpunkter på hur en språklag ska utformas, alltifrån det egna utkastet till språklag till betänkandet ”Värna språken” och språklagspropositionen 2009. Efter det att språklagen antogs, har vi fortsatt att kritisera och pröva den genom en serie JO-anmälningar. Språklagen har alltså stora brister och måste förbättras på viktiga punkter.


För det andra brukar inte språklagar reglera språkbruket utan språkens ställning. Jag har visserligen inte läst alla språklagar i världen, men jag har läst många och kan inte erinra mig en enda som reglerar språkbruk. Detta överlåter respektive land till olika språkvårdande myndigheter eller till olika frivilliga institutioner eller allmänheten.


Jag anser alltså att uppropet är ett förfelat initiativ.


Per-Åke Lindblom

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 


 
 
Östen Dahl

Östen Dahl

4 december 2010 09:05

Hej Per-Åke, kan du ge ett väldokumenterat exempel på ett språk som har dött genom successiva domänförluster?

http://www.ling.su.se/staff/oesten

 
Ingen bild

P3er-ke Lindblom

5 december 2010 15:34

Hej Östen,

trots att jag är medveten om risken för att vi kanske inte är överens om vad begreppen ”väldokumenterat”, ”successiv” och ”domänförlust” innebär, gör jag ändå ett försök att besvara din fråga.

1. Jag utgår från att alla språkgemenskaper har innehållit två grundläggande domäner, användningsområden, nämligen den privata sfären och den sociala sfären. Detta gäller också för jägar- och samlarsamhällen. Den förra avser språkanvändningen i hemmet, familjen, bandet etc. och den andra avser den språkliga interaktionen med resterande delar av språkgemenskapen. Det kan också tidigt uppstå religiösa domäner, ett språk speciellt avpassat för religiöst bruk och som traderas av specialister; det må vara schamaner eller präster. Jag tar upp den domänen eftersom vissa språk överlevt enbart som religiösa språk; det gäller hebreiskan (fram till revitaliseringen i Israel), koptiskan och mandé. I moderna industrisamhällen har det uppstått en rad domäner, i och för sig i grund och botten sociala, på grund av en långt driven specialisering och arbetsdelning, exempelvis myndighetsspråk, högre utbildning, undervisningsspråk i grundskola och gymnasium, koncernspråk, reklamspråk os.v

2. Det är mycket sällan som språk dör helt plötsligt. Det förutsätter att en hel befolkningsgrupp utplånas, antingen genom krig, erövring, hungersnöd, epidemier eller naturkatastrofer. När romarna slutligen besegrade Karthago 146 f. Kr, slaktades antingen fenicierna eller togs som slavar. Samma öde drabbade vandalerna år 534 e.Kr, då de besegrades av Östrom. Många ursprungsfolk på den amerikanska kontinenten och Australien försvann relativt snabbt på grund av mötet med de europeiska kolonialisterna, inte enbart på grund av krigiska förvecklingar utan fr.a på grund av de sjukdomar som européerna förde med sig. De karibiska öarna avfolkades mycket snabbt efter den spanska kolonisationen; den spanske upptäcksresanden Hernando de Sotos expedition i sydöstra Nordamerika, nuvarande USA, 1539 – 1542, spred mässling, smittkoppor och vattkoppor, sjukdomar som var dödliga för indianerna, i sina fotspår, med resultat att området till stora delar avfolkades för lång tid framåt.1837 – 1838 slogs mandanstammen i nuvarande USA nästan helt ut av en smittkoppsepidemi, som reducerade stammen till 125 individer. Endas sex mandantalare återstod 1999, samtliga tvåspråkiga i hidatsa. Det är naturligtvis inte enbart européer, som stått för massmord. Enligt Jared Diamond (”Vete, vapen & virus”) begav sig en grupp maorier på 1800-talet till de avlägsna Chathamöarna, sydväst om Nya Zeeland, när de fick höra talas om att öarna beboddes av ett folk (genetiska kusiner f.ö.) som inte hade vett att beväpna sig, och utplånade hela folkgruppen.

Normalt sett dör ett språk som resultat av en process, steg för steg. Den hotade språkgruppen har hamnat i en underordnad ställning, antingen till följd av krig eller en annan grupps expansion eller av demografiska förändringar. Det första steget är att talarna upphör att använda modersmålet, föräldrarnas språk, i umgänget med andra, d.v.s i den sociala sfären, i den ursprungliga språkgemenskapen. Om föräldrarna upphör att förmedla sitt språk till sina barn, så är språket oåterkalleligen dött när föräldrarna dör. Om vi tar navajofolket i USA som exempel, uppgår det till c:a 300000 individer, men endast hälften har navajo som modersmål. Resten talar alltså engelska med varandra. När det gäller språk som saknar skriftsystem, kan den successiva språkdöden vara svår att dokumentera i detalj. Det kan också vara fråga om ett språk, som talas av ett erövrarfolk, som är betydligt färre i antal än det folk som det har betvingat och som dessutom har en mindre avancerad kultur, exempelvis avsaknad av skriftspråk och egen välutvecklad litteratur. Det gäller mongoler och manchu i Kina; det gäller västgoter i Spanien, franker i Frankrike och bulgarer, ursprungligen turkisktalande, i Bulgarien.

3. Du efterfrågar ett väldokumenterat exempel på ett språk som har dött genom successiva domänförluster. I det sammanhanget måste man utgå från facit, d.v.s ett redan dött språk, och sedan studera hur det stegvis förlorade domäner. Jag väljer franskan i England, eftersom franskans utveckling i England är väldokumenterad.

När normanderna erövrade England 1066, uppgick den anglosaxiska populationen till 1, 1 miljon. Normanderna har beräknats till 55000 personer. Det gick alltså 20 engelsmän på varje normand. Observera att detta är uppskattningar; Nicholas Ostler anger befolkningssiffror som är ännu mer till nackdel för normanderna – 20000 mot 1,5 miljon.

Den tidigare härskande klassen i England ersattes i ett slag med en fransktalande feodaladel. Franska blev det samhällsbärande språket; lagar, domslut och avtal författades på franska. Fransk hovlitteratur producerades i stället för anglosaxisk litteratur. Den Anglosaxiska krönikan kom ut sista gången 1155. Kyrkan fortsatte dock att använda latin, som dessutom fungerade som vetenskapligt språk. Den normandiska adeln fungerade som en sluten klubb, som få från majoritetsbefolkningen till en början hade tillträde till. Detta försvårade också spridningen av franskan till majoritetsbefolkningen, som fortsatte att tala anglosaxiska dialekter.

I ”A History of the English Language” hävdar Albert C. Baugh och Thomas Cable att franska fortsatte att vara det dominerande umgängesspråket inom överklassen i England i tvåhundra år, d.v.s till mitten av 1200-talet. Samtidigt blev allt fler inom anglo-franska adeln tvåspråkiga. Den förste normandiske kung som förstod engelska lär ha varit Henrik II (1133 – 1189).

Tillbakagången för franskans ställning i England inleddes redan i början av 1200-talet i och med att den engelska kronan började förlora sina mycket omfattande förläningar i Frankrike. Normandie förlorades 1204. Detta betydde att banden mellan den anglonormandiska och den franska adeln successivt försvagades. De fortgående förlusterna tvingade den anglonormandiska kronan och adeln att ägna allt större uppmärksamhet åt de inhemska förhållandena, att så att säga bli allt mer engelska. Överklassen började under 1200-talet använda franska mest som en social markör och som ett högstatusspråk, samtidigt som engelskan började vinna terräng. I mitten av 1200-talet författades också det första läromedlet i franska som främmande språk. Redan i slutet av 1200 försökte de mest konservativa institutionerna i England, kyrkan och universiteten, bromsa användningen av engelska genom förbud. Anglofranskan förlorade också i status, speciellt visavi den franska som talades i Paris, och började betraktas som sämre franska. Hundraårskriget (1337 – 1453) bidrog ytterligare till att försvaga franskans ställning i England, eftersom franskan var ”fiendens språk”.

På 1300-talet blev engelskan det dominerande samhällsspråket och franskan försvann helt som inhemskt språk på 1400-talet. Enligt Ostler upphörde adeln att tala franska sinsemellan efter digerdöden 1348 – 1350. När den engelska kontrollen av Irland i mitten av 1300-talet hotades av de engelska kolonialisternas alltför långt gående anpassning till iriska seder och bruk, språk etc., utfärdade den engelska kronan den s.k Kilkenny-stadgan 1367 (på franska). Denna förbjöd giftermål mellan engelsmän och irer, försäljning av hästar eller vapen till den iriska befolkningen och användning av annat språk än det - engelska! I slutet av 1300-talet ersatte engelskan franskan som undervisningsspråk, eftersom man inte längre antog att några barn växte upp med franska som modersmål. När Henrik IV höll sitt kröningstal 1399, skedde det på engelska. Hans sons, Henrik V:s, depescher från Agincourt-kampanjen 1415, var alla avfattade på engelska.1417 beslöt den engelske kungen att gå över från franska till engelska i sin egen korrespondens.

Det är helt uppenbart att franskan i England gick under på grund av serie domänförluster; först blev den anglofranska adeln tvåspråkig i mitten av 1200-talet, samtidigt som engelskan började flytta fram sina positioner för att bli dominerande under 1300-talet. Den engelska adeln upphörde att använda franska som första umgängesspråk i mitten av 1300-talet. Den sista domänen som franskan förlorade på 1400-talet var –myndighetsspråket. Detta påminner starkt om sumeriskans och akkadiskans öde.

Per-Åke Lindblom

Använd litteratur:

Albert C. Baugh/Thomas Cable: ”A History of the English Language” – Guild Publishing, London, Third edition 1986
Nicholas Ostler: “Empires of the Word – A Language History of the World”- HarperCollins Publishers, Storbritannien, 2005 – ISBN-10: 0-06-093572-3(pbk)

 
Östen Dahl

Östen Dahl

6 december 2010 11:41

Som du Per-Åke vet skrev Sally Boyd och jag en artikel i tidskriften Språkvård år 2006 om just de här problemen. Vi säger där: "Lite tillspetsat kan man säga att språk dör genom att förlora talare och samtalspartner, inte genom att förlora domäner." Den som vill få veta vad vi menar med detta kan läsa artikeln här: www.sprakradet.se/3175 (gå till sid. 36), och jag ska fatta mig lite kort här.

Det är kanske inte helt nödvändigt att gå till det medeltida England för att studera hur språkdöd går till. Den normandiska franskans försvinnande i England är inte heller något särskilt typiskt exempel på språkdöd, eftersom det inte handlar om något underordnat språk utan om ett högstatusspråk, och gången stämmer inte heller särskilt väl med vad du beskriver tidigare i ditt inlägg, snarast ser det ut som om domänförlusterna gick i omvänd ordning. Istället kunde du utgå från din egen personliga erfarenhet -- om jag har förstått saken rätt är du själv del av en språkbytesprocess som sannolikt i slutändan kommer att leda till språkdöd. Du skulle alltså kunna fundera på varför inte bara dina egna barn utan också (förmodligen) deras generationskamrater i din hemtrakt inte talar ditt ursprungliga hälsingemål utan snarare någon form av modifierad standardsvenska, och om detta kan beskrivas i termer av successiva domänförluster. Själv har jag direkt erfarenhet från pågående språkbytesprocesser både i Sverige och annorstädes (främst i Bolivia) och tror mig veta något om hur det går till. Jag skulle vilja ifrågasätta om man verkligen kan klart urskilja en privat och en social sfär i alla språkgemenskaper. I en traditionell språkgemenskap på ett par hundra personer, som alla bor tätt tillsammans, tillbringar större delen av dygnet utomhus (om klimatet är sådant) och uträttar de flesta sysslor i närheten av hemmet och i allas åsyn finns det ingen klar gräns mellan privat och socialt (om man ska ha sex får man gå ut i skogen), och det finns knappast någon grund för att tala om olika domäner. Det närmaste man kommer en specifik domän är när männen (som det vanligen handlar om) går på jakt. Det stämmer inte heller att språket nödvändigtvis först ges upp i den sociala sfären. Det är riktigt (det står också i vår artikel) att ett avgörande steg är när föräldrarna slutar tala det gamla språket till sina barn, men detta är inte alltid det sista steget. En man som talar det nya språket till barnen kan fortsätta att använda det gamla när han är på jakt med sina jämnåriga eller sitter under byträdet och pratar med dem. Och majoritetsspråket kan tränga in tidigt i familjerna genom att en av föräldrarna kommer utifrån och inte behärskar gruppens språk.

Du säger i ditt inlägg att det har uppstått nya domäner i moderna samhällen. I vår artikel säger vi också att det som händer när en språkgemenskap sugs in i ett storsamhälle snarare handlar om uteblivna domänvinster än om domänförluster. När man slutar själv konsumera allt man producerar och i stället säljer det på en marknad i nästa by uppstår en ny domän, där man blir tvungen att hitta ett sätt att kommunicera med personer som inte talar ens modersmål. Detta är ett av de många sätt på vilka majoritetsspråket kan vinna insteg i små språkgemenskaper och en faktor bakom språkdöd. Men någon prydlig succession av fallande dominobrickor i form av förlorade domäner hittar man sällan.

http://www.ling.su.se/staff/oesten

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Nätverket Språkförsvaret - Söndag 18 nov 12:28

I artikeln "Tio saker som var bättre förr" i dagens Svenska Dagbladet skriver Anders Q Björkman apropå den femte saken:   "5.  Förr talade vi inte svengelska. Hotell hette Stadshotellet, inte Haymarket, och handelsplatser hette Stortorget, inte B...

Av Nätverket Språkförsvaret - Fredag 16 nov 15:00


  (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

Av Nätverket Språkförsvaret - Fredag 16 nov 12:31

Språkförsvaret är ett ideellt nätverk, som är partipolitiskt obundet. Nätverkets språkpolitiska inriktning framgår av programförklaringen och stadgarna. Andra viktiga dokument är ”Vanliga frågor”, "Utkast till språklag för Sverige", "Förs...

Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 15 nov 17:06


    Jag gillar svenskspråkiga Ålands registreringsskyltar!   Detta både (framförallt) språkligt och utseendemässigt. Snygga är de!   Två tummar upp. Minst! 👍👍   Per-Owe Albinsson, medlem i Nätverket Språkförsvaret   (De...

Av Nätverket Språkförsvaret - Onsdag 14 nov 15:00


    Varför engelska när en förkrossande majoritet av Lekias besökare är svenskspråkiga !?    Om engelska överhuvudtaget anses behövas ska det aldrig ske på bekostnad av svenska.   Enligt språklagen från 2009 är svenska huvudspråk i Sverig...

Presentation

Omröstning

Fråga: ”Vad berör dig mest, musik med svensk eller engelsk text?”
 En text på svenska berör mig mest
 Båda språken berör mig lika mycket
 En text på engelska berör mig mest
 En text på ett annat språk berör mig mest
 Omöjlig fråga. Musik och text kan inte separeras från varandra
 Det kan bara avgöras från fall till fall
 Vet inte

Fråga mig

110 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3
4
5
6 7 8 9 10 11 12
13
14 15
16
17 18
19
20 21 22 23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< December 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se