Svenska Dagbladet/TT rapporterade den 10/11 om att ingen uppgörelse hade nåtts om EU-patent. EU-förslaget innebar att unionens patentspråk skulle vara engelska, franska och tyska, men detta motsatte sig Spanien och Italien. Två dagar senare rapporterade Mats Hallgren i Svenska Dagbladet att Sverige och ett antal andra EU-länder ville gå vidare på egen hand för att skapa ett gemensamt europeiskt patent.

Personligen tycker jag att det är alldeles utmärkt att Spanien och Italien blockerar förslaget. Spaniens position är fullt rimlig. Visserligen är spanska som modersmål med 41 miljoner modersmålstalare mindre än tyska med c:a 90 miljoner modersmålstalare, engelska med c:a 65 miljoner och franska också runt 65 miljoner inom EU-området. T.o.m italienska med 58 miljoner modersmålstalare är större. Men enligt de flesta språkstatistiker är spanska med 330 miljoner talare större som modersmål i världsmåttstock än engelska.

Syftet med de förhandlingarna som har förts är att reducera antalet nödvändiga patentspråk i EU. Idag måste en patentansökan i EU godkännas i var och en av de 27 medlemsstaterna och på landets språk, d.v.s totalt 24 språk. Dessutom måste man betala avgifter i varje land.

Men diskussionen om obligatoriska språk i samband med EU-patent är bakvänd. Om EU vill säkerställa ett mångspråkigt Europa, borde diskussionen börja i en annan ända. Det viktigaste är att alla nationalspråk i Europa kan användas som patentspråk. I en artikel från 2002 skrev Olle Josephson:  

”Patentbeskrivningar har inte många läsare. Men den tekniska svenskan förnyas och preciseras i dessa patenträttshandlingar som av juridiska skäl fordrar ett mycket exakt språk. När de högt kvalificerade patentingenjörerna sliter med sina översättningar eller originaldokument föds och frodas orden: …. De kan vandra vidare till termbanker, arbetsbeskrivningar och läroböcker. Svenskan berikas.

Transnationella storföretag med översättningsavdelningar och jurister reder sig utan patent på svenska. Men hur ska småföretagare och innovatörer utan kapital klara att läsa andras patentbeskrivningar och utforma egna utan att riskera misstag och mycket dyra rättsprocesser? Och i förlängningen drabbas vi alla som inte har engelska som modersmål.”

Detta principiella resonemang gäller naturligtvis alla nationalspråk. Ett nationalspråk är inte komplett och samhällsbärande om det inte längre används för patentansökningar och patentbeskrivningar. Om patentansökningar och -beskrivningar i fortsättningen bara behöver skrivas på engelska, tyska och franska, är detta till uppenbar nackdel för de övriga nationalspråken i Europa.

Sverige tillhör f.ö de medlemsstater i EU, som i de hittillsvarande förhandlingarna frivilligt har släppt kravet på att beskrivningar av europeiska patent ska vara översatta till svenska. Denna förändring av den svenska patentlagen trädde i kraft 2006. Denna anpassning förklarar också den mystiska ordalydelsen av paragraf 3 i den svenska språklagen från 2009:

”Om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.”

Enligt min uppfattning borde i stället regeln vara att alla patentansökningar och –beskrivningar ska vara avfattade på det nationalspråk i den medlemsstat, där patentansökaren, vare sig det är fråga om ett företag eller en enskild uppfinnare, är verksam och dessutom på ett av språken engelska, franska, spanska och tyska. Högst två språk är alltså obligatoriska enligt denna modell. Större företag kommer förmodligen att se till att översättningar till fler språk görs, men detta är fakultativt.

Konsekvensen blir att brittiska och irländska patentansökare måste översätta sina texter till franska, spanska eller tyska; de franska måste översätta till antingen engelska, spanska eller tyska; de spanska till antingen engelska, franska eller tyska; och de tyska till antingen engelska, franska eller spanska. Uppfinnare eller företag i stater, som har inte har något av de fyra nämnda stora språken som nationalspråk, använder alltså sina nationalspråk, som de behärskar bäst, och är bara tvingade till att översätta sina dokument till ett av de stora språken (och inte 23 som idag) för att ansökan ska vara giltig.

Per-Åke Lindblom

Nyhetskällor:

Mats Hallgren: Sverige söker ny väg till europeiskt patent - Svenska Dagbladet 12/11 2010

Sverige vill gå vidare med EU-patent - Svenska Dagbladet/TT 12/11 2010

Ingen uppgörelse om EU-patent - Svenska Dagbladet/TT 10/11 2010

Mats Hallgren: Nytt försök lösa EU-patentet - Svenska Dagbladet 15/10 2010

Språkbråk om EU-patent - TT:s korrespondent/Svenska Dagbladet 11/10 2010

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jag har just läst ut en bok av Nicholas Ostler, ”Empires of the Word – A Language History of the World”. Boken handlar om varför vissa språk har expanderat och blivit stora, varför vissa av dem forfarande är stora och varför åter andra har förlorat i betydelse eller t.o.m helt försvunnit.  Jag tanker inte recensera boken utan hänvisar till Torgny Nordins utmärkta recension, ”Inga språk lever för evigt” i Svenska Dagbladet den 24 juli 2005.

I boken (sid. 20) citerar Nicholas Ostler den brittiske lingvisten J.R Firth, som skrev:

”World powers make world languages…The Roman Empire made Latin, the British Empire English. Churches too, of course, are great powers…men who have strong feelings directed to the world and its affairs have done most. What the humble prophets of linguistic unity would have done without Hebrew, Arabic, Latin, Sanskrit and English, it is difficult to imagine. Statesman, soldiers, sailors, and missionaries, men of strong feelings have made world languages. They are built on blood, money, sinews, and suffering in the pursuit of power.”

”Världsmakter skapar världsspråk. Det romerska imperiet skapade latinet, det brittiska imperiet engelskan. Kyrkor är naturligtvis också stormakter… män som hyser starka känslor riktade mot världen och dess affärer har gjort mest. Vad den språkliga enighetens ödmjuka profeter skulle ha gjort utan hebreiska, arabiska, latin, sanskrit och engelska, är svårt att föreställa sig. Statsmän, soldater, sjömän, och missionärer, män med starka känslor har skapat världsspråken. De är byggda på blod, pengar, muskler, och lidande i jakten på makt.” (Min översättning)

Det bör noteras att detta skrevs 1937, strax innan de starka känslornas män spände musklerna mot varandra och skred till verket. Firth har naturligtvis en poäng. Stora språk som kinesiska, engelska, franska, spanska, portugisiska, arabiska, ryska och sanskrits olika avläggare med hindi i spetsen har alla spridits genom erövring. Men, som Oestler visar, måste också erövringarna åtföljas av en betydande migration av modersmålstalare. Eljest blir de språkliga erövringar sällan bestående. Språk, som i stor utsträckning fungerar som lingua franca och samtidigt har en liten bas med modersmålstalare, lever farligt. Om det sker ett maktskifte, räcker inte basen till för språkets fortlevnad. Detta hände med portugisiskan i Indien och Indonesien. När Portugal som sjömakt på 1600-talet överflyglades i Asien av först Holland och sedan av Storbritannien, fortlevde portugisiskan en tid som lingua franca (utom på dagens Timor, där det idag är nationalspråk), men ersattes sedan av andra språk. Bara i Brasilien utvecklades portugisiskan till ett stort språk tack vare just stor inflyttning av portugiser.

Engelskans ställning idag vilar på att det är det är det största andraspråket i världen, men  fundamentet är alltså inte helt säkert, eller som Torgny Nordin konkluderar i sin recension:

”Engelskans position som världsspråk kan tyckas ohotad för överskådlig framtid. Dock är det inte ett modersmål som växer längre. Dagens vurm för engelskan är tydligt associerad med tankar om modernitet, rikedom och global handel. Som handelsspråk är det unikt i sin utbredning. Men handelsmän är, som sagt, notoriskt osentimentala när det gäller språk. Under sjuhundra år var sogdiska det dominerande handelsspråket längs Sidenvägen, men när handeln förändrades försvann också språket. Och det samma hände med feniciskan som talades i varje hamn och på varje marknadsplats runt Medelhavet under det första årtusendet före vår tideräkning. Språkhistorien lär oss att inga språk lever för evigt.”

Nu har visserligen engelskan en stor bas med modersmålstalare, men vissa andra språk, inte bara kinesiska och spanskan, kommer i framtiden att ha en större bas med modersmålstalare. Engelskans relativa ställning i världen kommer de närmaste två decennierna att påverkas mycket att den ekonomiska utvecklingen i Kina, Indien och Brasilien. Om Kina uppnår samma BNP som USA kring 2025, kommer det naturligtvis också få konsekvenser för kinesiska språkets vidkommande. Idag organiserar Kina gratisundervisning i kinesiska i t.ex Liberia; i en framtid kanske Kina kan omvandla språkundervisning i KFS (kinesiska som främmande språk) till en lukrativ affärsverksamhet.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Denna SMS-translator översätter mellan svenska och ett femtiotal språk. ”Tack” heter t.ex ”grazzi” på maltesiska.  Fler språk är på väg.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Denna språkliga nyhet är visserligen ett år gammal, men eftersom den har undgått oss, förtjänar den ändå att uppmärksammas.

Endmark, en tyskt företag, specialiserat på marknadsföring och varumärken, genomförde i fjol höst en undersökning om hur väl tyska konsumenter förstod olika engelskspråkiga slagord i reklamen.  Resultatet var tämligen nedslående; mer än två tredjedelar av de tillfrågade (över tusen personer) missförstod eller förstod inte alls de engelskspråkiga reklambudskapen.  Endmark undersökte hur konsumenterna uppfattade tio olika slagord från bl.a Opel, Levi´s, Braun, Philips, Langnese, Mixery och YouTube. Den värsta missuppfattningen råkade förmodligen YouTube ut för. Deras slogan ”Broadcast yourself!” uppfattades av många som ”Mache Deinen Brotkasten selbst”, d.v.s ”Gör din brödburk själv!”.

Läs mera här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jørgen Dalsgaard har skrivit två artiklar om språksituationen i Mozambique i Sprogmuseets blogg. I den andra artikeln behandlar han avslutningsvis de inhemska språkens roll som undervisningsspråk i Mozambique:

”Efter 1995 er der kommet en helt ny situation, fordi man bevidst har fremmet udviklingen af sprogene. Det var blevet politisk korrekt at erkende, at der faktisk var andre sprog i spil i samfundet end portugisisk, og der blev truffet politiske beslutninger om at give disse sprog en rolle udenfor de rent akademiske miljøer. Det gjaldt både i lokaladministrationen, i undervisningen og i radioen (som dog var begyndt noget tidligere). Denne udvikling er sket i erkendelse af, at der nok kun er 25% der forstår portugisisk og mindre end 1%, der har det som modersmål.

Det mest interessante sker indenfor begynderundervisningen, hvor man i projektet ”Educação Bilingue” forsøger at indføre undervisning i de første klasser på elevernes eget sprog; dette er ved at blive realiseret i 16 af sprogene. Ideen er, at styrke elevernes færdighed i eget sprog og samtidig  give dem en vis sikkerhed i mundtlig portugisisk, før dette sprog fra 4. klasse skal bruges som eneste undervisningssprog. ”

Att  kolonialspråken, fr.a engelska, franska och portugisiska, används som första undervisningsspråk i många afrikanska stater är ett stort problem för utvecklingen i Afrika, enligt flera afrikanska språkvetare. I många fall används kolonialspråket redan från årskurs ett i grundskolan. Det vore som om svenska barn skulle undervisas på ett med svenskan obesläktat språk som kinesiska eller arabiska, medan svenskan enbart skulle användas i hemmiljön eller näromgivningen. Kolonialspråken är oftast modersmål för en mycket liten minoritet i de afrikanska länderna. I Namibia, som idag har engelska som officiellt språk, har endast en procent av befolkningen engelska som modersmål. Det betyder att kolonialspråken på sin höjd fungerar som andraspråk.

Om de inhemska språken söder om Sahara börjar användas i allt större utsträckning som undervisningsspråk, kommer detta säkert också att få positiva effekter på utbildningens kvalitet. Dessutom kommer detta att höja deras status. Påståendet att det finns så många inhemska språk i ett visst givet afrikanskt land är ofta konstruerat. Det finns undersökningar från såväl Namibia som Sydafrika som visar att man mycket väl kan ordna de olika bantuspråken i kluster bestående av närbesläktade språk. I Sydafrika talar 76 procent av befolkningen språk från grupperna Nguni och Sotho. Dessutom förstår 63 procent av förstaspråkstalarna i det ena språket också det  andra språket – se Kwesi Kwaa Prahs artikel . Det är ju en historisk tillfällighet att svenska, danska och norska, som egentligen är sinsemellan förståeliga, betraktas som tre separata språk; de kan lika gärna ses som ett kluster av dialekter och som ett språk. Detsamma gäller serbiska, kroatiska och bosniska. I Afrikas fall följer statsgränserna ytterst sällan språkgränserna och därför har det ofta utarbetats olika ortografier för ett och samma språk, beroende på att talarna befunnit sig på olika sidor om en kolonial gräns. Det fanns ju inget lingvistiskt samarbete vad gäller de inhemska språken under kolonialtiden.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jag läste i en nyhetsnotis på webbplatsen norden att Olemic Thommessen från den konservativa gruppen i Nordiska Rådet hade uttryckt oro för i vilken utsträckning den nordiska språkkonventionen efterlevs i de nordiska länderna. Han hade också frågat den svenska samarbetsministern vilka initiativ den svenska regeringen hade tagit för att efterleva konventionen. Ewa Björlings svar är faktiskt lite märkligt:

”- Vi har etableret en webbasseret ressource for at styrke elever og læreres kendskab til nabosprogene, sagde den svenske samarbejdsminister Ewa Björling. Hun pointerede også, at eleverne får ekstra merit point, hvis de vælger at studere de nordiske sprog.”

Svaret är märkligt, eftersom grannspråkundervisningen i Sverige sker inom ramen för svenskämnet. Den senaste omfattande undersökningen av grannspråksförståelsen i Norden, ”Håller språket ihop Norden?”, som genomfördes av Lars-Olof Delsing & Katarina Lundin Åkesson 2005, visar dock att grannspråksförståelsen i Norden, särskilt bland ungdomen, framförallt i Sverige, har försämrats sedan 1976. Denna undersökning visade också att hälften av de danska och norska gymnasieeleverna hade fått grannspråksundervisning mot bara en fjärdedel av de svenska. Det är alltså Sverige, som i första hand måste göra någonting åt grannspråkspråkförståelsen. Det enklaste är att stipulera att grannspråkundervisningen ska vara ett obligatoriskt moment i svenskämnet.

Den svenska regeringen har tidigare beslutat att studier i fler främmande språk ska ge extra meritpoäng för gymnasister i samband med ansökan tillhögskolan har också beslutat att högstadieelevers studier i främmande språk ska ge extra meritpoäng i samband med ansökan till gymnasiet. Detta beslut träder i kraft den 1 juli 2014. Men vad har detta för relevans för grannspråksundervisningen?

Syftet med grannspråksundervisningen är att de svenska eleverna ska uppnå receptiv kompetens i danska och norska och få kunskap om de övriga nordiska språken. Danska, norska och svenska är nämligen sinsemellan förståeliga språk. En svensktalande kan i princip tala svenska med en dansktalande eller en norsktalande, som i sin tur kan använda sitt eget språk. Med en liten ansträngning får man, genom att utveckla sin receptiva kompetens, tillgång till ett språkområde som omfattar omkring 20 miljoner invånare med all dess vetenskapliga och kulturella produktion. Det har aldrig varit meningen att man ska lära sig tala eller skriva på danska eller norska, eftersom det egentligen inte behövs. Bor man en längre tid i Danmark eller Norge, kommer man ändå att successivt att anpassa sitt språk.

Syftet med undervisningen i främmande språk som engelska, tyska, franska och spanska etc. är att eleverna ska uppnå en aktiv kompetens i dessa språk, d.v.s att eleverna inte bara ska kunna förstå språken i fråga utan även att kunna tala och skriva på dem. Hur många svenska elever kommer egentligen att vara intresserade av att lära sig att tala och skriva på danska eller norska? Såvitt jag vet, förekommer undervisning i danska endast vid vissa gymnasier i Skåne, medan undervisning i norska förmodligen inte förekommer alls, inte ens i gränstrakterna till Norge. Däremot förekommer båda språken som hemspråk.

Läs också Språkförsvarets öppna brev, ”Försvara den nordiska språkgemenskapen – stärk grannspråksundervisningen!” från den 8/8 2008 till regeringen. Brevet omvandlades sedan till en artikel, som publicerades i nio svenska dagstidningar (se arkivet ”Mellannordisk språkförståelse”).

Per-Åke Lindblom¨

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Man brukar ju fira när man fyller jämnt. I det här sammanhanget noterar vi att Språkförsvarets webbplats har visats mer än 400000 gånger sedan räknaren installerades den 7/3 2005. När detta skrives, har webbplatsen visats exakt 401034 gånger. Det sammanlagda antalet unika besökare uppgår 191498 besökare, varav 34498 återkommande besökare. Den första tiden hade webbplatsen få besökare varje dag, men för närvarande besöks den i genomsnitt av 138 personer per dag.

Nätdagbokens räknare är inte lika avancerad. Det går inte att utläsa det totala antalet besökare från starten, men det genomsnittliga antalet besökare under oktober i år uppgick till 117. Det totala antalet besökare till webbplatsen och nätdagboken per dag är alltså drygt 250.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Lexins webbplats har fått nytt utseende och förbättrade funktioner. I Språkrådets Lexintjänst hittar du lexikon på femton minoritetsspråk, men även bildmaterial och kortare videofilmer. Nu har både funktioner, sökgränssnitt och kringinformationen förbättrats. Lexin på nätet är ett samarbete mellan Språkrådet och Kungliga tekniska högskolan.

Gå till den nya webbtjänsten.