För en tid sedan skrev jag ett inlägg  här i nätdagboken att invandrarspråken, tillsammans eller vart och ett för sig, i motsats till engelskan inte utgör något hot mot svenskan. Det förmodligen starkaste argumentet är språkbytesprocessen, d.v.s det faktum att en stor del av andra generationen invandrare tidigt växlar från föräldrarnas modersmål till svenska, varvid det senare utvecklas till deras starkaste språk, huvudspråk.

Orsaken till detta språkbyte är mycket enkel: Så fort ett barn går ut på gården i en invandrartät förort i Sverige, måste det kommunicera på svenska, om det inte bara vill leka med barn från den egna etniska gruppen. Ett barn med somaliska föräldrar måste kommunicera med ett barn med turkiska föräldrar – på svenska. Detsamma gäller i barnomsorgen och i grundskolan. Svenska blir alltså ett lingua franca. För var och en som bor, eller har bott, i en invandrartät förort i Sverige, är detta en självklar iakttagelse.

I en kommentar den 16/9 2010 på Lingvistbloggen gör Stefan Holm just en sådan iakttagelse, som helt stämmer överens med mina 35-åriga erfarenheter från Rinkeby-Tensta:

”Ingen har nappat på kvintessensen i Mikaels inlägg – Jimmie Åkessons åsikt att andra språk än svenska borde förbjudas i lektionssalar och på skolgårdar. Kanske borde jag säga något, då jag bor högst uppe på Hammarkullen i Göteborg, där vi svennar utgör vid pass 20 procent av inbyggarna:

Nog hör jag spanska, arabiska, persiska etc. runt omkring mig. Men sitter jag på min balkong, läppjar på ett glas rosé i sensommarsolen och likt Cornelis i Turistens klagan lyssnar på 'dom glada ungarna utanför' (Åkesson torde väl med Taube i Tatuerarevalsen kalla det 'negrer och skrik och skrän'), så visst sjutton är det ärans och hjältarnas språk för hela slanten!

Ordförrådet är helsvenskt (nja… fuck och shit förstås, men det är väl inga lån från Koranen). En och annan grammatisk nymodighet dyker upp, typ vi vann dom, 3-0. Men än se’n – ju enklare, ju simplare sade redan Salig Dumbom.

Det avvikande jag hör är prosodin i åtminstone tre avseenden:
1. Den är 'hypersvensk' såtillvida, att grav accent används genomgående även där vi infödingar inte gör så. T.ex kallas jag Ste³fan² (med SAOBs notation).
2. Den skiljer inte alltid mellan kort och långt (vokaler, konsonanter, stavelser).
3. (Kanske som en följd av 1 och 2) är satsmelodin åt staccato-hållet till, alltså väl ämnad för metriken i den rap, som frodas i förorter.

På jobbet klagar föräldrar över detta: ungarna vägrar tala sitt modersmål. Så frågan är, varifrån Åkessons ångest härrör. Finns det studier, som visar, att utrikiskan tar över på skolgårdarna eller är det självsuggererade hjärnspöken från SDs interna seanser? ” 

Apropå "hypersvensk". För några år sedan arbetade jag på ett populärt innerstadsgymnasium i Stockholm. Detta var efter den s.k friskolereformens och betygsintagningens införande i Stockholm. Den senare innebar att elever med höga betyg från förorterna kunde ta sig in in på dessa populära innerstadsgymnasier. Efter ett slag lade jag märke till att många andragenerationens invandrarelever från Södra (dit Rinkeby-Tensta hör) och Norra Järva talade en hyperkorrekt stockholmska, när de befann sig i detta gymnasium. Denna varietet skilde sig tydligt från den gängse ungdomsvarieteten i dessa förorter.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)