Alla inlägg den 1 juli 2010

Av Nätverket Språkförsvaret - 1 juli 2010 15:44




I ett tidigare blogginlägg och i en artikel, som publicerats under olika rubriker i Newsmill, Alba och sourze tog jag upp det största språkvalet i grundskolan, hybridämnet svenska/engelska. Av en ren händelse ramlade jag igår över en intressant rapport, ”Språkval svenska/engelska på grundskolan – en genomlysning” av Jörgen Tholin/AnnaKarin Lindqvist, vilken ger mig ytterligare vatten på kvarn. Jag tar mig friheten att citera ett längre stycke från den avslutande diskussionen i rapporten:


I denna genomlysning av språkvalet i svensk grundskola har vi studerat företeelsen utifrån ett myndighetsperspektiv, ett nationellt skolperspektiv, ett individperspektiv och ett historiskt perspektiv. Vi har framförallt behandlat SvEn, svenska och/eller engelska som alternativ till moderna språk. Den bild som växer fram visar en verksamhet som inte har en tydlig identitet och som inte fungerar tillfredsställande. För att förstå SvEn måste analysen dock innefatta hela språkvalet. Att SvEn kom till och existerar i grundskolan bygger på antagandet att det behövs alternativ till moderna språk i grundskolan. Det är utifrån detta antagande som en diskussion om framtiden för språkvalet måste föras. Det går teoretiskt att se tre huvudlinjer i en sådan diskussion:

 

1. Moderna språk görs obligatoriskt varför inga alternativ till språken behövs.

2. Studier i moderna språk erbjuds bara på gymnasieskolan, inte på grundskolan.

3. Den nuvarande strukturen behålls och förändringar/förbättringar görs

inom denna struktur.

 

Moderna språk görs obligatoriskt

 

Tanken att göra ytterligare ett språk, modernt språk eller hemspråk, obligatoriskt inom ramen för grundskolan har funnits länge. När Lpo 94 introducerades var det många som trodde att detta i princip blivit verklighet. Erfarenheterna har visat något annat. Finns det då anledning att komma tillbaka till denna tanke? Det finns flera skäl som talar för det, inte minst den pågående globaliseringen. Det faktum att så många elever i sexan eller sjuan väljer att börja läsa ett främmande språk visar också att det finns en beredskap bland dem att läsa ytterligare språk. Skolbesöken i vår undersökning visar att eleverna senare i årskurserna också säger sig vara intresserade av att kunna språk, men väljer SvEn av andra orsaker som till exempel för attfå tid över till annat. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att det inte finns någon utbredd acceptans bland språklärarna att göra moderna språk – i nuvarande form – obligatoriskt. Det skulle förmodligen innebära stora svårigheter att genomföra en så stor förändring av grundskolan över huvudet på dem som ska implementera den. Det finns inte heller någon som har undersökt vilka allmänhetens åsikter är om ytterligare obligatoriska moderna språk. I samband med det europeiska språkåret 2001 gjordes dock en attitydundersökning i EU:s medlemsstater om inställningen till språkkunskaper. 89 % av svenskarna i undersökningen svarade där att det är viktigt att kunna ett ytterligare språk förutom sitt modersmål, vilket är en hög siffra jämfört med resten av Europa, men bara 18 % säger att det är viktigt att kunna två ytterligare språk, en siffra som är låg i jämförelse med övriga Europa (European Commission, 2001). Mot denna undersökning går naturligtvis att argumentera att frågan om ytterligare ett obligatoriskt språk aldrig på allvar diskuterats i Sverige. Tvärtom har vi under snart 50 år vant oss vid tanken att engelska ska vara obligatoriskt medan ytterligare språk ska vara valbara.

 

Ett steg på vägen, ett slags kompromiss, skulle vara att det är skolan, inte den enskilde eleven, som bestämmer vilka elever som ska få läsa SvEn. En sådan ordning skulle emellertid i grunden förändra intentionen med tillval i skolan. När det finns val i skolan har det alltid varit eleven och föräldrarna som gjort valen. En väg som vissa skolor förespråkar skulle vara att betrakta moderna språk som obligatoriska och SvEn som det stöd som erbjuds till de elever som inte når målen, alltså stöd eller specialundervisning. Också här går det att resa invändningar. Det skulle innebära en paradox om elever som inte når målen i ett ämne, moderna språk, i stället för att få stöd i ämnet erbjuds stöd i ett annat ämne, svenska eller engelska.

 

Moderna språk tas bort från grundskolan

 

Ett sätt att betrakta grundskolan är att alla barn och ungdomar här ska få samma

plattform för att senare få göra sina val. En sådan inställning skulle åtminstone

teoretiskt innebära att det inte ska finnas valbara ämnen i grundskolan, och i princip är grundskolan också organiserad på detta sätt. De enda ämnen som går att välja att läsa eller inte läsa är moderna språk. Man kan ifrågasätta om det är rimligt att det finns ett ämne på grundskolan som är så svårt att bara 60 % av eleverna i nian läser det, och av dessa når 7 % inte målen. Att de moderna språken fick en utökning av undervisningstiden med 25 %, och att kraven vid kursplanerevisionen 2000 sänktes (Skolverket, 2000a) tycks inte ha hjälpt fler elever igenom språkkurserna.


I teorin skulle följden av detta kunna bli att språken inte behölls på grundskolan. I praktiken är naturligtvis inte detta möjligt. Sverige har genom ett antal politiska deklarationer, inte minst som medlem i EU, uttalat ambitionen om ökade kunskaper i språk, inte minskade. Redan 1995 uttalade EU ambitionen att medborgarna skulle behärska tre språk vid sidan av sitt modersmål (European commission, 1995). Sverige har ställt sig bakom deklarationen. Ett arbete med att implementera den europiska språkportföljen i Sverige har pågått i flera år (Myndigheten för skolutveckling, 2004). För närvarande pågår ett stort arbete i vilket Sverige deltar för att skapa gemensamma europeiska språkindikatorer som kan mäta övergripande språkkunskaper i alla medlemsstater (European commission, 2008).

 

Förändra eller förbättra inom strukturen

 

Går det att göra förändringar inom ramen för elevernas fria val på grundskolan som gör att de problem som idag finns med SvEn försvinner?


Det är lätt av vara pessimistisk och räkna upp en mängd skäl som gör att förbättringar verkar omöjliga. Det finns inte särskilt många goda exempel på väl fungerande verksamheter att peka på. Trots att många skolor ser SvEn som ett stort problem är det få som i enkäten uppger att de har gjort eller gör utvecklingsarbeten för verksamheten. De exempel som finns handlar till exempel ibland om att inkludera matematik i språkvalet.

 

När lärare ska ge förslag på hur verksamheten skulle kunna förändras innebär svaren nästan alltid dels att någon annan än de själva ska undervisa eleverna, dels att vi återvänder till lösningar som vi redan prövat – och misslyckats med. I de svar som lärare och rektorer ger finns det inte sällan en underton av ”vi har prövat allt vi kan komma på och vi vet inte vad vi ska göra”. Det kan vara en anledning till att svaren så ofta handlar om att eleverna borde göra något annat, till exempel ha praktiska ämnen. Detta trots att svaren också visar att flera lärare och skolledare menar att många SvEn-elever behöver extra stöd i svenska och engelska för att klara målen, och trots att alltså eleverna i sina svar inte efterlyser praktiska tillval. Historiskt kan man urskilja tre perioder när det gäller valmöjligheter för de elever som inte velat läsa moderna språk. Den första perioden innebar att eleverna gavs både språkliga och praktiska alternativ. Därefter följde en period med praktiska tillval, och den tredje perioden innebar att skolorna själva fick bestämma vilka alternativ som skulle erbjudas. Vi är nu tillbaka till den första perioden igen, med språkliga tillval i språkval och möjligheten till praktiska val i elevens val. I ett sådant cykliskt tänkande skulle nästa steg vara att erbjuda praktiska tillval igen. Mot detta kan anföras att praktiska tillval redan har prövats och det var den kritik som riktades mot det systemet som var grunden till förändringen till Lgr 80 när skolorna själva fick ansvaret att bestämma tillvalsalternativ. Det finns alltså egentligen inget som tyder på att ett alternativ med praktiska tillval skulle hjälpa SvEn-eleverna att utvecklas i skolan, i varje fall inte om praktiskt tillval skulle innebära att eleverna ”bara” arbetade praktiskt. Tvärtom tyder mycket på att skolans uppgift att bidra till en språkutveckling för alla elever är viktigare än någonsin tidigare.

 


Frågan om vilka tänkbara förbättringar som finns kommer alltså tillbaka. Finns det några positiva erfarenheter eller goda exempel att bygga på? Vid våra skolbesök fann vi en skola som gjort ett försök att kombinera svenska med innehåll från andra ämnen. SvEn undervisades här av en lärare i svenska och en i bild men ämnesinnehållet kom från fler ämnen. Modellen är inte olik den som användes i försöksverksamheten med dubbla tillval och där rapporterades som mycket framgångsrik (se s. 171). Kanske skulle man kunna samla in exempel som redan finns i denna riktning, inbjuda till försöksverksamhet och rapportera nationellt från de skolor där lärare känner att de både lyckats engagera eleverna i ett innehåll och fått dem att utvecklas språkligt. Aktiviteter som är kreativa, varierade, integrerade med innehåll från olika ämnen och utvecklande för språket är förmodligen vad många elever i svensk skola behöver, både de som idag valt SvEn och de som har moderna språk. Om fler elever ska lyckas i svensk skola är språkutveckling med all sannolikhet nyckeln. Och inte bara för att nå målen i skolan, utan främst för att fungera som samhällsmedborgare är språklig kompetens allt viktigare.

 

Behov av politiska beslut

 

Ska vi behålla nuvarande struktur eller bör ytterligare ett språk göras obligatoriskt? Oavsett vilken väg vi väljer krävs politiska beslut som ger ett tydligt regelverk. Om modellen kring valfrihet finns kvar måste det fattas beslut om hur val och omval i språkval ska gå till och vad den verksamhet som utgör alternativet ska heta. Det behöver finnas en kursplan, och om eleverna ska få betyg i alla andra ämnen måste de rimligtvis också få betyg i detta. Slutligen behövs en enighet om att det vidgade textbegreppet i svenska och motsvarande aspekter i engelska ger möjligheter till nytänkande och att ämnesöverskridande aktiviteter i skolan är eftersträvansvärt, inte ett skäl till kritik vid skolinspektioner.

 

Den andra vägen är att göra språken obligatoriska. Det är en rimlig och logisk väg

att gå. Också denna väg kräver tydliga och kraftfulla politiska beslut. Ett första steg bör vara att Sverige tackar ja till det erbjudande Europarådet har lämnat till sina medlemsländer om en kartläggning och analys av samtliga språk i landet. De flesta europiska länder har redan genomfört en sådan analys. Sverige har hittills avstått. En sådan analys skulle ge en bild av hur befolkningen språkligt ”ser ut”, till exempel vilka flerspråkiga kompetenser som förekommer. Det skulle vara en utmärkt utgångspunkt för ett arbete i syfte att förnya och vitalisera all språkutbildning i landet. Att göra moderna språk obligatoriskt innebär att SvEn avskaffas. Trots att det finns enstaka goda exempel på verksamhet i SvEn-klasser finns anledning att instämma i det omdöme som Myndigheten för skolutveckling gav 2003: för de flesta elever är SvEn ett slöseri med tid. Det finns förvisso elever som är i stort behov av extra stöd, men skolan har en skyldighet att ge dessa elever stöd oavsett om SvEn finns kvar eller inte. Genom att SvEn på många skolor idag har utvecklats antingen till att bli ett slags specialundervisning eller till ett slag självstudietid där elever gör klart uppgifter kan man också hävda att organisationen innebär ett resursslöseri. Eftersom många elever som egentligen inte är i behov av särskilt stöd finns i grupperna lägger de beslag på resurser som borde ges till elever som bättre behöver dem. Att låta SvEn försvinna bör emellertid inte innebära att det arbete med språkutvecklande aktiviteter som skissades ovan ska avstanna. Tvärtom, det finns ett stort behov att denna typ av utvecklingsarbete för att berika både den ordinarie svensk- och språkundervisningen och specialundervisningen. Det måste också skapas en rimligare avvägning mellan kvantitet och kvalitet i den svenska skolan. Eleverna i skolbesöken verkar överens om att en anledning till att de inte läser språk är att de behöver tid för att göra klart annat skolarbete. Vi måste skapa utrymme och tid för lärande i skolan utan att det ska gå ut över språken. Det är bekymmersamt att varken mer tid till språken eller en sänkning av krav har lett till att flera elever når målen i moderna språk. Det finns anledning att fundera kring om det finns diskrepanser mellan den nivå som beskrivs i målen och den som lärarna använder när de bedömer eleverna. Ett sätt att få en större likvärdighet i bedömningen skulle vara att införa nationella prov i moderna språk på grundskolan. Att införa ett ytterligare obligatoriskt språk kräver också förändringar i kursplanerna för de moderna språken. Det är framförallt två förändringar som krävs. För det första bör det införas ett system som gör det möjligt för elever att få betyg på steg ett. Rimligtvis bör det också finnas möjlighet för de elever som når mycket långt i språken på grundskolan att få betyg i steg tre. Ett sådant system har nackdelar som redovisats tidigare (s. 41-42), men fördelarna överväger ändå. Det skulle innebära att betydligt fler elever fick möjlighet att lyckas i sina språkstudier. För det andra bör det öppnas den möjlighet som internationellt kallas ”partiella kompetenser”.

 

Kursplanerna i Sverige är idag skrivna så att eleverna måste nå alla mål för att få

betyg. Att ge möjlighet för partiella kompetenser innebär att en elev kan ha nått

vissa mål, men inte andra. Det kan antingen bero på att eleven har en ”taggig inlärningsprofil” eller att eleven gjort ett medvetet val och prioriterar bort någon eller några färdigheter. Det finns då möjligheten att ge eleven ”credit” för de kompetenser han eller hon har, utan att för den skull återinföra nivågrupperingar.

Dessa förändringar innebär avsteg från hur det målrelaterade betygssystemet fungerar i andra ämnen. I normalfallet ska eleverna ha nått alla mål och målen är dessutom samma för alla elever. Vore det inte bättre att helt enkelt sänka kraven till en nivå som gjorde att de flesta elever når dem? Vi menar att de mål som idag finns beskrivna borde vara möjliga att nå för de flesta elever. Det är också en rimlig nivå i jämförelse med de krav på kunskaper som ställs i andra europeiska länder enligt de nivåbeskrivningar i språk som Europarådet gjort i ”The Common European Framework” (Council of Europe, 1998). Finns det i stället anledning att göra avsteg från detta för ett ämne? Ja, det menar vi. Under femtio år ha stora grupper elever antingen låtit bli att välja språk eller misslyckats med språkstudierna och hoppat av. Språken står för många ungdomar och vuxna för skolmisslyckanden. Det är, anser vi, helt nödvändigt att många fler elever får lyckas i språken.”

 

Per-Åke Lindblom


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13 14 15 16 17 18
19
20
21
22 23 24 25
26
27 28
29
30
31
<<< Juli 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards