Monica/Gealach

17 juni 2010 15:31

Jag läste nyligen (tyvärr har jag glömt var, så klart) att kinesiska inte är det smartaste valet, med tanke på den tid det tar för oss att bli tillräckligt bra på det, jämfört med den rasande takt med vilken kineserna lär sig engelska. Istället lyfte man fram arabiska som ett smartare val.
Inte för att jag vet om något av detta stämmer, men helt orimligt är det ju inte.

Östen Dahl

18 juni 2010 20:24

Per-Åke, du menar väl inte att förslaget är begränsat till tyska, franska och spanska? I promemorian från Utbildningsdepartementet står bara talat om "moderna språk" i allmänhet. Men oberoende av hur det är med detta, varför tycker du att "det enda viktiga språk som fattas är kinesiska"? Varför utesluta arabiska (som redan nämnts), portugisiska, japanska, hindi och finska?

Per-Åke Lindblom

18 juni 2010 23:30

Östen,

jag utgick från Utbildningsdepartementets pressmeddelande den 14 juni, där endast franska, tyska och spanska omnämns. Promemorian talar, som du säger, bara om ”moderna språk” i allmänhet. Jag ska i varje fall kolla upp det, så att jag inte är ute och cyklar.

Om andra språk ska fungera som motvikt till engelskan, måste man begränsa antalet ”viktiga” språk. När tyska och franska var obligatoriska språk i den svenska skolan (d.v.s. realskolan och gymnasiet) fram till 1960-talet, fungerade dessa som motvikter till engelskan, särskilt tyskan. Mina fem års studier av tyska i skolbänken har i varje fall varit tillräckliga för att jag sedan dess har kunnat läsa en tysk tidning eller tidskrift tämligen obehindrat. Franska läste jag tyvärr bara i två år. Jag vet inte när kursanordnarna eller lärarna i den svenska högskolan insåg att man inte längre kunde kräva av studenterna att de skulle förstå en tysk text. Någon gång på 70- eller 80-talet?

Man kan använda en parallell till företagsvärlden. Ju fler aktieägarna det finns i ett aktiebolag, desto mindre behöver den dominerande aktieposten vara för att kontrollera företaget. Ett antal intellektuella, ”vise män” tror jag att de kallades, föreslog på uppdrag från EU för ett antal år sedan att alla EU-medborgare borde ”adoptera” ett grannspråk. Förslaget var självfallet vällovligt, men fullständigt idealistiskt, och det skulle överhuvudtaget inte påverka engelskans framryckning och dominans i Europa och inom EU.

”Viktigt språk” innebär här ett internationellt eller regionalt gångbart språk, med hänsyn tagen till det kulturella, ekonomiska, politiska och militära inflytande som de stater, som bär upp dessa språk, utövar. De språk som du nämner är naturligtvis lika mycket värda som tyska, franska, spanska och kinesiska ur rent språklig synvinkel. Stater ser till nationens behov när det gäller utbildningspolitiken, men kan naturligtvis göra fatala felbedömningar. Det sägs att CIA bara hade sex tjänstemän på central nivå som behärskade arabiska före 11 september. På individnivå behöver jag inte följa några nationella preferenser; jag kan lära mig ainu om jag vill.

De språk som du och Monica nämner är mindre viktiga enligt ovanstående definition. Enligt denna rapport http://www.dni.gov/nic/PDF_2025/2025_Global_Trends_Final_Report.pdf från amerikanska National Intelligence Council (NIC) går vi mot en multipolär värld, där fr.a BRIC-ländernas, d.v.s Brasiliens, Rysslands, Indiens och Kinas, inflytande kommer att öka. Jag anser att den bedömningen är i huvudsak korrekt, men sätter ett frågetecken för Ryssland (och ryskan) av demografiska skäl. Finskan är inte ens ett regionalt gångbart språk. Japanska används inte någon större utsträckning som andraspråk, trots att Japan naturligtvis fortfarande är en ekonomisk jätte. Japan har dock liksom Ryssland en negativ befolkningsutveckling. Det finns för närvarande inget som tyder på att de stater som bär upp det arabiska språket kommer att genomgå samma ekonomiska och teknologiska utveckling som exempelvis Kina. Det fåtal rika arabstater som finns bygger sin ekonomiska styrka på en ändlig råvaruresurs, oljan. Det är visserligen sant att Brasilien utvecklas snabbt ekonomiskt, men spanskan fungerar som en inkörsport till portugisiskan. Man kan lika gärna se spanska/portugisiska som ett språkkluster på samma sätt som danska/norska/svenska. Indien ligger ett par decennier efter Kina i ekonomisk utveckling enligt vederhäftiga prognoser. Dessutom är Indien mer språkligt splittrat än Kina.

Monica,

ur inlärningssynpunkt för en svensk är nog arabiska lika svårt som kinesiska. Jag kan heller inte se att det har några som helst ekonomiska fördelar att studera arabiska framför kinesiska. Däremot är det naturligtvis fördelaktigt på individnivå att behärska många språk eller språk som få andra kan; det ger spetskompetens.

Det är sant att många kineser lär sig engelska, men de kommer inte att byta språk. Det skulle helt strida mot kinesisk historia, traditioner och kultur. Kina har redan insett - liksom tidigare Frankrike, Storbritannien och USA - att det finns pengar att göra på ett stort språk. Dessutom är det ett sätt att sprida kulturella värderingar. Kina satsar idag stora pengar på befrämja kunskaperna i kinesiskt språk och kultur utomlands; Konfucius-institutet har t.ex lika stor budget som det tyska Goethe-Institutet – se ett tidigare blogginlägg på denna punkt - http://sprakforsvaret.bloggagratis.se/2010/01/28/2469229-kinesiska-spraket-sprids-med-framgang/

Per-Åke Lindblom

19 juni 2010 00:17

(Tillägg till föregående inlägg)

Notera också skrivningen i Språkförsvarets utkast till språklag för Sverige: "Ett nationellt minoritetsspråk eller ett hemspråk kan ersätta ett av dessa moderna språk.” Det inkluderar ju både sverigefinskan och meänkieli, övriga minoritetsspråk och alla hemspråk i Sverige, däribland arabiska, hindi,japanska och portugisiska.

Östen Dahl

21 juni 2010 07:33

Per-Åke: Det enda som står i pressmeddelandet om tyska, spanska och franska är en formulering som du själv citerar: nämligen att detta är de moderna språk som "oftast" väljs. Det står faktiskt inte att det är bara de här språken som kan väljas.

Om man sen läser ditt tillägg, så verkar det som om inte heller du vill begränsa språkvalet, och att Språkförsvaret menar att den internationella eller regionala gångbarheten hos ett språk kan vara det enda kriteriet för vad man kan läsa. Fast en oklarhet då: måste man ha dessa språk i familjen för att få extra poäng för dem? Och betraktar du sverigefinska som ett eget språk? Rimligtvis bör vi i så fall också tala om sverigearabiska och sverigehindi.

Per-Åke Lindblom

21 juni 2010 16:58

Östen,

när det gäller vilka moderna språk som omfattas av extrapoäng inför ansökningar till gymnasieskolan, så återkommer jag när jag fått besked från Utbildningsdepartementet.

Jag tror att antalet främmande språk som eleverna ska kunna läsa i grundskolan måste begränsas, annars fungerar de inte som motvikter till engelskan. Det att talare av minoritetsspråk och andra generationens invandrare ska kunna tillgodoräkna sig sina språk, givet att de uppnår önskad kompetens i dessa, är dels en rättvisefråga (annars måste de läsa ett språk mer än elever med svenska som modersmål) och dels en fråga om att utnyttja en språklig resurs i landet. Jag skulle tippa att runt hälften av andra generationens invandrare läser hemspråk, åtminstone några år. Slutligen tror jag att det är orealistiskt att förvänta sig att grundskolan skulle vilja satsa några större ekonomiska resurser på andra främmande språk än tyska, franska och spanska; det är bara 1,8 procent av eleverna, som läser något annat språk än de tre nämnda idag. Grundskolor, oavsett om de är kommunala eller friskolor, undviker små undervisningsgrupper av ekonomiska skäl.

Nej, jag betraktar inte sverigefinska som eget språk. Men sverigefinnarna har skapat Sverigefinska riksförbundet, omtalar sig ofta som sverigefinnar och en del säger sig också tala sverigefinska. Med sverigefinska menar jag alltså bara finska som minoritetsspråk i Sverige. Givetvis påverkas finskan i Sverige av omgivningen. Vänner, som är andra generationens finska invandrare och som fortfarande kan tala finska, har berättat för mig att de omedelbart identifieras som boende i Sverige vid besök i Finland. Men jag känner inte till att man på sverigefinskt håll försökt kodifiera någon slags sverigefinsk varietet. Första generationens finska invandrare, och i synnerhet andra generationens, ingår ju i mycket stor utsträckning blandäktenskap (eller blandade parförhållanden). Kanske inte lika hög grad som andra generationens ester, som till 90 procent gifte sig med svenskar, enligt en undersökning.

Ewa

21 juni 2010 23:40

Men vårt eget språk då?? Det räcker med att hoppa runt bland bloggar här på Bloggplatsen för att inse att dagens skolungdom blir allt sämre på att skriva på svenska. Även blande de vuxna bloggarena är stavningen och uttrycksformen pinsamt dålig. Kommer inte utbildningen i vårt eget språk att bli lidande?

Per-Åke Lindblom

22 juni 2010 20:48

Östen,

jag fick besked från Erik Scheller på Utbildningsdepartementet idag. Han skriver: "I ett pressmeddelande måste man förenkla för att hålla det kort. Reformen gäller samtliga språk, alltså även exempelvis ryska, som läses inom ramen för moderna språk."

Per-Åke Lindblom

22 juni 2010 21:33

Ewa,

jag anser inte att det finns något allmänt motsatsförhållande mellan att lära sig att skriva på sitt modersmål och att lära sig främmande språk. Tvärtom tror jag att språkstudier berikar och att man får en djupare förståelse för sitt eget språk.

Självklart kan undervisningen i svenska förbättras i både grundskolan och gymnasiet. Nu känner jag inte till förhållandena i grundskolan särskilt väl och därför håller jag mig till gymnasiet. Den senaste gymnasiereformen var ett misslyckande: 1) de två betygen i svenska, som mätte olika färdigheter, reducerades till ett, vilket innebar att ämnet devalverades jämfört med engelskan; 2) kursplanerna uppställde allmänna, grovt tolkningsbara mål, som exempelvis har lett till att bara en fjärdedel av gymnasieeleverna i Sverige fått någon grannspråksundervisning; 3) man införde ett målrelaterat betygssystem, som har lett till en våldsam betygsinflation, och 4) förmodligen har också timantalet i svenska på gymnasiet minskat de senaste 15 åren.

Det är svårt att vetenskapligt avgöra om dagens skolungdomar skriver sämre än tidigare. Man måste också komma att aldrig har så många offentliggjort sina texter som idag, främst på Internet. Därför syns också de dåliga texterna. Jag är ense om att många bloggare har en dålig språkbehandling, men om andelen ”krattor” har ökat eller inte är svårt att avgöra. Från mitten av 90-talet till 2009 genomförde jag regelbundet läsförståelsetester bland mina gymnasieelever. Det finns ett starkt samband, dock naturligtvis inget absolut, mellan resultat på en läsförståelsetest och förmåga till skriftlig framställning. Jag kunde i varje fall inte upptäcka någon starkt nedåtgående trend vad gäller resultaten på dessa tester. De nationella proven i svenska för årskurs två på gymnasiet innehöll under flera års tid, fram till mitten av 90-talet, en läsförståelsedel. Om man ska jämföra kunskaper i svenska, eller förmåga till skriftlig framställning, måste man göra en jämförelse (med samma kriterier) över en längre tid.