(Del 2)

Den nuvarande språklagen är formellt enbart en skyldighetslag, medan Språkförsvaret menar att den borde vara en kombinerad rättighets- och skyldighetslag. Det utkast till språklag som  medlemmar i nätverket Språkförsvaretpublicerade den 7/9 2006 hade denna utgångspunkt. Så här skrev vi i kommentaren till ”Värna språken”:

”Den boskillnad som utredaren försöker upprätta mellan en skyldighetslag och en rättighetslag, och till den förras fördel, är omöjlig att upprätthålla i praktiken. Om man ser till Sveriges grundlagar, innehåller regeringsformens kapitel två en rättighetskatalog,  tryckfrihetsförordningens tre första kapitel diverse rättigheter som offentlighetsprincipen och anonymitetsskyddet, liksom att motsvarande  rättigheter återfinns i yttrandefrihetsgrundlagen. Av naturliga skäl innehåller successionsordningen enbart en exklusiv rättighet.

Frågan om skyldigheter och rättigheter är helt enkelt två sidor av samma mynt. Dessutom motsäger sig utredaren  sig själv i 5 §: ’Som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till  och som ska kunna användas inom  alla samhällsområden (vår fetstil)’ Men om  svenskan ska kunna användas inom alla  samhällsområden är det faktiskt fråga om en rättighet för medborgarna, varken mer eller mindre! I stället talar författningsförslaget om ’den enskildes tillgång till  språk’, som om språk vore en skänk från ovan. Men den enskilde har i första hand tillgång till sitt eget språk i sitt  eget huvud; vad det gäller är rätten att få använda det, varav följer det allmännas  skyldighet att tillhandahålla alla möjligheter. ”

Det har redan visat sig att denna boskillnad är ”omöjlig att upprätthålla i praktiken”. JO har nämligen tillerkänt alla som skriver forskningsansökningar rätten att skriva dessa på svenska med motiveringen ”Även om utländskt språk tillåts ska det alltid vara möjligt att kommunicera med svenska myndigheter på svenska.”  Detta är självfallet en rättighet sett ur den enskilde medborgarens perspektiv!

Det intressanta är också att lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk är en  rättighetslag, medan språklagen är en skyldighetslag. Om man studerar lagen om  nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:724), talas det f.ö om ”rätt” på inte mindre än  14 ställen. Redan i inledningen till ”Europeisk stadga om landsdels- och minoritetsspråk”, som Sverige undertecknat, står det nämligen att ”rätten att använda landsdels- eller  minoritetsspråk i det privata eller offentliga livet är en omistlig rättighet”. Då kan naturligtvis inte den svenska regeringen eller riksdagen komma dragande med en minoritetsspråklag som enbart är en skyldighetslag. Språkrådet skriver också:

”Ett exempel på lagar eller förordningar som ger ännu starkare skydd för något av de språk som språklagen omfattar är lagen om nationella minoriteter och

minoritetsspråk (SFS 2009:724). Denna lag, som är en rättighetslag för individen,  innebär ett starkare skydd för minoritetsspråken och mot diskriminering på grund av språk (Språkrådet uttolkar språklagen (2009:600), sid. 2).” 

Minoritetspråken har alltså en starkare ställning gentemot svenskan än svenskan har  gentemot engelskan. Det finns naturligtvis ingen anledning att missunna minoritetsspråken deras ställning gentemot svenskan, men det finns heller inte den  minsta anledning varför svenskan inte skulle ha motsvarande ställning gentemot engelskan.

En språklag, som inte bara är en skyldighetslag, utan även en rättighetslag, har
avgörande konsekvenser. Den utgår från att medborgarna är medvetna aktörer, som  är direkt involverade i försvaret av svenska språket. Kristina Grange, som anmälde forskningsrådet Formas för att hon förhindrades att skriva forskningsansökningar på svenska, införde i ett slag rättighetsperspektivet i  språklagen och visade att dess nuvarande konstruktion är en självmotsägelse. Sak samma gäller att man måste ha rätt att skriva anställningsansökningar och befordringsärenden på svenska inom högskolan, rätt till att undervisas, examineras och skriva avhandlingar/uppsatser/examensarbeten på svenska (i allt utom språkämnen) på högskolan. Förmodligen var det bl.a rädslan för att dylika rättigheter skulle kunna utnyttjas av de berörda som ligger bakom konstruktionen av språklagen som en skyldighetslag.

Språkförsvaret känner till fall, där studenter har förvägrats rätten att examineras på svenska; doktorander har tvingats begära dispens för att skriva avhandlingar på svenska, eller studenter som velat ha handledning på svenska i stället för på engelska förvägrats detta. Men samtliga dessa fall är historia och kan inte längre användas för nya JO-anmälningar. 

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Språket, ett verktyg som skiljer människan från alla andra arter, avslöjar ofta omedvetet en del av skribentens inre tankevärld, även om denne nog vid en granskning i efterhand skulle avvisa vissa slutsatser. När personer, saker eller egenskaper inom...

    Viggo Kann (till vänster) och Olle Bälter (till höger) mottog Språkförsvarets hederspris på årsmötet och höll också båda ett tacktal. Motiveringen till hederspriset löd som följer:   Olle Bälter/Viggo Kann/Chantal Mutimukwe/Hans Malmstr...

På senare tid har det åter blossat upp en debatt om engelskans expansion på svenskans bekostnad inom högskolan. Se bara på debattartiklar som Eva Forslunds/Magnus Henreksons artikel ”Varning: Forskare väljer bort svenska” i Svenska Dagbla...

”Språkfrågor intresserar och engagerar många, och ofta upplevs det som en försämring när språket förändras. Så behöver det inte vara, konstaterar David Håkansson.   – Svenskan har alltid varit utsatt för förändringar och det är ju hel...

Baden-Württembergs ministerpresident Winfried Kretschmann anser att det är överflödigt att lära sig ett andra främmande språk. Han har själv varit lärare, men ser inga fördelar: "Om mobiltelefoner kan översätta samtal till nästan alla språk i världen...