Alla inlägg den 7 april 2010


Den 28/3 skrev jag ett inlägg, ”Osaklig kritik av Dennis Josefsson”, som var ett svar på ett blogginlägg av Dennis Josefsson (DJ) från den 23/3. Han återkommer nu med en replik i samma blogg, där han hävdar:


Angående det att språk har egenvärde så är jag inte direkt imponerad av argumenten. Först är det analogt med ett moraliskt axiom som inte går att argumentera för, sedan tar du till en motsvarighet till ett konsekvensetiskt argument som inte ens är övertygande.

 

För det första är det inte uppenbart att vissa av konsekvenserna skulle vara så särskilt hemska (t.ex. att vissa språk skulle ses som finare, eller att språk skulle försvinna). För det andra är det minst sagt underligt att påstå att det skulle förhindra förtryck på grund av språk. Precis innan har du hänvisat till moraliska axiom som förhindrar förtryck (man kan diskutera dina ståndpunkter även där), och sedan, som om du glömt vad du nyss skrivit, så är det enbart antagande att språk har egenvärde som förhindrar förtryck av språkgrupper. Men de moraliska axiomen då?

 

Angående det att språk har instrumentellt värde så skrev du själv, i det inlägg jag länkade till, att ’språk skänker identitet åt individen och innebär en brygga bakåt till familjen, släkten, traditionen och historien’. Det var alltså inget påhitt från min sida.

 

För övrigt så följer det inte att man måste godta Radetzkis åsikter, det går att argumentera mot dem på andra grunder. Jag har gjort det här och här, visserligen kortfattat. Notera att jag även ifrågasätter Radetzkis påstående om språks egenvärde.”


När det gäller språkpolitik, handlar det ytterst om moralfilosofi. Om debatten gällde rent språkhistoriska eller lingvistiska frågor, behöver man inte alls införa den dimensionen. Min utgångspunkt är regelutilitaristisk (1).  Observera att detta är min personliga uppfattning; jag vet helt enkelt inte vad andra medlemmar i Språkförsvaret anser i denna fråga. Det betyder att jag i fråga om språkpolitik utgår från vissa regler, vilka jag anser har goda konsekvenser. Det finns inget motsägelsefullt i denna hållning.


Den viktigaste regeln för mig i detta sammanhang är att varje språk har ett egenvärde. Jag menar att den regeln, om den tillämpas, har mycket goda konsekvenser. Regeln har samma status som ett axiom, d.v.s en sanning som inte kan bevisas. Jämför Euklides geometri, som utgår från fem axiom, eller Gödels teorem i matematiken, som säger att i en uppsättning teorem finns det alltid ett teorem som inte går att bevisa. Detta kan också illustreras med påståendet: "Detta påstående går inte att bevisa". Det syftar nämligen på sig självt.


Om en regel inte visar sig ha goda konsekvenser, omprövas den naturligtvis. Den modifieras eller ersätts helt enkelt av en annan. Varför måste en regel då ha ”goda konsekvenser”? Det går naturligtvis heller inte egentligen att bevisa. Du hamnar ofelbart i cirkelresonemang. Det finns dessutom ytterligare en hake med all konsekvensetik, speciellt handlingsutilitarismen, nämligen att det inte alltid går att förutsäga konsekvenserna.


Det som är intressant är huruvida dessa regler verkligen har goda konsekvenser, vilket i stor utsträckning kan prövas rent empiriskt. Om vi nu återgår till regeln att varje språk har ett egenvärde, så kan vi återvända (se föregående inlägg ) till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den första paragrafen säger att ”Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter. De äro utrustade med förnuft och samvete och böra handla gentemot varandra i en anda av broderskap.” Den andra säger bl.a att ”Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språko.s.v


Detta implicerar att alla språk är lika värda och att vart och ett av dem har ett egenvärde. Denna ståndpunkt har goda konsekvenser, men givetvis måste den tillämpas i praktiken av olika nationella regeringar för att ha någon egentlig betydelse vad gäller hotade språk. Vi vet mycket väl att många språk har utrotats eller marginaliserats genom att olika erövrarfolk eller –stater i det förflutna har expanderat, antingen genom direkt våld, eller fört med sig sjukdomar till ursprungsbefolkningar, som inte haft någon motståndskraft mot dessa, eller helt enkelt drivit undan dessa ursprungsbefolkningar i kraft av överlägset antal. Fortfarande trakasseras och förföljs vissa språkgrupper i världen och förhindras att använda sina språk fullt ut.


I Europa har utvecklingen vänt de senaste decennierna. Europarådets konvention om landsdels- och minoritetsspråk, Minoritetsspråkskonventionen, ratificerades av fem EU-länder 1998 och av Sverige år 2000. Nio år senare, den 11/6 2009, antog Sveriges riksdag lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk , i vilken ordet ”rätt” förekommer inte mindre än fjorton gånger för övrigt. Senare har ytterligare förvaltningsområdena, d.v.s kommuner där en nationell minoritet har ett förstärkt skydd och stöd, tillkommit, liksom att regeringen december 2009 anslog 80 miljoner till sin minoritetspolitiska strategi.


Detta stöd från majoritetssamhället har haft goda konsekvenser för minoritetsspråken i Sverige, vilket företrädare för minoritetsspråken själva intygar. Huruvida dessa insatser räcker för att rädda de mest hotade varieteterna av samiskan, pitesamiskan och umesamiskan, är dock en öppen fråga. Stödet från majoritetssamhället räcker självfallet inte; det måste också finnas en vilja och förmåga bland de berörda minoriteterna att upprätthålla och försvara sitt språk.


En avgrund tycks skilja mina och DJ:s ståndpunkter åt  i språkfrågor.


DJ menar för det första att det inte är ”uppenbart att vissa av konsekvenserna skulle vara så särskilt hemska (t.ex. att vissa språk skulle ses som finare, eller att språk skulle försvinna).” Men varför är inte dessa konsekvenser ”särskilt hemska”? Det säger han inte. För vem eller vilka? I vilket perspektiv då? Konsekvenserna måste väl ändå vara hemska för de berörda? Den 21 januari 2008 dog alaskaspråket eyak, när Marie Smith Jones dog, och i januari i år dog aka-bo, då Boa Senior avled. På slutet hade de ingen att prata med, vilket naturligtvis gjorde dem mycket ledsna.  Så här sade Arne Rubensson i ett inledningsanförande  den 4/10 2008:


Och fler språk kommer att dö när försvararna inte försvarar det, när de är okunniga om sin kultur och sin identitet eller när det helt enkelt är för sent. Vad återstår då? Det finns ett ordspråk från ett hotat språk, från bretonskan, som lyder: Cenedl heb iath, cenedl heb galon (Ett folk utan språk är ett folk utan hjärta). Det är därför kurder, bretagnare, walesare, irländare och basker kämpar för sina språk, inte för att det är mest lönsamt i något slags ekonomiskt lönsamhetsperspektiv.”


DJ tyck sakna förmåga till sympati eller medkänsla. Det att ett språk anses vara finare än ett annat är också ett viktigt vapen mot tillbakapressade språk, att få språkanvändarna att förlora respekten för det egna språket. Det var exakt vad som hände iriskan. Den engelska kronan gjorde allt för att förhindra bruket av iriskan på Irland, liksom att potatispesten och massemigrationen i mitten av 1800-talet reducerade befolkningen kraftigt, och understödde naturligtvis också föreställningen att iriskan var ett mindervärdigt språk. Mot slutet av 1800-talet hade iriskan som modersmål därför pressats tillbaka till vissa enklaver på västkusten. Trots att olika irländska regeringar efter självständigheten har lagt ner mycket stora summor på att revitalisera iriskan är det inte så många fler som har iriskan som modersmål än mot slutet av 1800-talet; däremot har antalet irländare som behärskar det som andra språk ökat betydligt och iriskan är också numera ett officiellt språk i EU.


För det andra ”…är det minst sagt underligt att påstå att det skulle förhindra förtryck på grund av språk”, skriver DJ.

 

Om man verkligen menar allvar att alla språk har ett egenvärde, måste man självklart också motsätta sig ett språks förtryck (som utövas av människor) av ett annat. Jag har aldrig påstått att ”enbart antagande att språk har egenvärde (…)  förhindrar förtryck av språkgrupper”. Man kan naturligtvis vara emot att ett språk förtrycks på grund av att man är emot allt slags förtryck (men vilken föreställning går detta i så fall tillbaka på?) eller på grund av man har förmåga att hysa medkänsla.


För det tredje tycks DJ mena att språk enbart kan ha ett instrumentellt värde, ja, han polemiserar t.o.m mot Marian Radetzki för att denne överhuvudtaget nämner begreppet egenvärde. Wikipedia   skriver så här:


Något (ett ting, en egenskap, ett förhållande, etc.) har ett instrumentellt värde då det inte har ett intrinsikalt värde utan endast värderas utifrån de effekter som den ger upphov till. Dessa effekter kan ha intrinsikalt värde eller i sin tur vara instrumentellt värdefulla. Allt av instrumentellt värde relateras direkt eller via andra instrumentellt värda agenter till något av intrinsikalt värde.”


Vad menar egentligen DJ? Om han menar att språk enbart har ett instrumentell värde, måste det bero att han ändå relaterar det instrumentella värdet till något som har intrinsikalt värde, exempelvis möjligheten att kommunicera med andra människor. Menar han att ju fler människor, med vilka man kommunicera med hjälp av ett visst språk, exempelvis engelska, desto större instrumentellt värde har språket ifråga? Rangordnar han språk i enlighet med hur många människor man kan kommunicera med? Är det därför det inte är ”särskilt hemskt” om små språk försvinner? Ser de flesta människor språket enbart som ett kommunikationsmedel, som de lika gärna kan byta som en skjorta, eller är de starkt känslomässigt knutna till sitt språk?


Jag har inte någonstans polemiserat mot att språk också har ett instrumentellt värde, men det är inte den överordnade aspekten. Mitt påstående att ”språk skänker identitet åt individen och innebär en brygga bakåt till familjen, släkten, traditionen och historien”, understryker visserligen språkets instrumentella värde, men stärker mig ännu mer i övertygelsen att språk har egenvärde. När ett språk dör, huggs ju denna brygga bort. Om språket i fråga inte ens har dokumenterats eller upptecknats, går det helt och hållet upp i rök. De tidigare nämnda språken eyak och aka-bo försvann visserligen inte helt till intigheten, eftersom både Marie Smith Jones och Boa Senior lät sig intervjuas av lingvister innan de dog. Men säkerligen försvann ändå en massa berättelser, historier, sånger etc., ord, utryckssätt och ordspråk, som dessa två sista talare inte behärskade på sina respektive språk.


För det fjärde tycks DJ hysa ett starkt känslomässigt engagemang för engelskan. Han skriver nämligen att:


Först och främst är kulturellt ofredande uppenbarligen en bisarr trivialisering av sexuellt ofredande. Menar du/ni verkligen det på fullt allvar? I så fall finns det ännu mindre någon anledning till att lyssna på vad ni har att säga.”


Språkförsvaret har tydligen svurit i kyrkan, då vi satt rubriken ”Engelska i reklamen – kulturellt ofredande?” på ett kommande seminarium. Men många svenskar uppfattar engelskan i reklamen som ett slags ofredande, som många t.o.m inte förstår, och ibland inte ens reklammakarna.


DJ skriver vidare:


Dessutom får man väl säga att svensk reklam (om vi nu ändå ska tillåta oss vara så begränsade) som inte förstås av invandrare också är kulturellt ofredande. Om du inte håller med så kanske det där med att Språkförsvaret har en åsikt någonstans i närheten av ”i Sverige talar man svenska” inte var så bortkommet ändå. Nej, inte som uttalad åsikt. Men som logisk konsekvens.”


Detta är ju bara trams. Vilken som helst invandrare till Sverige, eller till vilket annat land som helst, är fullt medveten om att han/hon kommer till ett land med ett visst bestämt huvudspråk, som i de flesta fall skiljer sig från hans/hennes eget. Därför kan hon/han inte heller räkna med att ”få” reklam på sitt eget språk. Vilken invandrare vid sina sinnens fulla bruk skulle ens komma på tanken att kräva reklam på sitt eget språk i ett annat land? Reklammakare är naturligtvis beredda att göra undantag, om invandrargruppen är tillräckligt stor och reklamen därför är lönsam. Det gäller t.ex USA, där det finns en spanskspråkig minoritet på runt fyrtio miljoner, d.v.s lika många som antalet invånare i Spanien.


Men, om DJ någon gång utvandrar, så kan han väl försöka kräva att han utsätts för reklam, specialdesignad på svenska för hans skull. Jag vill i så fall vara den förste som mottar en rapport om hur det gick.


Per-Åke Lindblom


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)



1) Korta sammanfattningar av regelutilitarismen finns på Wkipedia - http://sv.wikipedia.org/wiki/Utilitarism  - eller här http://www.offplanet.net/tenk/Polen/2_mormia01.html

ANNONS
Av Nätverket Språkförsvaret - 7 april 2010 17:45


Vi har just nu tekniska problem på webbplatsen. Ett antal arkiv vill inte öppna sig och bli synliga på nätet som de ska. Vi arbetar på att lösa problemet.

ANNONS
Av Nätverket Språkförsvaret - 7 april 2010 11:28

Häromdagen damp senaste numret av tidningen Beridna Högvakten ner i brevlådan; en mig närstående person är medlem i detta av historia och traditioner besjälade sällskap. Nu undrar jag om de är på väg att sälja ut sin själ med pukor och trumpeter. Hela baksidan täcks nämligen av en mycket iögonfallande ENGELSKSPRÅKIG annons för McDonald's!


Rubriken är "There's a royal wedding in town this summer. Join us in the celebration!" Därefter följer en karta över deras försäljningsställen i Stockholms innerstad, och slutligen avbildas tre kuponger för gratismål och -dryck, med enbart engelsk text.


Jag är medveten om att Beridna Högvakten behöver alla bidrag de någonsin kan få, men hallå! Nog hade man kunnat övertala annonsören att föra fram sitt "viktiga" budskap på bröllopsparets, stadens och landets eget språk.


Tidningen skickas till dem som med en årlig avgift stöder Beridna Högvakten, och jag har mycket svårt att tänka mig att särskilt många av dessa inte kan läsa svenska.


Frågan är om jag inte borde råda bidragsgivaren att ompröva sin generositet ...


Hillo Nordström


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Vilken hälsningsfras, om någon, använder du när du kontaktar en privatperson per brev eller mejl för första gången?
 Hej
 Hej + förnamn
 Hej + förnamn + efternamn
 Bästa/bäste + förnamn
 Bäste/bästa + förnamn + efternamn
 Käre/Kära + förnamn
 Kära/käre + förnamn + efternamn
 Bara förnamn
 Förnamn + efternamn

Fråga mig

124 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12
13 14
15
16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30
<<< April 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se