Alla inlägg under februari 2010

Av Nätverket Språkförsvaret - 16 februari 2010 17:19


Uppsala studentkårs miljögrupp är med och arrangerar Uppsala plastic free day den 19 december.


Projektet går ut på att uppmuntra Uppsalaborna att minska sin plastpåseanvändning. Den 19 december kommer representanter från Uppsala studentkårs miljögrupp att stå på Stora torget och informera om varför man bör använda återanvändningsbara påsar istället för plastpåsar.


Men varför måste arrangörerna samtidigt skräpa ner den andliga miljön med onödig engelska?


Källa: Facebook-gruppen "Använd svenska ord!", som startats av Lina Rosén.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)


Av Nätverket Språkförsvaret - 15 februari 2010 13:49



Vi har tidigare på denna blogg berättat om den sista talaren av aka-bo, Boa Senior, dels den 6/2 och dels den 9/2. Man kan hitta ett videoklipp på YouTube, där en lingvist intervjuar henne strax före hennes död.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 14 februari 2010 21:22


 

Idag sände ”I love språk” programmet ”Varför älskar svenskar svenska?”. Lotta Jankell diskuterade svenskarnas stora språkintresse med Daniel Sjölin, författare och programledare, Patrik Hadenius, chefredaktör på Språktidningen, och Mikael Parkvall, författare och lingvist. Programmet kan ses på webb-tv. Programmet sänds i repris i morgon kl. 20.30

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkverket)

Av Nätverket Språkförsvaret - 13 februari 2010 15:16




Den 9 februari publicerade Sprogmuseets blogg en artikel, ”Språkförsvaret och kampen för en språklag i Sverige”, av undertecknad. Signaturen David skrev en längre kommentar i samma blogg, som delvis redan besvarats av Olle Käll. Davids övriga synpunkter behöver likafullt bemötas. Han skriver inledningsvis:


Jag måste säga att jag kraftigt ogillar tonen i mycket av Språkförsvarets retorik när det gäller engelskans inflytande. Jag störs inte av att ’svenska idrottsklubbar skaffar sig namn i stil med ‘Hawks’ i stället för ‘Hökar’, för att ta ett exempel från hemsidan. Att döpa en hockeyklubb till ’Frölunda Redhawks’ istället för till ’Frölunda Rödhökar’ är att kommunicera ett budskap, som inte skulle gå fram på samma sätt om det skrevs på svenska. Budskapet är att man identifierar sig med nordamerikanska hockeyklubbar (och klubbar inom andra sporter) och deras värderingar och kultur: professionalism, show, skicklighet och kanske t.o.m franchisesystemet. Hade man istället valt att kalla sig för ’Hökarna’ hade man inte kommunicerat dessa värderingar. Liknande klubbnamn på svenska hittar vi främst inom speedwayen, som är en sport med något andra kulturella associationer.”


Det heter ”Frölunda Indians” och ”Malmö Redhawks”. Frölunda tycks inte ha lyckats förmedla sitt budskap till David. Här hjälpte inte ens engelskan. Det är märkligt att ett enda ord, ”redhawks”, skulle kunna förmedla budskapet ”att man identifierar sig med nordamerikanska hockeyklubbar (och klubbar inom andra sporter) och deras värderingar och kultur: professionalism, show, skicklighet och kanske t.o.m franchisesystemet.” Vilken kraft äger inte två engelska ord, som t.o.m har samma rötter som de svenska motsvarigheterna? De måste ha undergått en enastående förvandling på vägen från urgermanskan. Kanske har trollkarlen Merlin varit framme och gett dem denna magiska innebörd? Nästa fråga är naturligtvis varför en svensk ishockeyklubb överhuvudtaget ska identifiera sig med amerikanska ishockeyklubbar, deras värderingar och kultur etc.? Spelar Västra Frölunda och Malmö bättre hockey för den skull? Har antalet åskådare till matcherna ökat?


Att begära att TV-program som finansieras av skattemedel ska innehålla en viss andel filmer på svenska och inte mer än en tredjedel filmer på engelska kan verka lovvärt. Men jag säger det rakt ut: detta är ett led i en kulturkamp, riktad mot en urban ungdomsgeneration som i kulturella sammanhang i stora drag är tvåspråkig, för vilken svenskan är förstaspråket men engelskan likväl nödvändig för vår identitet. Når Språkförsvaret framgång med kraven på denna front kommer de reaktionära och ungdomsfientliga positionerna att flyttas fram i generationskriget.”


David påstår att detta förslag skulle vara ett led i en kulturkamp ”riktad mot en urban ungdomsgeneration som i kulturella sammanhang i stora drag är tvåspråkig”. Detta är faktiskt bara okunnigt trams. För det första har du inte avgränsat denna ”ungdomsgeneration” i fråga om ålder. Vid vilken ålder börjar den och vid vilken slutar den? Alla som är födda ett visst år? Vilket i så fall? För det andra finns det inga homogena generationer. Alla generationer sönderfaller i kön, klass, olika politiska intressen och andra preferenser. För det tredje: vilket mandat har du för att uppträda som talesman för en obestämd ungdomsgeneration. Jag skulle aldrig vara så enfaldig att jag ansåg mig kunna företräda alla dem som är födda samma år som jag.


Du tycks också inbilla dig att denna icke-avgränsade ungdomsgeneration har gjort något slags medvetet språkval, en generation ”för vilken svenskan är förstaspråket men engelskan likväl nödvändig för vår identitet.” Men som en politisk tänkare, som tillhör en död generation, en gång formulerade det: Det är inte människans medvetande som bestämmer hennes samhälleliga vara utan tvärtom det samhälleliga varat som bestämmer hennes medvetande. Du och dina meningsfränders ställningstaganden i fråga om denna förmenta tvåspråkighet är en produkt av tidigare generationers beslut, både språkpolitiska och utbildningspolitiska. Ingen politisk rörelse i Sverige förstod vilka konsekvenser som framväxten av satellit-tv, kommersiella tv-kanaler, datateknologi och Internet skulle ha för svenska språkets ställning. Jag själv reagerade först 1998 i form av en artikel. Det tidigare språkobligatoriet, d.v.s att blivande studenter, som skulle vidare till högskolan, skulle behärska tre främmande språk, engelska, tyska och franska avskaffades successivt; engelskan fortfor att vara ett obligatoriskt språk och har dessutom stärkt sin ställning visavi svenskan på högskolan, medan tyska och franska i princip blev frivilliga, medan några andra språk tillkom. Konsekvensen har blivit att antalet elever, som läser tyska och franska successivt har minskat, medan spanskan har ökat. Många elever vill nämligen maximera sina resultat i språkämnen med tanke på betygssystemet: högst möjliga betyg med minsta möjliga insats, trots att indirekt inlärning av ett främmande språk är tidskrävande. Denna utveckling, i kombination med engelskans tilltagande dominans inom populärkulturen, film, tv, musik, dataspel etc., tycks ha stärkt svenskarnas, särskilt ungdomarnas, övertygelse om att det räcker med att kunna två språk, svenska och engelska. Enligt en undersökning företagen av Eurobarometern för något år sedan, var svenskarna de enda EU-medborgare, av vilka majoriteten ansåg att det räckte med att lära sig modersmålet och ett främmande språk. I alla andra EU-stater ansåg majoriteten av de tillfrågade att målsättningen borde vara två främmande språk. En annan EU-rapport drog också slutsatsen att om små och mellanstora företag ville uppnå framgång i sina utlandsaffärer, var spetskunskaper i fråga om språk en absolut nödvändighet. Dylika spetskunskaper förutsatte att företagen kunde använda sig av ytterligare främmande språk förutom engelska. Bara hälften av EU-medborgarna behärskar någon form av engelska, och i världen som helhet 20 till 25 procent. Dessutom föredrar naturligtvis tyskar, fransmän och spanjorer att bli tilltalade på respektive språk (om vi håller oss till dessa andra främmande språk i svensk skola) i sina hemländer eller som turister i stället för på engelska. Dessutom tycks vissa svenska ungdomar tro att de är bäst på engelska utanför de anglosaxiska ländena. Men de tester, exempelvis TOEFL-testet, som jag känner till, visar att svenska studenter visserligen är duktiga, men inte bäst.


Vad är nästa steg, Per-Åke Lindblom? Att förbjuda privata företag att göra reklam på engelska? Och nästa då? Att kräva att tidningar måste ha en viss andel av sitt redaktionella material på engelska? Eller att införa straffskatt på engelskspråkiga böcker, filmer och musik? Eller att sortera ut sånt material från kommunbiblioteken, om det anses ta upp en för stor andel av litteraturen i ett visst ämne? Eller att förbjuda elever från att använda för många engelska uttryck på rasterna? Nåväl. Förslaget är i alla fall uddlöst, eftersom det enda resultatet av att tvinga SVT och TV4 att minska antalet filmer på engelska skulle vara att driva bort unga tittare till andra kanaler. Som tur är har ju dock de flesta råd med andra kanaler – vi har en valmöjlighet som gör att Språkförsvarets ingrepp i public servicemediernas redaktionella frihet visserligen inte blir mindre oförsvarligt men dock undanröjer det totalitära hotet.

 

Reklam på engelska i Sverige är naturligtvis en styggelse, eftersom det överväldigande flertalet människor i Sverige har svenska som huvudspråk. Det är det gemensamma språket för medborgarna i Sverige. Reklam på engelska är dessutom direkt diskriminerande, eftersom 20 – 25 procent av Sveriges befolkning inte behärskar engelska, särskilt äldre svenskar, många invandrare och barn under en viss ålder.  Jag anser att reklam på engelska ska förbjudas i SVT och TV4 och bekämpas överallt i andra tv-kanaler och massmedier. Det finns dessutom undersökningar, bl.a denna, som visar att reklam på ett andraspråk ger sämre resultat än om den sker på kundens modersmål, i vårt fall svenska.


David ställer en rad retoriska frågor, som jag inte tänker besvara, eftersom de är ett resultat av fria fantasier. De olika språkkrav som Språkförsvaret har ställt, finns redovisade i ”Utkast till språklag för Sverige” , ”Förslag till språkpolitik för den svenska högskolan” Sveriges och ”Försvara den nordiska språkgemenskapen – stärk grannspråksundervisningen!", varken mer eller mindre.


Men Davids inställning är samtidigt skrämmande. Den icke-angloamerikanska kulturen tycks överhuvudtaget inte ha något att erbjuda honom. Hans synfält är helt begränsat till den angloamerikanska kultursfären. Vilken inskränkthet! Skillnaden oss emellan är att jag uppskattar det bästa ur den amerikanska kulturen, men också det bästa från alla andra kulturer. Han är lika inskränkt som de som befinner sig i huvudfåran i amerikanskt kulturliv. Hur stor andel av den amerikanska bokutgivningen består av översatt litteratur från andra språk? Hur stor andel av tv-programmen och biograffilmerna stammar från icke-engelskspråkiga länder? Hur många amerikaner lyssnar på musiktexter på andra språk än engelska? Hur stor andel av gymnasie- (high school) eleverna, tror du, läser ett främmande språk? Detta står inte i motsättning till att det finns en intellektuell elit i USA som är väl bevandrad i omvärldens kultur. Denna kulturella isolationism liknar den som Kina slog in på 1500-talet och som sakta men säkert ledde till att Kina stagnerade ekonomiskt, politiskt, militärt och kulturellt.

 


”Värre är det dock för skolorna, där man vill förbjuda IB och andra engelskspråkiga program rakt av. Därmed smäller man dörren rakt i ansiktet på de begåvade unga killar och tjejer för vilka IB kan vara en väg bort från folkhemmet och ut till en värld som är så mycket större än ankdammen Sverige, om de inte råkar tillhöra en mycket liten förmögen elit vars föräldrar har råd att betala undervisningen själva. Att vissa ungdomar skulle vilja gå IB för att de därmed skulle ha bättre chans att komma in på ledande engelskspråkiga universitet som Harvard och Oxford verkar inte ha förespeglat varken Språkförsvaret, Olle Josephson eller andra som tror sig veta bättre än ungdomarna och deras föräldrar vilken undervisningsform som passar dem. IB är inte bara en bra skola med engelska som undervisningsspråk. Den bygger också upp en profil hos eleven som gör det möjligt att uppfylla de högt ställda krav på en “välrundad personlighet” som ställs av ledande amerikanska colleges. Detta kan man annars inte få i Sverige idag. Så enkelt är det. Men Språkförsvaret tycker att medan elitens barn gott kan komma hur långt som helst ska Medelsvenssons barn stanna hemma, trots att inget av världens 50 bästa universitet, KI undantaget, ligger i Sverige. Visst kan man gå på vanligt svenskt gymnasium och söka till ett utländskt elituniversitet, men det är betydligt mycket svårare. Det är regressiv fördelningspolitik när den är som allra värst.”

 

Detta stycke har Olle Käll i och för sig redan bemött – se Sprogmuseets blogg. Jag tanker bara göra ett tillägg. Signaturen David tycks tro att det bara finns en möjlighet att nå framgång här i livet, nämligen att först gå en IB-klass i Sverige och senare söka in vid ett amerikanskt college. Om detta är sant, har vi fått någon slags motsvarighet till det klassiska kinesiska utbildningssystemet, Stora akademin, som visserligen var öppen för alla begåvningar, vilka kunde nå vilken toppost som helst, men som stelnade till ett system för utantillärning och ett studium av de fem konfucianska klassikerna. Skillnaden är att Davids vision innehåller ett engelskspråkigt nålsöga.

 

Verkliga begåvningar behöver inte följa någon utstakad utbildningsbana. Historien är full av exempel på vetenskapsmän, forskare, uppfinnare, författare etc. som har gått sin egen väg. Då kan det omvända inträffa, nämligen att universitet och företag slåss om att rekrytera dem. Det betyder inte att det skulle vara fel att fullfölja en formell högre utbildning vid något universitet, bara att man inte ska överdriva betydelsen av vilken utbildningsanstalt som det sker vid. Det finns naturligtvis ingen objektiv rankinglista över världens 50 eller 100 bästa universitet; alla dessa listor är omstridda inom universitetsvärlden och favoriserar engelskspråkiga universitet. Det räcker med att citera denne norrman  verksam i Japan för att förstå bristerna i de flesta rankinglistor:


Japan har mer enn 90 universiteter, men bare seks av dem finnes blant de 100 øverste i Shanghai-listen over verdens beste akademier. En av grunnene til at ikke flere rangerer høyt, kan være at forskningen i landet nesten utelukkende foregår på japansk og er vanskelig å evaluere i utlandet.”


Dessutom måste man ifrågasätta det amerikanska utbildningssystemet, vilket skett sedan länge även av amerikaner, eftersom det inte förmår producera tillräckligt med begåvningar till den högre utbildningen och forskningen. Tvärtom har USA sedan andra världskriget konstant importerat framstående vetenskapsmän och forskare, vilket bara kommer att fungera så länge andra stater och universitet inte kan erbjuda samma fördelaktiga villkor.


Antalet svenska studenter som studerade utomlands minskade för övrigt med två procent läsåret 2007 – 2008. De enda två länder som tog emot ett ökat antal svenska studenter var Japan och Kina. Det är också ett tidens tecken.

 

Per-Åke Lindblom


(Denna nätdagbok är är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

 


Av Nätverket Språkförsvaret - 12 februari 2010 21:13


I senaste numret av nyhetsbrevet Språksamt tipsar Anders Lotsson om en artikel i Science Daily, som berättar om en studie som visar att reklammeddelanden på vederbörandes modersmål är mest effektiva vad gäller att utlösa känslomässiga reaktioner. Författarna Stefano Puntoni, Bart de Langhe, och Stijn van Osselaer (Erasmusuniversitetet, Nederländerna) studerade två- och trespråkiga populationer i Europa. De testade olika slagord på deltagarna och hittade skillnader i hur dessa uppfattades:


"Våra resultat visar, generellt sett, att meddelanden som uttrycktes på konsumenternas modersmål tenderar att uppfattas som mer emotionella än meddelanden uttryckta på deras andraspråk”, skriver forskarna.


Författarna tror inte att denna effekt beror på skillnader i språken eller på deltagarnas svårigheter att förstå en reklamtext skriven på ett främmande språk:


"Vi finner att den emotionella fördelen med konsumentens modersmål beror på personliga minnen och den språkkontext, i vilka dessa minnen skapades. Genom att läsa eller höra ett ord, utlöses (omedvetet) minnen från situationer, där dessa ord spelade en roll…Eftersom konsumenter vanligtvis har fler personliga minnen av ord på deras modersmål än på andraspråket, tenderar reklammeddelanden på deras modersmål att uppfattas som mer känslomässiga."


Anders Lotsson konstaterar avslutningsvis: ”Antingen har forskarna fel eller också har större delen av svenska reklambranschen fel.” Läs - större delen av den senare försöker stoppa in så mycket engelska som möjligt i reklambudskapen.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)



Av Nätverket Språkförsvaret - 12 februari 2010 20:00


Sedan 15 år finns i den svenska grundskolan ett ämne utan betyg, utan kursplan, utan mål, utan budget och utan utvärdering av Skolverket. Ämnet kallas SVEN och betyder "svenska/engelska", och kan väljas av elever i årskurs 7-9 som inte vill eller"orkar" läsa franska, spanska eller tyska.


Eftersom ämnet är helt olikt alla andra ämnen, alltså utan betyg och formella krav, har undervisningen i många skolor blivit därefter: slapp och utan klara mål. Det är alltså detta ämne som B-språken skall konkurrera med när grunden skall läggas för att unga skall ha kunskaper i flera språk. Efterhand har det blivit så många som 36% av alla elever i Sverige i årskurs 9 som valt detta ämne, och språken har, för att behålla eleverna, fått anpassa sig till kravlösheten. Eleverna kan tydligt mindre i B-språket idag än för 15 år sedan när de kommer till gymnasiet, trots att antalet skoltimmar på grundskolan förstärktes i reformen 1994 med 20 %. Totalt 320 timmar finns alltså, men de används i många skolor oerhört ineffektivt.


Eleverna har låsts in i språkgrupper där få har fått sitt. De duktiga har fått anpassa sig nedåt så att språket blivit tråkigt, de svaga har svarat med att välja bort språket redan i skolbänken.
 
Detta har lett till, att den valkonstruktion som fram till 1994 var ett positivt tillval, till språk eller praktiska ämnen av helt annan karaktär, blev ett negativt frånval, ett val bort från det obligatoriska språket, där de som behöll språk av kamrater ansågs "osmarta" som tog på sig en större arbetsbörda i de känsliga tidiga tonåren. Detta är en viktig förklaring till den negativa inställningen till språk, som knappast fanns före 1994 (då det ju var ett tillval), och det har också fått märkbara följder för attityderna ända upp på gymnasiet och för återväxten av språkstuderande på universiteten.
 
Eftersom reformen 1994 hade som syfte att totalt sett öka språkkunskaperna i och intresset för ett tredje språk i grundskolan, och inte att skapa ett stort stödämne, är alltså reformen nu 15 år senare ett fiasko. Man kan t.o.m. påstå att det kravlösa SVEN påverkat och påverkar arbetet i fler ämnen än svenska, engelska och språk i grundskolan, eftersom eleven i SVEN kan få tid att ta igen kunskaper som man inte gjort på ordinarie timmar.
 
Det gäller alltså att i en kommande reform åter få språkval att bli ett positivt tillval, där de elever som åtar sig den extra arbetsbördan får något sorts erkännande från både vuxna och kompisar för att de är "modiga" eller "smarta" eller "duktiga" eller "gör en viktig insats" eller "satsar på sin framtid". Då kommer de också längre. Vi kan hoppas att meritpoängssystemet fungerar i längden, men de påverkar ju främst valet och attityden till språk på gymnasiet, inte på grundskolan.
 
Det måste finnas fler sätt att skapa belöningssystem, även på grundskolan - elever med ett tredje språk vill ha ett erkännande för att man gör något bra, och för framtiden. Så var det på grundskolan före 1994. De nya meritpoängen på gymnasiet är egentligen bara ett svar på det nuvarande språkvalets felkonstruktion och attitydproblem i grundskolan.


Detta problem och rapporten om detta togs upp i programmet Skolfront i SVT den 11 februari. Den grundliga rapporten finns att läsa här.


Av Nätverket Språkförsvaret - 12 februari 2010 13:16


Ur innehållet i det senaste numret av Språktidningen:


Aboriginspråk

När nybyggarna kom till Australien svämmade kontinenten över av engelska ord.

Läs mer


Namnstrid

Snigsås stavas efter många juridiska turer nu Snixås. Beslutet öppnar för fler ortnamn med x.

Läs mer

 

Vad är ett ord? Egentligen?

Börjar man titta eller lyssna närmare har orden en tendens att bli suddiga i konturerna.

Läs mer


Nyordslistan

Birgitta Lindgren, ansvarig för Språkrådets nyordsarbete, redovisar ny-orden 2009.

Läs mer


Fredriks fynd

Vanliga verb utgör rötterna till vår historia.

Läs mer


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 11 februari 2010 15:58


(Texten är hämtad från Språkrådets webbplats)


I ”Varför heter det tonfisk?” har Språktidningen valt ut 303 av de bästa frågorna från tidningens populära avdelning Frågor & svar.


Varifrån kommer ordet kålsupare? När uppfanns teckenspråket? Varför säger vissa ett kräm? Räknas w som en bokstav? I ”Varför heter det tonfisk?” (Språktidningen 2010) finns roliga och lärorika artiklar om ordens ursprung, slanguttryck, svenska dialekter, lustiga talesätt, engelska lånord och mycket mer. Språkrådets experter står för svaren.

Boken finns att beställa från flera nätbokhandlar, bl.a från Språktidningens egen bokhandel till kampanjpris.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16
17
18 19 20
21
22 23 24 25
26
27 28
<<< Februari 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards