Direktlänk till inlägg 18 februari 2010

Tolerans för förändringar i språket är inte alltid acceptabel

Av Nätverket Språkförsvaret - 18 februari 2010 13:12



(Brev till Språkförsvaret)


Det lilla infinitivmärket ”att” är på väg att ersättas av det bekvämare ”och”.

Tendensen började med det slappare talspråket, där det uttalas som ”å” och

därmed närmade sig ”och”. Ett litet längre steg och det kan uttalas fullt ut

som ”och”, vilket också är fallet i följande exempel:

 

Det är för tidigt och uttala sig om det.

Kurt Svensson, informationschef på FMV den 29 oktober 09.


Det är en glädje och stå här …

Miljöminister Anders Carlgren den 9 september 09.


Det hotar och uppsluka honom …

Anna Ulrica Edelson läser Dagens Dikt den 19 maj 09.


Hämtat från Telgeakutens telefonsvarare:

Det går alldeles utmärkt och mejla oss.


Annonsförsäljare:

Genom och leta finner man vad man söker.


SR P1 den 2 februari:

Jag var tvungen och låna för att betala mina lån.


Objektformen av det personliga pronomen han är ”honom”, men används alltför sällan. I stället tar den nominativa formen över och det blir t.ex

Jag gav han boken. Jag ska träffa han imorgon.  Hälsa han från mig.


Utrotningshotad är den korrekta meningsbyggnaden som är i det närmaste

redan utrotad. En punkt markerar ett slut. Ett komma markerar en fortsättning.

När en fortsättning blir förväntad, ersätter man numer punkt med komma,

även där man byter subjekt och predikat. Exempel: Det finns många bra yrken för en ung man, det är bara att välja. Denna uppluckring av en gammal regel gör det möjligt att låta berättandet flyta mer naturligt.


Possessiva pronomen ”vår” och ”er” hör man numer sällan. De har ersatts av

barnspråkets ”våran” och ”eran”, även av samhällets s.k toppar. Sådana förändringar görs i allmänhet av bekvämlighetsskäl. T.ex heter ”slaganfall” med tre stavelser numer ”stroke” med den dubbla fördelen av att vara både enstavigt och ett chic ord (engelska!). Det stackars slaganfallet har ingen chans och överlever bara i romaner av Ivar Lo - och Elsie Johansson.


Ord som slutar på a i singularis bör sluta på –or i pluralis, en ändelse som är så utrotningshotad att den i alla fall i talspråk kan betraktas som redan utrotad.

”Massor med varor” heter ”masser med varer”. Även i skrift heter det ”kolleger” och ”kollegor” skrivs bara av bildade personer, ett släkte som, sedan den Palme-Perssonska skolvisionen nu blivit verklighet, också det förefaller vara utrotningshotat.


Det förekommer också några märkliga förändringar i uttalet. ”Grimas” kan man sedan gammalt höra som ”grimasch”. Det senaste offret är den stackars chauffören som ibland uttalas som ”schafför”. Det räcker med att en reporter på
Sveriges Radio föregår med dåligt exempel så hoppar det svenska folket gladeligen på tåget.


Jan Dahlstedt

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 
ANNONS
 
Östen Dahl

Östen Dahl

18 februari 2010 16:11

Svenska Akademiens Ordbok, som är en nästan lika bra källa till kunskap som Wikipedia, har följande att berätta om sammanblandning av "och" och "att" i artikeln om det senare ordet:
"I sht i vissa hvardagliga vändningar, i hvilka uttalet å 1. o är så konstant, att det bokstafstrogna uttalet (at⁴) skulle verka rent af stötande, uppträder ordet stundom i skrift under för klädnaden af den kopulativa koniunktionen och, hvars gängse uttal sammanfaller med det allmänna hvard. uttalet af att. ... Ifrågavarande växling före kommer redan i medeltidsspråket, jfr t. ex. fsv. böriadhe han til oc sörgia;"
Det är alltså inget tecken på språkets pågående förfall utan har tämligen god hävd i svenska språket. Notera särskilt formuleringen "det bokstafstrogna uttalet (at⁴) skulle verka rent af stötande". Flera av de andra företeelserna som tas upp i inlägget har också en lång tradition i svenskt talspråk, t.ex "han" som subjektsform.

http://www.ling.su.se/staff/oesten

 
Ingen bild

Per-Åke Lindblom

18 februari 2010 23:30

I den sista meningen måste du väl mena "han" i ackusativform - honum/honom är däremot den gamla dativformen, som idag används som objektsform i svenskt skriftspråk. I isländska/färöiska används "honum" bara i dativ, inte i ackusativ.

 
Östen Dahl

Östen Dahl

19 februari 2010 07:20

Ja och nej -- jag borde ha skrivit "objektsform". För det som har hänt är ju att en del svenska dialekter har generaliserat den gamla dativformen och andra den gamla ackusativformen. Precis när och var det hände har jag inte koll på men jag tror att det började för rätt länge sen. Även i norskan finns både möjligheterna, och där är "han" accepterat som objektsform också i (nynorskt) skriftspråk.

http://www.ling.su.se/staff/oesten

 
Ingen bild

Johan Anglemark

20 februari 2010 12:25

Ett antal av de former Dahlstedt anser är tecken på förfall är dessutom dialektala och inte något slags förslappad uppluckring (pluraländelsen -er där rikssvenskan har -or). Kolleger är ju dessutom den traditionella pluralformen; det är kollegor som är den nya formen, bildad i analogi med andra ord som har -or i pluraländelsen. Bevarat "han" som ackusativ är dessutom inte bara talspråk utan även det dialektalt - konservativa dialekter som inte förslappats och slagit samman ackusativ och dativ som riksdialekten.

Ovanligt pinsamt inlägg.

 
Ingen bild

Per-Åke Lindblom

21 februari 2010 19:22

Östen,

artikeln om ”att” (från 1893) i Svenska Akademiens Ordbruk beskriver bara ett vacklande språkbruk och anför ett exempel från 1619 som tidigaste belägg. Den kritiska anmärkningen stammar i sin tur från Johan Erik Rydqvists avhandling ”Svenska språkets lagar” 1850 – 1883. Jag tycker inte att sammanblandningen mellan ”att” och ”och” i skrift på 1600-talet är så märklig, eftersom båda dessa ord uttalades ”å” i ledigt talspråk. Dessutom var inte skrivkunnigheten allmän på 1600-talet (läskunnigheten var betydligt mer utbredd) och det fanns mig veterligt inga rättstavningsläror. I princip kunde man stava som man ville. Först på 1700-talet utges de första rättstavningslärorna och grammatikorna på svenska. Den allmänna folkskolan infördes på 1840-talet, vilket naturligtvis så småningom leder att skrivkunnigheten blir allmän.

De personer – med Anders Carlgren i spetsen – som Jan Dahlstedt citerar, har säkert alla gått minst nio år, förmodligen 12 år, i svensk skola. De har alla utsatts för normativ språkgranskning under denna tid. Jag tycker att det är märkligt att de under denna tid inte lyckats lära sig distinktionen mellan infinitivmärket ”att” och konjunktionen ”och”, vilket tyder på att de inte har något medvetet förhållande till sitt eget språk. Det beror på att även de uttalar båda orden som ”å” i vardagligt tal, vilket i och för sig inte är något fel. När de så vänder sig utanför den normala umgängeskretsen begår de ett hyperkorrekt fel och ersätter ”att” med ”och”. Jag känner naturligtvis igen felet från elevuppsatser, men min minnesbild är inte att felet var så frekvent – kanske tio - tjugo procent av mina gymnasieelever hade problem med denna distinktion. Förhoppningsvis direktöversätter inte Anders Carlgren sig själv i skrift till engelska eller andra språk.

I det här sammanhanget tycker jag att det är viktigt att skilja på den normativa ansatsen vad gäller skriftspråk respektive talspråk. Normativ språkvård bedrivs i syfte att underlätta kommunikationen mellan människorna. Då har skriftspråket en helt annan dignitet än talspråket, eftersom skriftspråket aldrig kan understödjas av tonfall, miner, grimaser, gester och andra kroppsrörelser. Ju större samstämmigheten är i fråga om språkbruk och stavning, desto mer underlättas kommunikationen. Toleransen i fråga om talspråket bör vara högre; huvudsaken är att vederbörande kan göra sig förstådd hos den krets, till vilken han/hon vänder sig, och att språkbruket inte avviker alltför mycket från auditoriets. Det är självklart heller inte fel att påpeka avsteg hos andra språkanvändare från gängse, bildat språkbruk, beroende på vilken relation man har till vederbörande. Det finns naturligtvis en gräns för toleransen; det är knappast lämpligt med en nyhetsuppläsare i Rapport som talar burträskmål eller svenska med en mycket kraftig brytning.

 
Östen Dahl

Östen Dahl

24 februari 2010 23:42

Jag har inte propagerat för att man ska få skriva t.ex "var tvungen och springa", även om jag tror att svenskan skulle överleva en sådan normändring. Mitt inlägg, liksom Johan Anglemarks, vände sig mot att sekelgamla företeelser i svenskt talspråk framställs som produkter av den "Palme-Perssonska skolvisionen". Beträffande skillnaden mellan att normera talspråk och skriftspråk håller jag i princip med Per-Åke, men kom inte Jan Dahlstedts exempel mest från talspråket?
För övrigt försökte jag med Googles hjälp göra en uppskattning av hur ofta "vara tvungen" följs av "och" i stället för "att" på Internet, och det ser ut att vara i ungefär en procent av fallen. Som jämförelse kan nämnas att stavningen "simmning" har ungefär tio procent av alla förekomster av det ord som enligt SAOL ska stavas "simning". Normen med "att" verkar trots allt och... hm att vara tämligen stabil.

http://www.ling.su.se/staff/oesten

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Nätverket Språkförsvaret - Onsdag 8 april 12:31

  Men hawaii är numera officiellt språk på Hawaii, men tydligen inte i domstolarna... Efter att USA annekterade Hawaii 1898 (tidigare en spansk koloni), inledde de nya makthavarna efter några år en systematisk politik för att tränga undan och ma...

Av Nätverket Språkförsvaret - Tisdag 7 april 11:55

Jag blir alltid lika glad när jag hör finlandssvenska. En vacker variant av det svenska språket.   Också språkförsvarare   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

Av Nätverket Språkförsvaret - Tisdag 7 april 08:00

Det svenska medicinteknikföretaget Mölnlycke  Health Care AB har under veckan och mitt under coronakrisen haft leveransproblem. Det var skyddsutrustning som skulle levereras vidare till Italien och Spanien. Men leveransen stoppades och blockerades i ...

Av Nätverket Språkförsvaret - Måndag 6 april 12:36

I Expressen vimlar det nuförtiden av videoklipp på engelska som inte har översatts till svenska, vilket förstås är förkastligt. Om Expressen inte skärper sig är Engelskpressen ett lämpligare namn på tidningen.   Se bland annat ”Sjukskötersk...

Av Nätverket Språkförsvaret - Söndag 5 april 08:00

Söndagens svenskspråkiga sång:   Björn Afzelius - Sång till friheten Söndagens svenskspråkiga dikt : "För tankens frihet"   I.   Trumpetarn skurar sin vita trumpet  och mästerkocken fått göra.  Han knäcker humrar och rör till sme...

Presentation

Omröstning

Vilken hälsningsfras, om någon, använder du när du kontaktar en privatperson per brev eller mejl för första gången?
 Hej
 Hej + förnamn
 Hej + förnamn + efternamn
 Bästa/bäste + förnamn
 Bäste/bästa + förnamn + efternamn
 Käre/Kära + förnamn
 Kära/käre + förnamn + efternamn
 Bara förnamn
 Förnamn + efternamn

Fråga mig

124 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16
17
18 19 20
21
22 23 24 25
26
27 28
<<< Februari 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se