Ola Wikanders bok "Orden och evigheten" har fått flera uppskattande recensioner - den senaste i Svenska Dagbladet av Fredrik Sjöberg. Han kommenterar också Wikanders språkpolitiska hållning:

"I ett par essäer berörs så även det intressantaste språket av alla, nämligen svenskan. Någon purist är han inte. Lånord är knappast ett bekymmer, inte heller de invandrartäta förorternas så kallade miljonsvenska. Problem uppstår först när man överger svenskan helt inom vissa domäner (vissa utbildningar, näringsliv etcetera) eller av missriktat jämlikhetsnit börjar anpassa den till torftig slang och dialekter.

Ola Wikanders linje påminner härvidlag om den Ebba Witt-Brattström stakade ut häromåret med sin uppfordrande berättelse om hur hon räddades undan sin barndoms urusla köksestniska och halvtaskiga sommarlovstyska genom den tidens välfungerande svenskundervisning.

Flerspråkighet är utmärkt och eftersträvansvärt, men standardsvenskas värde får därmed inte underskattas."

På hemmaplan är naturligtvis svenskan det intressantaste språket av alla, eftersom det är Sveriges huvudspråk och gemensamma språk, vilket är hotat av högstatusspråket engelska inom vissa domäner.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)