Kunskap är inte fel. Tvärtom. Det är kunskap som för utvecklingen framåt. Jag vill inte att skolorna endast lär ut ämnet gymnastik. Jag vill inte att det endast ska finnas hästar. Man gör i dag stora ansträngningar för att bevara en mångfald av djur och biotoper. Detta trots argumentationen att utvecklingen går mot ett minskat antal djurarter.

I Sverige skapas vid årsskiftet ett finskspråkigt förvaltningsområde. Detta omfattar 18 kommuner i mälarregionen. Där ska man fortsättningsvis kunna använda finska hos myndigheter. I Norrland vill man starta "språkbad" på daghem och skolor. Språkbad innebär att barnen får tillgång till både finska och svenska i dessa fall. Systemet praktiseras redan i Finland. Man har upptäckt att barn som lär sig flera språk utvecklar sin hjärna bättre och kan då naturligtvis använda den mer utvecklade hjärnan i alla sammanhang, inte bara språkliga.

Hur ska man kunna forska om man endast behärskar engelska? Man kan härvidlag ha stor användning av språkkunskaper. Latin, hebreiska och gammalgrekiska till exempel. Det finns ingenting som säger att den "vita västerländska kulturen" har alla sanningar eller för den delen är bäst i alla sammanhang. Däremot är den uppenbarligen skickligast på att propagera för sina ideal. I Afrika och Asien är det högre status ju vitare man är i skinnet. Så effektivt hamrar "vi" in vårt budskap om vår " kultur och kanske även ras överlägsenhet". Det spelar ingen roll om du är svart eller vit, sjöng Michael Jackson, samtidigt som han gjorde sig allt vitare i skinnet och opererade sin näsa för att se mer kaukasisk ut.

Att det används engelska i stora delar av världen hänger intimt samman med Storbritanniens aggressiva utrikespolitik under historien. Man erövrade fler områden med sin krigsmakt. Människorna där utsattes för grova kränkningar. Fängslades och slogs i bojor. England tog även över många kolonier från holländarna och fransmännen.Urinnevånarna i Australien fick barn bortrövade, vilka sedan sattes att växa upp i vita "ariska" familjer. Kolonisatörerna försvarade sig med vad Darwin skrivit i några av sina brev, nämligen att andra raser än den vita var dömda att gå under enligt den utvecklingslära han presenterat.

En del anser att eftersom engelska just nu har sådant inflytande ska man okritiskt svälja detta och det torde framgå av ovanstående att det inte alls är en framkomlig väg om man anser att alla människor och deras språk och kulturer är lika mycket värda, samt om man verkligen vill ge människan bästa möjlighet till en positiv framtid.

Mikael Gaunitz
gonziegz@hotmail.com

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Just nu har vi tekniska problem på webbplatsen, både på framsida och baksida. Två arkiv, "Artikelarkiv" och "Nyheter och notiser", går inte att besöka utifrån. Dessa två arkiv - liksom "Senaste uppdateringar" - går inte att bearbeta från baksidan, eftersom "minnet är uttömt". Därför kunde inte någon länk läggas in i "Senaste uppdateringar" igår, även om det faktiskt skedde uppdateringar av andra avdelningar. Vi vet inte hur lång tid det tar för att lösa dessa problem.

Webbansvarig

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jag är bedrövad, arg och kamplysten! Aldrig under mitt relativt långa liv har min identitet som finlandssvensk i Finland varit ifrågasatt. Hur många gånger har jag inte upptäckt att den engelska man försöker tala med mig (då det upplevs att mitt första språk inte är finska) visar sig vara mycket sämre än den svenska som samma person ändå talar när ett tvång inträder. Oviljan att tala svenska med en annan finländare är, som jag här definierar det, en kolonial handling, ett sätt att söka sig in en kolonial frizon (en slags "rotten English") där man slipper hantera alla de historiska laddningar som ligger och pyr i det finländska (och nordiska) samhället vad gäller innehåll i språkval. Språk är ju aldrig bara är ett mekaniskt redskap för kommunikation; det är mycket mera än så.

Och för att fortsätta skildringen av Finland idag för en finlandssvensk. Ansvarig minister med säte i det alltmer reaktionära Centerpartiet driver (givetvis med statsminister Vanhanens medverkan) ett administrativt reformförslag som, om det realiserades, skulle separera karlebysvenskarna (i norra svenska Östebotten) från

det kulturella och språkliga sammanhang med landskapet i söder som gällt här sedan Jesu Kristi födelse – och förmodligen längre. Det är ett av många beslut som nonchalerar överenskommelser mellan stat och kommun om vår rätt till det egna konstitutionella språket. Inte märkligt att Sannfinländarnas ungdomsförbund (motsvarar Sverigedemokraterna) nyligen förslog att svenskan i Finland borde fråntas sin statsbärande position och placeras i paritet med bl a teckenspråk. De har vind i seglen! På olika områden (skola, hälsovård, polismyndigheter, etc) försämras eller fråntas helt och hållet de strukturer som hitintills garanterat svenskspråkig service.

Samtidigt pågår en annan samverkande process: det successiva inträdet i engelskan som ett slags lingua franca, en kolonial manöver som liknar det brittiska imperiets språkpolitik och dess efterverkningar. Det är dessa likheter jag skall diskutera senare i detta inlägg.

I ett Finland EU-vänligt, globaliseringslystet och anglofoniskt till oigenkännlighet har engelskan mer än i något annat land i Norden blivit ett slags mytiskt språk som, även om kunskaperna i det är de sämsta i Norden, åtnjuter en acceptans likt himmelsk manna med inslag av någon slags märklig drog. Och det är inte kaffe eller vodka! Det faktum att halva finländska regeringen talar engelska med sina (riks)svenska kolleger, att (riks)svenska journalister vid möte med finskspråkiga människor på gator i Helsingfors inleder samtalet på engelska, att finlandssvenskan nedmonteras (som vi såg), och att det nu finns förslag att ett nordiskt nätverk för kulturarbetare/ forskare (DINO) skall internt kommunicera i också första hand på engelska är delar av samma pågående koloniala process. Jag för min del förespråkar den nordiska mångfalden, där vi i alla sammanhang "börjar" på vårt eget språk! Eller väntar vi på och medverkar till att den nordiska författaren väljer engelska som sitt språk! Av praktiska skäl!

Jag vill då förklara mera ingående (dock förblir det kort) vad det koloniala dilemmat består av och på vilket sätt det präglar beteenden i Norden. Jag tar exempel ur mitt eget forskningsfält: afrikansk kultur/litteratur, kolonialpostkolonial. Den "första" generationen afrikanska författare (oftast utbildade vid västerländska missionsskolor och universitet) som gjorde anspråk på en publik utanför sitt språkområde valde att skriva på de koloniala språken. Det kom att betyda flera saker: ett förtunnat, tillrätta lagt språk som illa representerade den

värld och den 'världsbild' som genererat dem; en anpassning till västerländska retoriska och litterära konventioner som även den förvred den afrikanska "verkligheten"; parallella självöversättningar som förvandlade texten till en manuell etnografisk skröna för den oinvigde västerländske läsaren, o.s.v Västerlandet hade fått sitt och var ännu en gång nöjt! "Se Afrika kan skriva, fast det är ju inte så bra!" Och på vägen fortsatte kolonialiseringen och exotiseringen av kontinenten. Standardiseringen av afrikanska språk fördröjdes och därmed även medialiseringen av det grafiska samtalet. Fast även det fick som resultat att ett hänfört Västerland rusade till för studera muntlighet, dans, och konst. Eller vad det trodde vara muntlighet, dans, och konst.

Men det andra fanns även i Afrika från början. Insikten att detta samspel med ett väst i själva verket var en fortsättning och förstärkning av de koloniala banden, trots att kolonialisterna hade rest hem. Man förstod att engelskan "för hem" Afrika, att "harmattan" blir "winter", att det organiska samspelet mellan olika kulturella uttryck spjälks upp i språkmötet, att anpassningen gentemot den västerländske läsaren kunde vara förödmjukande. Och i ett längre perspektiv ett otal domänförluster, bland dem förlusten av afrikanska språk. Så "enough is enough".

De kenyanska författaren Ngugi wa Thiong'o kom att bli den främste förkämpen för användningen av det lokala på alla plan som inringar och omringar språk. Skriv och tala ditt eget språk var (och är) hans budskap. Han skriver sedan länge på kikuyu och alltfler afrikanska författare följer i hans spår.

Jag har min syn klar vad gäller språkval (i offentliga sammanhang) inom Norden. Vi skall tala och skriva våra egna språk när vi träffas/umgås/grälar/ inom våra institutioner och de som vill komma till oss och tala med oss skall veta detta, lära sig nordiska språk och när detta inte kan ske, hitta och använda tolk. Och vi kan använda tolkar mellan oss också, om så behövs. På så sätt behåller vi vår egen integritet. Att argumentera för engelskan som ett "first-aid language", "hjälpspråk", "apukieli" i ett nordiskt forskarutbyte är i varje fall för mig stötande och bisarrt. Det

må sedan även vara okunnigt. Det finns ingen "länk" som står fri.

Raoul J. Granqvist

4 november 2009

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Under några dagar har rapporter influtit, att SL skulle ha upphört med sina patetiska "svengelska" utrop i T-banan. Kunde detta verkligen stämma? Idag fick jag tillfälle att kontrollera sanningshalten i påståendet och fick nästan en glädjechock. Det är sant! Inte ett enda "Next stop" och så stationsnamnet på klingande svenska; inget "Mind the gap" eller det synnerligen löjliga "Change here to the Tvärbanan train"! Vilken trevlig åktur detta blev, utan de pinsamma rysningar inombords, som under mer än ett års tid har gjort resorna på gröna linjen till något som hör hemma i Lustiga Huset på Gröna Lund.

Vem ska man nu tacka för detta? Självklart ska SL ha en eloge för att, visserligen senkommet men ändock, ha tagit sitt förnuft till fånga. Eller är det i själva verket MTR, sedan en knapp vecka ansvarig för transporten av T-baneresenärerna, som har insett hur onödiga och krystade dessa utrop har varit? I så fall, all heder till dem.

Måtte det nu bara hålla i sig! Måtte inte eländet komma tillbaka till nästa års turistsäsong! Det är vad jag hoppas på, och inför varje resa på gröna linjen kommer jag att med spänning lyssna efter det första utropet, innan jag förhoppningsvis kan slappna av och glädja mig åt en "avanglifierad" T-bana. Tänk att tunnelbaneresandet skulle utveckla sig till en så spänningsfylld händelse i en Stockholmares liv!

Hillo Nordström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Brev med anledning av Per-Owe Albinssons debattartikel den 23/10 i Svenska Dagbladet)

Hej,

(Lustigt att se språkvetare krångla till kommunikation. Man skulle kunna tro att de var ute efter motsatsen.)

Engelska är kanske inte det bästa valet, eftersom det är lika ostrukturerat och fult som svenskan (fast engelskan har fördelen att de sär skriver så att det blir enklare att göra automatiska rättstavare). Ska vi komma ifrån sådana egenheter så måste vi titta på lojban eller liknande. Nu är jag ingen esperantoexpert (jag vet bara att det var tänkt som ett handelsspråk ifrån början), men jag tvivlar på att esperanto är lika strukturerat och kulturneutralt som lojban.

Men om man ska vara pragmatisk så ligger engelskan lättast till hands. Googla (hah!) efter termer engelska, sedan på dess motsvarande svenska termer. Notera att i en (extremt) stark majoritet av fallen så fås bättre/fler relevanta sökresultat på engelska. Varför ska vi sträva efter att förstöra en sån viktig och bra egenskap? Eller ska vi sätta oss och skriva en massa svenska artiklar på nätet för att göra så att svenskan blir likvärdig i informationssökande? Till vilken nytta är det för alla de som inte kan svenska?

För en massa år sedan, när de flesta program folk hade installerade på sina datorer var engelskspråkiga, så var datorproblemlösning enkel. Man förstod felmeddelandena i sitt sammanhang, och om man inte förstod så kunde man söka efter felmeddelandena på Internet, och lösningen fanns i 98% av fallen.

Men så kom det någon irriterande språkrevolution, och folk började med svenska program. Numera är det i princip tvärt omöjligt att söka efter felmedelanden och få något resultat när man vill hjälpa vänner och bekanta.

Att använda tolkning är helt vansinigt. Skulle jag (om jag inte kunde engelska) betala en tolk för att översätta ett meddelande från svenska till engelska, vilket i bästa fall ger en approximation som sannolikt ändå ens ger några relevanta träffar vid en sökning?

Jag skulle gladeligen överge svenskan helt om andra länder övergav sina nationalspråk och bytte ut dem mot engelska. Jag är inte intresserad av att stå och, med stolthet, proklamera att jag minsann pratar svenska. Jag vill kunna kommunicera med folk ifrån andra ställen i världen, och emedan jag inte tycker att engelskan är ett bra alternativ, så tycker jag definitivt att det är det bästa vi har för närvarande. Om vi ska vara pragmatiska, alltså - annars tycker jag att lojban är det bästa alternativet. (Ett språk där språkljuden är valda så att det ska vara svårt att höra fel under en dialog i en bullrig miljö är ju svårt att inte tycka om).

Din poäng var mer relevant innan flygplan och Internet. Men idag är försök att motarbeta engelskifieringen blott ett försök att tvinga fram språkeliter. "Jaså, du satsade på datorer istället för språk, och nu behöver du kommunicera med tyskar? Jaha, då ska vi se vad taxan är!". En sån värld är onödigt komplicerad för min del.

"Se svenskan som en tillgång, inte som en belastning."

Det är en belastning för sådana som mig som bor i 2000-talet och kommunicerar friskt med folk ifrån hela världen, det är inte en fråga om hur man ser det. Ytterligare problem får vi genom att det finns en massa andra människor som har sån där onödig nationalstolthet i andra länder. Men lyckligtvis märks det att det blir allt lättare att kommunicera med frans .. (vad heter det könsneutrala "fransmän"?), tyskar, japaner och kineser genom att de i allt större utstreckning verkar kunna hyffsad engelska. Med tur så kommer dina motsvarigheter i deras kulturer att
känna sig tvungna att skriva liknande artiklar inom en snar framtid.

Rent samhällsfilosofiskt ser jag det som att vi, som civilisation, vuxit ifrån "behovet" av nationalspråk. Och det hände i princip i samband med att vanligt folk kunde börja resa med flygplan. På samma sätt som att religionen som förklaringsmodell är helt utdaterad iom de vetenskapliga framsteg som gjortes under 1600 - 1700-talen och framåt.

Kind regards,
Jan Danielsson

Se svar i kommentaren!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Brev till Per-Owe Albinsson med anledning av en artikel i Svenska Dagbladet den 23/10)

..så oerhört dumt!!
 
Ska vi bilda en språk-styrelse (som på Island) där enväldiga Språkförsvarare sitter och uppfinner svenska ord för nya företeelser och begrepp?
 
Så oerhört, oerhört dumt detta initiativ är. "Nätverket Språkförsvaret" är - det är helt uppenbart - ett fullständigt onödigt nätverk, och i botten av er ideologi ligger språklig protektionism och kulturell trångsynthet (samt... man anar bockfoten: främjande av akademiska tjänster inom området svenska/nordiska språk).
 
Ta knätofsarna på, dansa iväg till Nordiska Muséet, gör en mellanlandning på Skansen. Men unvik peta i något av det bästa vi har i dagens Sverige: En gradvis utveckling mot ett lingua franca, en långsam symbios som befrämjar utbyte och förståelse mellan länder och kulturer.
 
En sista fundering: måhända är ni inspirerade av den fanatiska franska språk-protektionismen??...
 
Lägg ner ert nätverk. Gör det nu.
 
MVH
Per Nyberg
Malmö

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Köpenhamns universitet arrangerade den 23 oktober en konferens, "Tysk nu". Vi publicerar sammanfattningen av Hartmut Haberlands föredrag, eftersom det också har bäring vad gäller svenska förhållanden:

Også i forskningen bruger vi færre og færre sprog. Mens der endnu for 30 år siden var tale om de tre internationale 'hovedsprog' engelsk, fransk og tysk ved siden af dansk (og selvfølgelig norsk og svensk), er der i dag i vid udstrækning kun to sprog tilbage: dansk og engelsk. Det sætter sine spor i pensumlister, publikationssprog, studieordninger og måske endda bogindkøb.

Gør det noget? Er det for det første ikke en fordel hvis alle er fælles om et internationalt videnskabssprog? Og er det ikke godt nok hvis man læser alt det som stadigvæk måtte blive skrevet og publiceret på andre sprog i gode engelske oversættelser?

Der er i hvert fald to ting i vejen med den tiltagende sproglige ensretning. For det første er langt fra alt oversat til engelsk. Der findes en hel del diskurser som er bundet til et bestemt sprog - man kan gå så langt at påstå at det gælder alle diskurser som ikke er udelukkende beskrivende, men er tolkende, vurderende og handlingsstyrende. Det andet er at tekster som ikke er rent beskrivende, men netop tolkende, vurderende og handlingsstyrende, aldrig kan oversættes fuldstændigt til et andet sprog og tilføres gnidningsfrit til andre diskurser, simpelthen fordi betydninger opstår når ord bliver brugt i kontekst, og det er også den sproglige kontekst.

Hvis et samfund nægter sig selv adgang til videnskabelige diskurser på et andet sprog - på tysk eller på hvilket som helst andet sprog der bruges af forskere og forfattere - så kan det have vidtrækkende konsekvenser.

I en internationaliseret verden kan vi ikke give afkald på mangfoldigheden, heller ikke den sproglige."

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Radio Solymar, Solkustens (d.v.s. den spanska) skandinaviska radiostation, intervjuade idag Per-Åke Lindblom från Språkförsvaret. Gå till "Denna vecka/Tisdag" i högerspalten på webbplatsen, om ni vill lyssna. Solymar sänder radioprogram på danska och svenska från den internationella radiostationen Europa FM.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)