Alla inlägg den 25 november 2009

Av Nätverket Språkförsvaret - 25 november 2009 22:38



I två inlägg på Lingvistbloggen den 20/11 och den 21/11 har Östen Dahl diskuterat artikeln ”Övertro på engelskans betydelse” i Svenska Dagbladet den 20/11, som har undertecknats av Horace Engdahl, Peter Englund, Olle Josephson, Olle Käll och undertecknad. Jag hade förväntat mig att Östen Dahl skulle ha diskuterat huvudtesen i artikeln, nämligen att förslaget om engelska från årskurs ett representerar en förenklad syn på språkinlärning, en övertro på engelskans betydelse och ytterligare en onödig förstärkning av dess status i Sverige. I stället ägnar han sig åt diverse stickspår i sina inlägg. Observera att de ståndpunkter som formuleras i detta inlägg helt och hållet är mina egna. Övriga undertecknare behöver inte ta något ansvar för dem.


I.


Det första stickspåret är hans ”upptäckt” att vissa formuleringar i ett offentligt pressmeddelande från Språkförsvaret återkommer nästan ordagrant eller omskrivna i artikeln. Men på vad sätt skulle det vara märkligt att dessa formuleringar har återanvänts, eftersom två av undertecknarna är medlemmar av Språkförsvaret? Östen Dahl känner säkert till tillkomsthistorien av artikeln ”Sverige behöver en språkstatistik som bygger på fakta”. Artikeln publicerades i olika versioner i åtta dagstidningar och sex tidskrifter/nätpublikationer. Den bygger på ett opublicerat, men förstklassigt, bokmanuskript av en kollega till Östen Dahl, Mikael Parkvall, som ställde detta manuskript till förfogande. Denne gav också värdefulla synpunkter på de första artikelversionerna. Detta kände naturligtvis alla undertecknare av artikeln till. Undertecknarna av artikeln, d.v.s Jean Azar, Lars-Nila Lasko, Refik Sener, Kaarlo Voionmaa och undertecknad, bidrog senare i varierande utsträckning till artikelns slutgiltiga utformning. Vissa köpte det första utkastet rakt av, medan andra hade ändringsförslag. En version, som publicerades i två dagstidningar, utarbetades av Refik Sener, medan jag stod för övriga förkortade versioner. Men samtliga versioner innehöll formuleringar, som var inspirerade av det ursprungliga bokmanuskriptet. Mister artikeln i värde för den skull? Kan man ana någon form av konspiration, där Lingvistiska institutionen vid Stockholms universitet var inblandad? Har undertecknarna av artikeln på något sätt förts bakom ljuset och manipulerats?


II.


Det andra stora stickspåret återfinns i slutet av hans andra inlägg. Östen Dahl skriver:


Jag noterade i mitt tidigare inlägg att artikeln innehåller en passus om att tidig engelskundervisning kan vara ett problem för invandrarbarn "som håller på att byta språk från föräldrarnas modersmål till svenska". Just det här uttryckssättet har använts av Per-Åke Lindblom på Språkförsvarets blogg: "många elever kanske redan har gjort ett språkbyte, från föräldrarnas modersmål till svenska". Otvivelaktigt äger ett sådant språkbyte ofta rum. Men det uppseendeväckande med formuleringen i SvD-artikeln ("skapar också problem för många invandrarbarn i Sverige, som håller på att byta språk") är att processen framställs som något normalt och kanske t.o.m önskvärt. 

Så med risk att upprepa mig, vill jag fråga Peter Englund, Horace Engdahl och Olle Josephson: tycker ni att invandrarbarn ska byta modersmål och hur går det i så fall ihop med den officiella skolpolitiken i Sverige som den formuleras t.ex i målen för ämnet Modersmål?


För det första står det ingenstans i artikeln att invandrarbarn ”ska” byta modersmål. För det andra kan det nästan aldrig bli fråga om ”byte av modersmål”; det som händer är att svenskan ersätter föräldrarnas modersmål som huvudspråk eller starkaste språk. För det tredje är denna språkbytesprocess normal – den behöver inte ens ”framställas som något normalt”. All historisk erfarenhet, särskilt från typiska immigrationsländer som USA, Kanada, Argentina, Uruguay, Australien och Nya Zeeland etc., visar att redan andra generationens invandrare i stor utsträckning har övergått till mottagarlandets huvudspråk och att språkbytesprocessen vanligtvis är fullbordad i tredje generationen. Det finns t.o.m invandrare som gör ett språkbyte redan i första generationen. Min erfarenhet - efter att ha bott i snart 35 år i Rinkeby-Tensta - och med stor bekantskapskrets inom området, samt att ha undervisat både vuxna invandrare och andra generationens invandrare i såväl svenska som andra språk och svenska i nästan 25 år, är att flertalet andra generationens invandrare normalt gör ett språkbyte, från föräldrarnas modersmål till svenska som huvudspråk och det starkaste språket.


Våren 2009 gjorde jag en liten undersökning  bland 30 elever med invandrarbakgrund på Brännkyrka gymnasium. Eleverna var antingen födda i Sverige eller hade kommit hit före sju års ålder. Det visade sig att 93 procent av eleverna enligt egen uppfattning hade gjort ett språkbyte; att i 20 procent av elevernas hem användes bara svenska som kommunikationsspråk och i ytterligare 60 procent av hemmen användes både svenska och föräldrarnas modersmål som kommunikationsspråk.


Jag är helt för att andra generationens invandrare ska ha rätt att studera hemspråk, d.v.s föräldrarnas modersmål, men det är absolut inte deras skyldighet. Jag har själv utnyttjat denna rättighet för mitt yngsta barns räkning. Hon har nämligen lärt sig två språk från födseln, svenska och polska. Det var helt självklart för mig och min fru att hon skulle lära sig polska och läsa polska som hemspråk, dels för att hon faktiskt hade fått språket till skänks och dels för att kunna kommunicera med sin släkt i Polen. Hon hoppade av hemspråksundervisningen i de yngre tonåren, vilket vi var emot men inte kunde förhindra. Vår dotter talar dock flytande polska, även om hon har vissa brister i ordförrådet, särkilt vad gäller fula ord, svärord och aktuell slang. Hon har också problem med stavningen.


Språkförsvaret ser användning av språk som i första hand en rättighet för medborgarna, medan det i första hand ska ses som en skyldighet för myndigheterna. Det utkast till språklag som medlemmar av Språkförsvaret utarbetade hade just denna utgångspunkt och vi har kritiserat den nuvarande språklagen för att den enbart är en skyldighetslag.


För ett antal år sedan skrev Thomas Gür en bok om invandringspolitik, i vilken han bl.a hävdade att det måste vara den enskilde invandrarens eller den enskilda invandrarfamiljens sak att bestämma sin assimilationsstrategi. Jag är helt överens med honom i denna fråga. Skillnaden mellan påtvingad och frivillig assimilation är helt fundamental. När en invandrare anländer till Sverige, så påverkas denne från dag ett, såväl struphuvudet som bakhuvudet, d.v.s språk och mentalitet. Val av språk, både för egen del och för barnen, ingår ofelbart i denna assimilationsstrategi. Det enda sättet att motverka en frivillig assimilering består i att förhindra att andra generationens invandrare ingår blandäktenskap med individer med annan etnisk bakgrund, exempelvis svenskar eller från andra invandrargrupper. Om en andra generationens grek gifter sig med en andragenerationens grek i Sverige, inte ens då är det säkert att språket överförs till den tredje generationen. Det beror helt enkelt på vilket huvudspråk som används inom familjen. Om man, speciellt som tillhörig majoritetsgruppen, medvetet understödjer endogami inom invandrargrupper, företräder man egentligen en uppfattning som bara är en spegelbild av Sverigedemokraternas syn på invandrare. Invandrare kan aldrig bli som svenskar; det är bara ursprunget som räknas.


Beskrivningen av ämnet ”Modersmål”, som tydligen enligt Östen Dahl är någon slags trosbekännelse som man måste förhålla sig till, framhåller de givna fördelarna med undervisning på modersmålet. Men hur kan man tolka denna beskrivning som att andra generationens invandrare ”ska” eller ”måste” lära sig föräldrarnas modersmål, eller i vilken utsträckning? Valet måste vara föräldrarnas och senare barnens: de måste själva bestämma om de ska utnyttja denna rättighet eller inte. Förmodligen utnyttjar de flesta invandrarföräldrar denna rättighet, samtidigt som många av deras barn senare hoppar av hemspråksundervisningen. Jag har inte tillgång till aktuell statistik, när jag skriver detta, men jag skulle gissa att runt hälften fullföljer hemspråksundervisningen.


Om någon andra generationens invandrare skulle fråga mig vilken språkstrategi han/hon ska tillämpa, skulle jag svara så här (vilket jag säkert redan gjort vid flera konkreta tillfällen). Prioritera svenskan, eftersom det är huvudspråk i Sverige. Du kommer inte i första hand att konkurrera om utbildningsplatser eller jobb med individer, som har samma ursprung som du utan med svensktalande av skiftande ursprung. Men glöm för den skull inte dina föräldrars modersmål. Du har fått ett språk till skänks. Du avgör själv i vilken grad du ska satsa på det, eftersom graden av kontakter med föräldrarnas hemland spelar roll liksom en uppskattning av den framtida professionella nyttan av språket. Lär dig så många främmande språk du kan, engelska, tyska, franska, spanska – glöm inte kinesiskan. Det är ett språk som kommer att bli allt viktigare under din livstid. Ordet ”ska” finns inte i min vokabulär i detta sammanhang. Rubriken ”Ska invandrarbarn byta språk?” på Östen Dahls inlägg är därför inte bara missvisande utan direkt insinuant


Dessutom förekommer det en pedagogisk uppfattning, som vissa kommunpolitiker i Botkyrka och Malmö har förfäktat, nämligen att invandrarbarn först ska undervisas på sina hemspråk för att senare övergå till undervisning på svenska. Om barnen i fråga redan gjort ett språkbyte till svenska, är en sådan undervisningsmodell direkt kontraproduktiv och kommer att försena befästandet av svenskan. Modellen betyder också man särar på barnen efter etnisk tillhörighet i en och samma skola eller i förlängningen i olika skolor. Dessutom kommer de små invandrarspråken att diskrimineras, eftersom det säkerligen kommer att saknas lärarkompetens för dessa. Men jag är emot ett förbud mot denna undervisningsmodell med utgångspunkt från ett rättighetsperspektiv. Då måste man också ha rätt att göra ett felval. Jag är också helt övertygad om att det överväldigande flertalet invandrarföräldrar inte kommer att välja denna undervisningsmodell.



III.


I artikeln står det: ”En tidigareläggning av engelskan skapar också problem för många invandrarbarn i Sverige, som håller på att byta språk från föräldrarnas modersmål till svenska.

 

Dessa barn brottas redan med två språk; förslaget om en tidigareläggning av engelskan innebär att det kommer ett tredje språk in i bilden. Det är också ett faktum att ju mindre svenska man talar i hemmet, desto sämre blir ens svenska överhuvudtaget. Detta är relevant för undervisning i engelska, eftersom många förklaringar kommer att ges på svenska, särskilt i början. Under min tid på Tensta gymnasium genomfördes vid varje skolstart under flera års tid Cloze-tester, som mätte läsförståelsen hos eleverna. Undertecknad sammanställde resultaten. Uppdelningen av elever i språkgrupper var mindre intressant, eftersom vissa språkgrupper kunde vara mycket små. Däremot var indelningen i 1) elever med två svenskspråkiga föräldrar; 2) elever med enbart en förälder med svenska som modersmål; 3) elever med två föräldrar med två olika invandrarspråk som modersmål; och slutligen 4) elever, vars föräldrar talade samma invandrarspråk, betydligt mer intressant. Medelvärdet för de två första grupperna brukade ligga på över 80 procent och skillnaden dem emellan var försumbar; den tredje gruppen brukade ligga på drygt 70 procent och den fjärde gruppen på drygt 60 procent. Den fjärde gruppen brukade också utmärkas av den största spännvidden mellan högsta och lägsta resultat. Det är egentligen en ganska självklar rangordning.


En annan omständighet är att ju senare i livet en invandrarelev anländer till Sverige, desto större problem kan eleven ha med engelskan. De elever, som t.ex har vuxit upp i Mellanöstern har inte alls utsatts för samma exponering av engelska som svenska barn; undervisningen i engelska är ofta undermålig eller förekommer inte alls. Vissa elever från t.ex Afghanistan har inte ens kunnat fullfölja skolgången eller gjort långa avbrott. Dessa elever har utan egen förskyllan hamnat på efterkälken. När deras klasskamrater på gymnasiet läser gymnasiekurserna i engelska, läser de i stället en grundkurs i engelska.


Invandrarelever är ingen enhetlig grupp; problemen kommer att variera från den ena polen till den andra, där problemen kommer att vara desamma som för svenska elever.



IV


Jag har valt att begränsa mig till de två viktigaste stickspåren i Östen Dahls båda inlägg och återkommer eventuellt till hans andra kritikpunkter. Det är svårt att förstå varför han inte kan diskutera huvudfrågorna.


Per-Åke Lindblom


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 



Av Nätverket Språkförsvaret - 25 november 2009 15:47


Förutom det som hänvisas till i förra inlägget fanns i Svenska Dagbladet 24/11 två skilda synpunkter på folkpartiets förslag om undervisning i engelska i första klass och debatten om det. Johan Wennström skriver på ledarplats att "Också andra språk än engelska är viktiga" och berättar om det svaga intresset hos svenska studenter att läsa på t ex Humboldtuniversitetet i Berlin, ett av Europas främsta utbildningsinstitutioner. Och i en replik på debattsidan menar Läkaren och professorn Hugo Lagercrantz att "Barn bör lära sig flera språk i förskolan". Han går alltså betydligt längre än folkpartiförslaget och tycks mena att engelska bör bli ett andra modersmål i Sverige, genom att referera till hjärnforskning som säger att man kan lära sig ett andra modersmål upp till fem års ålder.


Susanne L-A


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 25 november 2009 13:46


I dagens Svenska Dagbladet  kommenterar Fredric Karén debatten kring artikeln ”Övertro på engelskans betydelse” den 20/11. Han skriver så här:


Engelskans status är för hög, skrev Horace Engdahl och Peter Englund med flera på SvD:s debattsida förra veckan. Men läsarna håller inte med: ju tidigare du lär dig ett nytt språk, ju bättre är det, menar majoriteten av de läsare som kommenterat artikeln på
SvD.se.”

 

Jag är inte riktig säker på att han har alldeles rätt i sin bedömning och har därför skrivit till honom - fredric.karen@svd.se - och bett honom att komma med exakta uppgifter. Det som också får mig att tvivla på hans omdöme är att han uppger att artikeln renderade drygt 400 kommentarer, trots att det mycket klart framgår att antalet kommentarer var exakt 331, när möjligheten att kommentera artikeln avbröts.


Någon av bloggens läsare, medlem eller inte, kanske har lust att kontrollera hans sammanställning. Skriv i så fall till sprakforsvaret@sprakforsvaret.se och berätta om resultatet.


Per-Åke Lindblom


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 25 november 2009 09:09


Ovanstående ord yttrades av Horace Engdahl i morse i radions P1-morgon i en diskussion med folkpartisten Helena von Schantz om partiets förslag att införa obligatorisk undervisning i engelska från första klass.  


En länk till inslaget finns på P1-morgons hemsida. Själva ljudfilen ligger här.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 25 november 2009 00:25


(Se Östen Dahls inlägg här på Lingvistbloggen)


I SvD-artikeln som kommenteras står:


"Ingen forskning har hittills kunnat belägga att elever lär sig engelska
bättre, om de lär sig språket redan i årskurs ett istället för i årskurs tre
eller fyra. Istället är ungdomarnas eget intresse och graden av användning
av engelska på fritiden avgörande för deras kunskaper i språket - se Liss
Kerstin Sylvéns avhandling från 2004
."


Östen Dahl undrar: Men Liss Kerstin Sylvéns avhandling handlar inte om
lågstadiet utan om gymnasiet?


Kommentar: Det är riktigt, men hänvisningen till avhandlingen syftar ju på
meningen precis före tankstrecket. Underförstått i SvD-artikeln och
folkpartimotionen är att förslaget om tidigareläggande av starten för
engelska i lågstadiet syftar till bättre behärskning i senare stadier i
skolan och i ett specialiserat arbetsliv som vuxen. Det primära syftet med
tankarna på ett tidigareläggande kan rimligen inte vara att barnen som vuxna
skall kunna fler ramsor, sånger och lekar på engelska från den tänkta, nya
undervisningen på lågstadiet. Det är ju graden av aktivitet på fritiden som
avgör hur långt enskilda elever senare kommer i språkbehärskning.


I artikeln som kommenteras står sedan:


"Det finns heller inte någon signifikant skillnad i årskurs nio mellan elever
som börjat läsa B-språk som franska, spanska eller tyska skolår sex jämfört
med år sju."


Östen Dahl skriver.


"Det anges ingen källa för detta påstående, men det är intressant, därför att det betyder att tre års undervisning är lika bra som fyra - det torde kunna spara en del pengar."


Kommentar från en grånad språklärare: Här kan absolut pengar sparas, eller
rättare sagt, grundskolans tidsanvändning kan stramas upp väsentligt mot
idag. Skolverkets uppföljning av språkvalets resultat är nedslående. Under
de 15 år (sedan 1994) elever kunnat påbörja franska, spanska eller tyska (=
grundskolans språkval) i årskurs sex i många rektorsområden har det aldrig
rapporterats om bättre resultat i åk 9 eller gymnasiet för dessa elever. Det
är visserligen svårmätt, eftersom det inte finns några nationella prov i
språksteg 1 och 2 i skolan, men bland gymnasielärare som jämfört 16-åriga
steg 3-elever och jämfört med tidpunkt för språkstart finns inget
rapporterat positivt samband.


Ett indirekt tecken på att det inte gett några signifikanta
resultathöjningar/förbättrad språkbehärskning i grundskolan är att antalet
skolor som återgått till att påbörja B-språket i årskurs 7 i stället för
årskurs 6 ökat under åtskilliga års tid. Bland språklärare i allmänhet har
uppfattningen varit att en tidigarelagd start t.o.m ibland försämrat
språkkunskaperna, därför att barnen inte får arbeta så koncentrat med
språket under fyra år (åk 6 - 9) som under tre år (åk 7-9), eller att
lärarna det första året (i åk 6) inte kunnat det språk som de skall
introducera särskilt väl.


Det är svårt att belägga något och hitta undersökningar om något när en
förväntad förbättring uteblir. Mig veterligt har ingen nationell
undersökning gjorts. Möjligen kan vi hitta vissa källor i tidningen Linguas
artiklar.


Risken är stor att tidigarelagd engelska skulle gå samma öde till mötes,
p.g.a lärare i åk 1 som inte kan ge eleverna den flygande start i uttal
m.m som eftersträvas med en sådan reform. Det har hänt förr.


Olle Käll


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Vad ska ett pris, som pekar ut en myndighet, företag etc., som ersatt svenska med engelska på ett särskilt flagrant och löjligt sätt, heta? Priset är tänkt att utdelas årligen (se också bloggtext).
 Gallimatiaspriset
 Språkquislingpriset
 Språkvärstingpriset
 Årets anglifiering
 Årets Nertumme
 Årets Tummen ner
 Årstummen Ner
 Dravelpriset
 Nonsenspriset
 Quislingpriset
 Svammelpriset
 Årets anglomani
 Årets språkmarodör
 Språkförsvarets kalkonpris
 Årets quizling
 Årets språkhaveri
 Årets anglofån
 Årets anglofåneripris
 Årets språkgroda
 Språkförsvarets Tummen ned

Fråga mig

73 besvarade frågor

Gilla bloggen

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7
8
9
10
11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25
26
27
28
29
30
<<< November 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se