Per-Åke Lindblom
9 november 2009 15:15
Jag är ingen dialektforskare, men det förvånar mig ändå att Camilla talar om skåneländska och skånska som om det vore enhetliga språkliga varieteter. Ola Svensson skriver i artikeln ”Klargörande om skånska som eget språk” http://www.sofi.se/5171:
”Det finns inte en samlad skånska. De olika målen runt om i Skåne är rent språkligt sinsemellan mycket olika. Dessa olikheter återfinns på alla språkliga nivåer. De skånska dialektala dragen följer inte alls landskapets gränser. Inte heller följer de de gamla före detta danska, numera sydsvenska, landskapens gränser. I stället finns dialektgränser som har att göra med t.ex diftonger eller försvagade vokaler kors och tvärs genom landskapet och genom angränsande landskap, både på den danska och på den svenska sidan. De skånska dialekterna glider utan några enhetliga språkliga gränser gradvis över i sina granndialekter i Blekinge, Småland och Halland. Dessa i sin tur glider på samma sätt över i dialekterna i de landskap de gränsar till. Bilden är den normala för just dialekter.”
Jag är helt överens med Ola Svensson i denna beskrivning, eftersom de stämmer med mina egna erfarenheter. Jag har nämligen bott i Malmö i flera omgångar, 1964, 1967 och 1970 – 1974, besökt alla skånska städer och de flesta viktiga tätorter och dessutom under denna tid huvudsakligen umgåtts med ”tvättäkta” skåningar. Det finns inte en skånsk dialekt – utan flera. Det räcker att åka från Skanör-Falsterbo upp mot Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg och Ängelholm, så kommer dialekterna att ändra sig hela tiden.
Jag har absolut inga fördomar mot dialekter; jag är själv uppvuxen med en sådan i Hälsingland. Naturligtvis kan jag påstå att jag talar hälsingemål, men i själva verket talar jag en speciell hälsingdialekt, eftersom hälsingedialekterna skiljer sig åt i lika hög grad som de skånska. Som barn räckte det för mig att åka tre mil genom en skog till Järvsö för att uppleva en radikalt annorlunda dialekt. Min skola spelade en fotbollsmatch en gång mot ett skollag från Järvsö. Jag hörde en järvsöelev säga ”Hä fjorta minuta kvör”. Jag vände mig förvånat om till en klasskamrat och påpekade att järvsöeleven inte kunde prata svenska. Det hette ju ”dä fjorten minuter kvâr” – inte ett ord var identiskt. Min morfar kunde, precis som professor Higgins, t.o.m säga från vilken socken en hälsing kom genom att lyssna på hans/hennes dialekt.
Jag skrev tidigare att det finns två kriterier på vad ett språk är, nämligen:
1. Ett språk är en dialekt med armé och flotta, d.v.s utnämningen av språk är politisk. Historiskt sett har det därför i Skandinavien bara funnits tre språk: danska, norska och svenska, som samtliga går tillbaka till urnordiskan.
2. Språkvarieteten är så olik andra varieteter att den inte förstås av användare av dessa andra varieteter. Den enda varietet i Skandinavien som uppfyller detta andra kriterium är älvdalskan, som befinner sig lika långt från svenskan, norskan och danskan som isländskan.
Det hör till saken att de nordiska språknämnderna, den nordiska språkdeklarationen (och därmed regeringarna) bara räknar med fem nordiska språk, d.v.s danska, färöiska, isländska, norska och svenska.
Nu skriver Camilla:
”Det rigtige skånelandske kan dermed defineres som en oprindeligt østdansk dialekt, der dels udviklede sig mere konservativt end storbysproget og derfor indeholdt 1) flere gammeldags (oldnordiske) ord, der allerede var gået af mode i middelalderen, 2) egentlige dialektord, der ikke har paralleller i dansk, men kun findes i skånsk og 3) gammeldags danske ord fra 1500-1600-tallet, hvoraf mange ikke længere bruges i nutidsdansk.
Disse faktorer er faktisk nok til at kvalificere skånelandsk som et sprog idet, det er en oprindelig dialekt, der har adskilt sig fra og ikke fulgt med sprogudviklingen i modersmålet dansk, og ikke har erstattet dialektordene med svenske ord.”
Det inställer sig flera frågor:
1. Hur stor andel av befolkningen i Skåne talar ”riktig” skånska?
2. Hur stor andel av orden i denna riktiga skånska är särskånska, d.v.s finns inte i dialekterna på Själland, på Bornholm, i Halland eller Blekinge eller i götamålen?
3. Kan du ge exempel på dessa särskånska ord? Det är först när du anger konkreta exempel, som saken kan kontrolleras.
4. Innehåller skånskan fler egna ord än andra varieteter i Skandinavien?
En språklig varietet kan naturligtvis upphöjas från dialekt till språk. Om tillräckligt många i ett samhälle, uppfattar det som ett språk, och inte som en dialekt av ett annat språk, kan det vinna acceptans som språk. Meänkieli (tornedalsfinskan) gick från att ses som en finsk dialekt till att få status som minoritetsspråk. 1984 skrev jag i en artikel om meänkieli:
”Tornedalsfinnarna befinner sig, trots att de är fler än samerna, i en svårare situation. Deras dialekt, en nordfinsk dialekt, som både har arkaiska drag och är starkt uppblandad med svenska, skiljer sig så starkt från riksfinskan att det är en öppen fråga om det riksfinska skriftspråket längre tjänar som ett stöd för tornedalsfinskans bevarande.
Bland tornedalsfinnarna råder det också delade meningar om det är möjligt att bevara tornedalsfinskan eller om den är dömd att dö ut. Men i varje fall är det ett rättvisekrav, särskilt med tanke på den svenska statsmaktens tidigare förföljelser mot tornedalsfinskan, att tornedalsfinskans möjligheter att överleva understöds.”
De i Tornedalen som ville bevara meänkieli insåg snart att undervisningen inte kunde ske på riksfinskans grund. Därför utvecklades successivt ett eget skriftspråk, egna grammatikor och egna ordböcker, vilket var förutsättningen för att stabilisera språket.
Det finns redan fyra skriftspråk i Skandinavien, d.v.s bokmål, danska, nynorska och svenska. Varför ska man i den situationen utveckla ytterligare ett? Jag är helt säker på att den överväldigande majoriteten av skåningarna inte vill delta i en sådan process. Det är inte mödan värt helt enkelt. Dessutom finns det viktigare språkfrågor att syssla med nämligen att försvara nationalspråken danska, norska och svenska gentemot engelskans expansion på deras bekostnad. Detta är huvudfrågan idag. Det är riktigt att sträva efter att bevara dialekterna. Det sker säkrast genom att man stannar kvar i det egna landskapet och helst heller inte ingår blandäktenskap. Jag har inte fört vidare min dialekt till mina barn, eftersom jag sedan länge är bosatt i Stockholm. Den fungerar inte här. Däremot ”slår” jag ”på” den, när jag passerar gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland…