Direktlänk till inlägg 11 augusti 2009

Den nordiska språkgemenskapen handlar om så mycket mer

Av Nätverket Språkförsvaret - 11 augusti 2009 20:52

 

Östen Dahl (ÖD) har skrivit två inlägg, ”Hur nordisk är den nordiska språkgemenskapen?” och ”Ett språkpolitiskt tankeexperiment” på  Lingvistbloggen, som förtjänar att kommenteras.

 

Den nordiska språkgemenskapen och det nordiska samarbetet kan inte jämföras direkt med Europeiska unionen (EU) och de språkliga villkor som gäller inom denna. EU är en union av medlemstater, som har överlåtit en stor del av sin lagstiftningsmakt – vissa säger 70 procent – till unionen, som alltså är överstatlig. Nordiska ministerrådet kan inte ta några bindande beslut vad gäller medlemsstaterna; de nordiska regeringarna kan sluta multilaterala överenskommelser (exempelvis konventionen om nordiska medborgares rätt att använda sitt språk i grannländerna) eller anta rekommendationer (exempelvis den nordiska språkdeklarationen ).

  

Den nordiska samarbetet utgår från den nordiska språkgemenskapen -  undantagandes finska, samiska och grönländska. Med denna språkgemenskap har också följt gemensamma seder och bruk, gemensamma religiösa och kulturella föreställningar och en gemensam politisk historia. Från början fanns bara ”dansk tunga” och olika dialektala skillnader. Först senare runt 1000-talet utvecklades språkliga skillnader i samma takt som det uppstod olika maktcentra – och därmed tongivande dialekter -  i nuvarande Danmark, Norge och Sverige. Asatron var gemensam redan före vikingatiden. De olika nordiska kungarikena gick gemensamt över till kristendomen, först i Danmark, Norge (och Island), senare i Sverige och sist i Finland. Jag läser just nu ”Etbinds Danmarks historie” (1)  och slås än en gång av hur sammantvinnad nordisk historia är. De härskande klasserna i Danmark-Norge och Sverige-Finland ingick äktenskapsallianser, kunde äga jord på båda sidor om de svagt utstakade gränserna och stred om makten i Norden i form av ideliga inbördeskrig. Samtidigt kunde bönder på ömse sidor om gränserna sluta separatavtal med varandra om att inte slåss. Idén om Kalmarunionen begravdes först i och med Gustav Vasas trontillträde 1523. De nordiska kungarikena gick båda över till den lutheranska protestantismen ungefär samtidigt. Ta en sådan detalj som att menigheten i både Danmark-Norge och Sverige-Finland var tvungna att kunna läsa Luthers katekes på danska, svenska och finska (både Nya Testamentet och Luthers katekes hade översatts till finska av Mikael Agricola i mitten av 1500-talet). Detta ledde till utbredd läskunnighet i Norden. Krigen mellan Danmark-Norge och Sverige-Finland fram till 1814 kan ses som en fortsättning på de tidigare inbördeskrigen.

 

Efter 1814 har den dominerande sidan i förhållandet mellan de nordiska staterna varit samarbete, inte konflikt. Den uppblossande skandinavismen under mitten av 1800-talet var dock till föga hjälp för Danmark under kriget mot Preussen-Österrike 1864. I en presentation av en norsk författare, som mottog Akademins nordiska pris i år, berättar Horace  Engdahl om ett brev från Victoria Benedictsson till en väninna på 1880-talet, där hon talar om ”vår litteratur” och i lika hög grad menar den danska och norska som den svenska.

 

Norge kunde 1905 frigöra sig från Sverige utan att ett skott avlossades. Sverige, Norge och Danmark kunde hålla sig utanför första världskriget, medan Finland erövrade sin statliga suveränitet tack vare samma krig. Andra världskriget ledde till att Danmark och Norge ockuperades av Nazityskland, medan Sverige lyckades behålla sin neutralitet men tvangs till betydande eftergifter. Finland angreps av Sovjetunionen på grund av sitt olycksaliga samarbete med Nazityskland. Den svenska hjälpen till Finland under vinterkriget var omfattande, särskilt i form av krigsmaterial, men den svenska regeringen tillät även frivilliga (i motsats till spanska inbördeskriget). Det är också typiskt att Finland skickade sina s.k krigsbarn till Sverige och Danmark (uppgifter för Norge saknas).När den tyska krigslyckan vände, tillät den svenska regeringen också utbildning av danska och norska polistrupper, redo att gå in i sina hemländer i samband med en tysk kapitulation.

 

Efter andra världskriget gick de nordiska staterna olika vägar. Finlands utrikespolitiska agerande var uppbundet av VSB-pakten med Sovjetunionen, Sverige bibehöll sin neutralitet, bl.a av hänsyn till Finland, medan Danmark och Norge ansökte om medlemskap i NATO. Planerna om en nordisk ekonomisk union, NORDEK, skrotades.


Föreställningarna om en nordisk samhörighet, som just bygger på ett i stor utsträckning gemensamt språk, gemensamma seder och bruk, gemensamma religiösa och kulturella föreställningar och en gemensam politisk historia, är emellertid fortfarande mycket stark i Norden. Det var ingen tillfällighet att 93 procent av de tillfrågade finnarna i Magmas enkätundersökning i år ansåg att det var viktigt att höra till Norden och ha en nordisk identitet. Om vi därtill (0,93 x 0,915) lägger finlandssvenskarna (5,5 procent), anser alltså drygt 90 procent av finländarna att den nordiska samhörigheten är viktig.


II.


Språksituationen i Norden kan enklast beskrivas som att uppemot tjugo av tjugofem miljoner har danska, norska eller svenska språket som modersmål och att merparten av de övriga fem miljonerna har dessa språk som andra eller tredje språk. Det viktigaste undantaget är Finland, där c:a 60 procent av de finskspråkiga säger sig inte kunna konversera på svenska, och Grönland. Å andra sidan visar Magmas undersökning 2009 att de finskspråkiga  som anser sig ha kunskaper i muntlig svenska motsvarande 7 till 10 på den finländska skolbetygsskalan har ökat jämfört med 1996 och i åldersgrupperna 15 – 34 år har de som anser att svenska även i fortsättningen ska vara obligatoriskt ämne i grundskolan också ökat.


EU bygger inte på någon naturlig språkgemenskap. Det är inte så att 70 – 80 procent av EU:s medborgare har tre mycket närbesläktade språk som modersmål. Inom EU som helhet är det ungefär lika många som förstår engelska som inte gör det. Tyska är det största modersmålet. Inom EU finns det 23 officiella språk, formella arbetsspråk, som är likställda och som kan användas i EU-parlamentet, ministerrådet och i de arbetsgrupper, där tolkning erbjuds. Men några språk är mer likställda än alla andra i och med deras ställning som reella arbetsspråk (de språk som utkasten till de viktigaste dokumenten skrivs på), nämligen engelska och franska. År 2000 skrevs 55 % av dessa dokument på engelska, 33 % på franska, 4 % på tyska och resten på övriga språk. Om dessa dokument, företrädesvis på engelska och franska, inte snabbt översätts till de andra språken, exempelvis svenska, ställer det naturligtvis till med problem – se denna motion från Miljöpartiet. Engelskans andel har för övrigt ökat ytterligare sedan 2000.


Den som representerar Danmark, Finland, Island, Norge, Sverige och de självstyrande områdena Färöarna, Grönland och Åland i Nordiska ministerrådet, Nordiska rådet eller i andra officiella nordiska samarbetsorgan förväntas kunna förstå och använda något av de fastlandsskandinaviska språken. Detta kommer t.ex klart till uttryck i Magmas undersökning, där 85 procent av de finskspråkiga ansåg att de ledande politikerna i Finland borde behärska finska och svenska. Det är inte så att man plockar upp någon från gatan i Kuopio och frågar: Vill du sitta i Nordiska ministerrådet?


Rent teoretiskt skulle någon som enbart behärskar sitt modersmål, exempelvis litauiska, naturligtvis kunna bli vald till EU-parlamentet och kunna kommunicera med övriga ledamöter i plenum och i vissa arbetsgrupper. Men personen i fråga skulle inte kunna delta i några informella diskussioner eller i korridorsnack. 


Som ÖD själv konstaterar, förekommer det tolkning inom både Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet. I en skrivelse till både Kultur- och utbildningsdepartementet den 8/8 2008 yrkade medlemmar i nätverket Språkförsvaret på ”att den svenska staten ska bidra med ekonomiska resurser för att understödja tolkning i samband med det nordiska samarbetet, i de fall där deltagare föredrar att använda sitt modersmål framför att kommunicera på ett fastlandsskandinaviskt språk”.  En representant, som inte anser sig behärska ett fastlandsskandinaviskt språk tillräckligt väl, ska inte känna sig tvungen att använda det. Det finns mig veterligt heller inget hinder mot att ursprungsdokument utarbetas på finska, färöiska, grönländska eller isländska inom det nordiska samarbetet, men dessa dokument måste översättas till något fastlandsskandinaviskt språk för att majoriteten ska kunna tillgodogöra sig dem.

  

III.

 

Det officiella nordiska samarbetet, inklusive det språkliga, måste naturligtvis grunda sig på en utbredd acceptans bland medborgarna – och lika utbredda språkkunskaper - i de berörda nordiska staterna och självstyrande områdena. Det förutsätter också att undervisningen i de fastlandsskandinaviska språken upprätthålls i Finland, Färöarna, Grönland och Island. Detta är inget problem på Färöarna och förmodligen heller inte på Grönland, även om grönländska numera är officiellt språk på Grönland. De grönländare som är födda efter andra världskriget har undervisats på danska. Det är givetvis korrekt att grönländska ersätter danska som första undervisningsspråk på Grönland. Kunskaperna i danska är fortfarande mycket goda på Island och som bekant talar islänningar och färingar en mycket tydlig danska. Däremot tror jag att det isländska beslutet att låta engelska och danska byta plats som första främmande språk i skolväsendet var olyckligt. Danskämnet har visserligen bibehållit sitt timantal, men beslutet har ändå lett till att kunskaperna i danska har försämrats bland den isländska ungdomen. Mitt viktigaste argument är att de isländska ungdomarna ändå skulle ha lärt sig bra engelska, även om engelskämnet hade stått kvar på andra plats, helt enkelt på grund av den överlägsna exponeringen från engelskan. Utanför Norden har islänningarna också större nytta och användning av engelska än danska.

 

När det gäller den finländska språksituationen påstår Östen Dahl demagogiskt att mitt recept ”för att lösa finnarnas problem med skandinaviskan är att återinföra obligatorisk studentexamen i svenska i Finland”. Verkligen en förenkling av min uppfattning.

 

För det första har Finland två nationalspråk, finska och svenska, som är formellt jämställda. Frågan är dock om de är reellt jämställda. Sedan den nioåriga grundskolan infördes på 1970-talet är både svenska och finska visserligen obligatoriska skolämnen från sjunde klass. De flesta finlandssvenskar läser dock finska redan från tredje klass. Fram till 2004 var båda språken obligatoriska i studentexamen; numera är endast provet i modersmålet obligatoriskt.  Detta missgynnar svenskan i Finland, eftersom de svenskspråkiga, i synnerhet i södra Finland, i större utsträckning än de finskspråkiga är tvingade att använda det andra språket och därmed i högre grad blir tvåspråkiga. De finskspråkiga, särskilt i inlandet, är inte alls utsatta för samma exponering av svenskan. Båda språken bör alltså vara obligatoriska i studentexamen. Gjorda undersökningar visar också samhällsservicen är bättre på finska än på svenska i de tvåspråkiga kommunerna. Om de finskspråkiga befinner sig i minoritet, får 85 % av dem samhällsservice på sitt modersmål; befinner sig de svenskspråkiga i minoritet, får bara 40 % av dem service på sitt modersmål. Då måste man också komma ihåg att de svenskspråkiga tidigare befunnit sig i majoritet i dessa kommuner.


För det andra klipper Finland av banden till sin egen historia, om man inte upprätthåller tvåspråkigheten bland befolkningen. Det är detta Paavo Lipponen menar, när han i ett tal sade ”Utan det svenska språket skulle det moderna Finland inte existera, språket är en integrerad del av vår identitet”.  De dominerande språken i Finland har varit finska och svenska sedan åtminstone 1100-talet, men svenska fungerade som det huvudsakliga administrativa språket, inte bara fram till 1809 utan till 1900-talets början. Andelen som talat svenska som modersmål har som mest uppgått till 20 procent. Jag behöver inte upprepa vad jag inledningsvis skrev om den kulturella, religiösa och politiska samhörigheten i Norden, som är ett resultat av en långvarig historisk process.


För det tredje finns det en geopolitisk aspekt, som Paavo Lipponen också tar upp i samma tal:


”Vi borde ta hänsyn till att utvecklingen i Europa kan gå snett; det kan uppstå problem och konflikter. Då står det helt klart att vi då faller tillbaka på det nordiska. Norden är vår ’skyddshamn’.”

 

Finlands säkraste bundsförvanter på lång sikt, om än inte de mäktigaste,  återfinns i Sverige och övriga Norden, just på grund av den gemensamma historien och kulturen. Finlands samarbete med Nazityskland före och under andra världskriget fick ödesdigra konsekvenser och man kan också påpeka att den icke-frivilliga anslutningen till Tsarryssland 1809 sedermera kostade Finland ett inbördeskrig, ett vinterkrig och ett fortsättningskrig.

 

När Island nyligen drabbades av den finansiella krisen, var det för övrigt de övriga nordiska staterna som först ryckte ut för att lämna bistånd.

 

Om alla finländare lär sig de båda nationalspråken och dessutom exempelvis engelska, har Finland bara genomfört EU:s rekommendationer om att alla medborgare bör lära sig två främmande språk förutom sitt modersmål. Att detta är fullt genomförbart framgår av språkstatistiken från Luxemburg, som visar att luxemburgaren i genomsnitt behärskar drygt tre språk.

 

IV.

 

På individplanet i kontakterna med andra nordbor kan det naturligtvis aldrig bli fråga om att tvinga någon att tala ett fastlandsskandinaviskt språk. Jag skulle aldrig drömma om att insistera på att en finne/finska, som anser sig hamna i underläge om han/hon talar svenska med mig, ska prata svenska. Då går jag hellre över till ett i detta sammanhang neutralt språk, exempelvis engelska.

 

ÖD ser en massa problem med den nordiska språkgemenskapen. Ingen förnekar att det finns problem, men frågan är vad som är huvudsidan: fördelarna eller nackdelarna? Enligt min uppfattning överväger fördelarna definitivt.

 

De problem som finns går att lösa. Den finske kollega som ÖD berättar om kunde överkomma sitt språkliga mindervärdighetskomplex genom att skriva på engelska i stället för på svenska. Lingvister som inte har engelska som modersmål, kan däremot vanligen inte gå över till ett tredje neutralt språk, i diskussion med engelskspråkiga lingvister. I så fall måste de gå över till esperanto eller något annat planspråk. Personligen tycker jag att språkanvändning mest är en fråga om tidsåtgång i samband med skriftlig kommunikation. Eftersom jag har en femspråkig schacksida (med svenska som bas), får jag också mail på engelska, tyska, spanska och franska. Jag anser att jag också måste svara på de tre sistnämnda språken, och inte automatiskt använda engelska. Ju sämre jag behärskar något av dessa språk, desto mera tid måste jag lägga ner på svaret.

 

Självklart är den nordiska språkgemenskapen också problematisk för invandrare, men redan i andra generationen brukar dessa problem vara lösta. Om man utvandrar till ett annat land, eller väljer att studera i ett annat land, bör man naturligtvis beakta språkförhållandena i landet i fråga. Inga sentida invandrare i Sverige har deporterats hit eller lockats emigrera hit under falska förespeglingar. Utvandring innebär nästan alltid att man måste börja om på nytt och att det uppstår nya hinder. När jag väljer turistmål, kalkylerar jag alltid med språksituationen i landet i fråga. Om jag skulle vilja bosätta mig i Spanien för klimatets skull, skulle jag säkert undvika vissa områden i Spanien, exempelvis isolerade byar i Galicien, Baskien eller Katalonien, just på grund av språkförhållandena.

 

ÖD tycker också skandinaviska, d.v.s danska, norska och svenska, skulle ha kunnat duga som  EU-språk och att det ”hade sparat en hel pengar som nu går till översättning och tolkning”. Tanken är helt orealistisk, eftersom det inte finns någon anledning att anta Danmark och Sverige skulle vilja överge sina respektive språk till förmån för skandinaviska. I så fall skulle också västslaviska (polska/slovakiska/tjeckiska) och ”iberiska” språk (spanska/portugisiska) liksom de sydslaviska språken (slovenska/serbiska/bosniska/kroatiska/makedonska/bulgariska) kunna komma ifråga för liknande sammanslagningar. Jag förstår faktiskt inte detta bekymmer över översättnings- och tolkningskostnaderna i EU; det europeiska jordbruket, däribland korna i EU, är betydligt kostsammare.

 

Jag tycker inte att förslaget att eleverna i de nordiska länderna borde lära sig två fastlandskandinaviska språkformer – läs skriftspråksnormer – är särskilt lyckat. Det räcker med att man lär sig skriva på en nationell språkform, eftersom den är förståelig i två andra länder. Norges situation med två målformer är historiskt unik och behöver inte exporteras till grannländerna. Jag är neutral i den norska språkstriden och läser lika gärna nynorska som bokmål. Den enda nackdel som jag kan se är att motsättningarna mellan de dedicerade bokmåls- och nynorskanhängarna kan skymma det hot, som engelskan utgör mot dem båda.

 

Inte heller tycker jag att förslaget att utvidga det nordiska samarbetet genom att inkorporera de baltiska länderna är bra. Det skulle i så fall inte räcka med att de officiella språken på nordisk nivå blir skandinaviska och östersjöfinska (finska och estniska), som ÖD föreslår, utan de baltiska språken (lettiska och litauiska) måste också inkluderas. Konsekvensen skulle kanske i stället bli att engelskan som gemensamt språk stärktes, en idé som redan vissa svenska politiker varit inne på. Jag är naturligtvis inte emot ett samarbete  mellan Norden och de baltiska staterna; det förekommer redan, men det behöver inte ske på ett sätt som underminerar det samarbete som har den nordiska språkgemenskapen som utgångspunkt. På samma sätt som Sverige har ett kulturellt-språkligt samarbete med de övriga nordiska staterna och de självstyrande områdena, ingår i EU och är medlem i FN, är det möjligt att upprätta särskilda plattformar för samarbetet med de tre baltiska staterna.

 

V.

 

Den grundläggande skillnaden mellan mig och ÖD i denna fråga återspeglar förmodligen det förhållandet att jag anser att den nordiska språkgemenskapen inte bara har ett värde i sig utan även tjänstgör som en motvikt till engelskans expansion, medan ÖD bara i begränsad utsträckning, eller inte alls, delar denna uppfattning.

 

Per-Åke Lindblom

11/8 2009

 

1) Benito Scocozza og Grethe Jensen: ”Etbinds Danmarks historie” – Politikens förlag,  ISBN: 978-87-567-8500-6


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)


 
 
Ingen bild

Anom

12 augusti 2009 04:19

Det har aldrig funnits en nation som hetat Sverige-Finland. Färre anakronismer tack!

 
Ingen bild

Per-Åke Lindblom

12 augusti 2009 15:27

Det står Danmark-Norge och Sverige-Finland för att markera att de nuvarande fyra staterna tidigare bestått av två stater; Danmark-Norge fram till 1814 och Sverige-Finland till 1809. Skrivningen innehåller inget ställningstagande till vad staterna i fråga egentligen hette då och syftar till att underlätta förståelsen. Jag är absolut inte ensam om detta skrivsätt.

 
Ingen bild

lr.

13 augusti 2009 16:22

Jag är rädd att begreppet Sverige-Finland minskar förståelsen eftersom det tyvärr finns många som inte förstår att Finland före 1809 var en del av Sverige, precis som Svealand och Götaland, och inte på något sätt självstyrande som Norge under Svensk-norska unionen (eller Danmark-Norge för den delen). Fast ja, det stämmer att termen används.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Nätverket Språkförsvaret - Måndag 18 mars 13:00

”I spalten ’Kort fråga, kort svar’ har redaktionen för radiostationen SWR3 i Tyskland undersökt frågan om hur många ord det tyska ordförrådet innehåller. Hanna Gottschalk från Föreningen för det tyska språket i Mannheim förklarar at...

Av Nätverket Språkförsvaret - Söndag 17 mars 08:00

Söndagens svenskspråkiga sång   Magnus Uggla & Tommy Körberg - Moder Svea    Söndagens svenskspråkiga dikt   Vår nationalsymbol kallas Svea hon försåldes i morse på rea. Det nationella är slut så nu kastas hon ut och förresten s...

Av Nätverket Språkförsvaret - Lördag 16 mars 12:37

På ditt modersmål kan du säga vad du vill, på andra språk det du kan!   Ovanstående är värt att betänka för alla de som medvetet eller omedvetet verkar för att ge engelskan en allt större betydelse i vårt samhälle och på vårt modersmåls bekostnad...

Av Nätverket Språkförsvaret - Fredag 15 mars 14:34

  Det sägs ganska allmänt bland lingvister att lånord (ett ganska fånigt ord då det sällan eller aldrig handlar om ett lån och en generös långivare)  inte utgör något hot mot ett språk. Och så brukar det komma en långdragen historia där man har svå...

Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 14 mars 08:00

  Så var då den svenska delen av melodifestivalen över för den här gången. Det blev precis som i Vasaloppet: norrmännen vann. Men hur gick det till?   Med ett litet undantag så var som vanligt alla bidrag på engelska. Inte nog med det, man har ...

Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12 13 14 15
16
17 18
19
20 21 22 23
24 25 26 27
28
29 30
31
<<< Augusti 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards