Anders Sjölin tar upp frågan varför så få spel är översatta till svenska i en artikel, "Lost in translation", på webbplatsen Retry.se. och skriver bl.a.:

"Det är mig därför ett mysterium varför så väldigt få spelutvecklare anlitar några som kan lokalisera nya spel till svenska. Jag talar självfallet inte om dubbning, ty det är ett gissel eftersom svenska röstskådespelare är så pass kassa i jämförelse med andra europeiska (med undantag för dem som hjälper till att göra Harry Potter-filmerna och spelen lika magiska på svenska). Men att texta alla nya spel på svenska känns som fullständigt vettigt, med tanke på att så många andra medier översätts. EA har anammat detta, och i regel fixar de biffen utan några särskilda invändningar från mig. Då får man tänka på att jag är en språkpolis av rang, i sanning. De klarar det, och således kan fler företag säkerligen klara det. Den bittra sanningen är att vi europeer alltid måste vänta på att de tyska, franska, spanska och italienska versionerna ska textas och dubbas innan något släpps på marknaden. Vore det inte idé att samtidigt låta göra en svensk version? Svensken anses vara kunglig på engelska för att vara utlänning. Ofta stämmer det inte, och vi vet ju alla att det inte bör ligga i vår natur att begå hybris. Och även om just du som just nu känner dig oerhört stött av detta påstående klarar av engelska versioner av alla spel, finns det många som inte gör det. Särskilt barn. Och många spelare är just barn.

Mest skäll borde Nintendo – och Bergsala då indirekt – ha, eftersom de mig veterligen aldrig någonsin har översätt något av sina spel till svenska. Det är riktigt, riktigt dåligt. Jag har till och med mailat dem om detta, och fick till svar att alla inte vill spela till exempel Zelda på svenska. Det stämmer. Gör det till ett tillval då, för bövelen."

Det finns all anledning att instämma med Anders Sjölins uppfattning, även om jag själv bara är intresserad av ett spel, nämligen schack. Jag har dock bidragit till att upprätthålla en schack- och dataterminologi  på svenska genom att översätta schackdatormanualer till svenska från engelska och tyska.

Per-Åke Lindblom

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

Under den rubriken berättar idag Gård & Torp om Språkförsvarets verksamhet. Vi citerar:

"Många svenska ord ersätts i dag helt okritiskt med engelska, trots att det finns fullgoda svenska alternativ. Svenskan är en oerhört viktig del av vårt kulturarv, och det finns all anledning att se upp! Sedan en tid finns ett nätverk, Språkförsvaret, som arbetar mot anglifieringen av språket."

Läs vidare på Gård & Torps webbplats!

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

Unescos generaldirektör Koïchiro Matsuura har gjort ett uttalande med anledning av det Internationella Språkåret 2008. Den engelska versionen kan läsas på denna sida. Här i Gunnar Gällmos översättning:

"År 2008 har av FN:s generalförsamling utsetts till Internationella Språkåret. Unesco, som fått i uppdrag att samordna aktiviteterna kring detta år, är beslutet att uppfylla sin roll som ledande instans.

Organisationen är fullt medveten om språkens avgörande betydelse i samband med de många utmaningar som mänskligheten måste ta itu med de kommande decennierna.

Språken är i själva verket livsviktiga för gruppers och enskildas identitet och för deras fredliga samvaro. De är en strategisk faktor för framåtskridandet mot en hållbar utveckling och ett harmoniskt samband mellan det globala och det lokala sammanhanget.

De är av yttersta betydelse när det gäller att uppfylla de sex målen för utbildning för alla och millennieutvecklingsmålen, som Förenta Nationerna kom överens om år 2000.

Som sociala integrationsfaktorer har språken en strategisk roll att spela när det gäller att utrota extrem fattigdom och svält (millennieutvecklingsmål 1). Som stöd för läskunnighet, inlärning och livsfärdigheter är de livsviktiga för att uppnå en allmän grundutbildning (millennieutvecklingsmål 2). Kampen mot hiv/aids, malaria och andra sjukdomar (millennieutvecklingsmål 6) måste föras på de berörda folkens språk om den skall kunna vinnas, och tryggandet av lokala och inhemska kunskaper och skickligheter i syfte att trygga en hållbar miljö (millennieutvecklingsmål 7) är oupplösligt knutet till lokala och inhemska språk.

Dessutom har den kulturella mångfalden ett nära samband med den språkliga mångfalden, så som sägs i Unescos allmänna förklaring om kulturell mångfald och dess handlingsplan (2001), Konvention om skydd för det immateriella kulturarvet (2003) och Konventionen om skydd för och främjande av mångfalden i kulturella uttryck (2005).

Inom loppet av några generationer kan dock mer än 50% av de 7000 språk som talas i världen försvinna. Mindre än en fjärdedel av dessa språk används för närvarande i skolor och i kyberrymden, och de flesta används endast sporadiskt. Tusentals språk behärskas visserligen av de folkgrupper vilkas dagliga uttrycksmedel de är, men finns inte i utbildningsväsendet, media, förlagsverksamheten eller det offentliga området i allmänhet.

Det brådskar att vi handlar nu. Hur? Genom att uppmuntra och utveckla språkpolitiska modeller som gör det möjligt för varje språkgemenskap att använda sitt första språk, eller modersmål, så mycket och så ofta som möjligt, även i utbildningen, men också behärska ett nationellt eller regionalt språk och ett internationellt språk. Också genom att uppmuntra dem som talar ett dominerande språk att behärska ännu ett nationellt eller regionalt språk och ett eller två internationella språk. Endast om mångspråkigheten accepteras till fullo kan alla språk finna sin plats i vår globaliserade värld.

Unesco inbjuder därför regeringarna, FN:s organisationer, det medborgerliga samhällets organisationer, utbildningsinstitutionerna, yrkessammanslutningarna och alla andra intressenter att utöka sin egen verksamhet för att främja respekten för, främjandet och skyddet av alla språk, i synnerhet utrotningshotade språk, i alla enskilda och kollektiva sammanhang.

Vare sig det sker genom initiativ inom utbildningsväsendet, i kyberrymden eller läsmiljön; genom projekt för att trygga utrotningshotade språk eller främja språk som redskap för social integration; eller genom att utforska relationen mellan språken och ekonomin, språken och den inhemska kunskapen eller språken och skapelsen, så är det viktigt att tanken "språken har betydelse!" främjas överallt.

Ett datum - 21 februari 2008, Nionde Internationella Modersmålsdagen - kommer att ha särskild betydelse och blir en särskilt passande slutpunkt för att inleda initiativ i syfte att främja språk.

Vårt gemensamma mål är att försäkra oss om att vikten av språklig mångfald och mångspråkighet i utbildning, administration och lag, kulturuttryck och media, kyberrymd och handel, erkänns på nationell, regional och internationell nivå.

Internationella Språkåret 2008 kommer att ge ett unikt tillfälle till avgörande framsteg på vägen mot dessa mål."

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

I förordet till sin Wörterbuch überflüssiger Anglizismen (Ordbok över överflödiga anglicismer), som utkom i den sjunde utgåvan 2007, skriver författaren Rudolf Bartzsch att tyskan är hotad som självständigt kulturspråk.

”Reklamen förändrar vårt språk så varaktigt genom många tusen engelska uttryck att det hotar att förlora sin status som oberoende kulturspråk. Vad för slags språk är det, som synbarligen saknar egna ord för kärlek, butik, liv eller jul, välbefinnande och värld (d.v.s Liebe, Laden, Leben oder Weinachten, Wohlgefühl und Welt - ö.a.). Varför annars läser man överallt Love, Shop, Life, Christmas, Wellness und World?” (Citatet är hämtat från Modersmålskredsens blogg - fri översättning)

Reklam på engelska är inte alls att leka med, eftersom den når alla och påverkar särskilt de unga. Engelskan används inte bara för enstaka varumärken, titlar och namn utan används t.o.m genomgående i vissa reklaminslag på film eller i de kommersiella tv-kanalerna. 

Men det finns ingen anledning att ge upp i kampen mot inlåningen av onödig engelska. Den retar samtidigt upp folk, och fler än man tror protesterar på olika sätt.

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

Ovanstående uppmaning fanns att läsa i går i en artikel i storytellingskolan(!) i Arbetarbladet. Hans Carstensen har gjort några reflektioner angående artisterna i årets Grammisgala, och vilket språk de skriver på:

Av de artister som är nominerade i de tyngre klasserna har endast ett fåtal varit i branschen ens i tio år. Och de som har överlevt har nästan uteslutande skrivit texter på svenska (Kent, Eva Dahlgren, Petter, Lars Winnerbäck). Undantaget som bekräftar regeln är Sahara Hotnights.

Så refererar han från boken ”Kent: texter om Sveriges största rockband”:

Jocke Berg berättar om sitt textskrivande och säger att han när han skriver på engelska kan gömma sig bakom ordsvammel, medan när han skriver på svenska måste veta precis vad han vill förmedla. Det är antagligen därför som Berg känns betydligt mer personlig än t ex Ola Salo (...) Salo måste berätta för alla att ”The worrying kind” handlar om panikångest, annars skulle vi inte fatta. (...) Att t ex Cornelis, Taube, Ted Gärdestad och Barbro Hörberg har blivit folkliga är inte konstigt. Folkligheten bottnar i att de förknippas med den svenska visskatten, och i förlängningen med den svenska poesin. Ja, deras texter blir helt enklelt omöjliga att göra sig av med, Och i och med att man har skrivit på svenska utgår jag som lyssnare ifrån att det finns något där som jag kan tolka, något som har skrivits ur ett inre behov

Man kan inte annat än hålla med artikelförfattaren. Men när det gäller låttexter på svenska har ju tyvärr förutsättningarna försämrats på senare år, i och med att man numera tillåter engelskspråkiga låtar på Svensktoppen, och tillåter engelska texter även i den svenska delen av melodifestivalen. Det är klart att motiveringen till att skriva på svenska minskar när en engelskspråkig låt kan tävla både i den svenska och europeiska tävlingen, och dessutom gå in på Svensktoppen. Numera förekommer det ju dessutom så gott som aldrig att en utländsk låt översätts till svenska, något som var mycket vanligt under tidigare decennier.

Hela artikeln finns på www.arbetarbladet.se tyvärr går det inte att länka till den, men den ligger på kulturavdelningen under "veckan som gick".

Susanne Ljung Adriansson

Sveriges Radio kommer att göra en stor dialektsatsning i form av morgonsändningar i P4 den 14 - 25/1. Medarbetare från Institutet för språk och folkminnen kommer att medverka i sändningar från Radio Östergötland, Radio Gotland, Radio Uppland, Radio Göteborg och Radio Skaraborg.

För ytterligare information se P4:s webbplats!

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

(Brev till Språkförsvaret) 

Bland den största minoriteten invandrare, sverigefinnarna, finns en minoriteternas minoritet. Denna är de svenskspråkiga sverigefinnarna, som utgör en betydande andel av de cirka 400 000 sverigefinnarna. Invandringen av dessa var – av naturliga skäl – närmare 3 gånger så stark som för sverigefinnarna som helhet under den stora finska invandringen 1950 - 1990. Detta betyder 20 – 30 procent av den finska invandringen som då uppgick till över 500 000, av vilka ca 230 000 stannade kvar. Dessutom har deras återflyttning till Finland varit förhållandevis låg, delvis orsakat av svenska språkets tillbakagång i Finland. 

Denna minoritet är utanför i dubbel bemärkelse. De svenska myndigheterna har hittills helt vägrat att notera dem. När de begärde stöd för att få lära sig finska så att de skulle kunna återvända till sitt gamla hemland blev det också avslag. Motiveringen var att man inte utbildar invandrare så att de skall utvandra från Sverige. Denna motivering kanske man ändå måste förstå. 

Trots allt existerar denna minoritet de facto. De har träget varit med om att utveckla sitt nya hemland under årtionden ja århundraden, precis som sina finskspråkiga systrar och bröder. Detta även om de officiellt inte existerar i Sverige. Tror inte heller att de hörs mycket eftersom de är vana att klara sig själva. De flesta av dem står att finna på verkstadsgolvet, som i Finland där de utgör i huvudsak s.k ”småfolk” (arbetare, småföretagare, småbrukare, fiskare och lägre tjänstemän). Men det finns också en och annan höjdare och kändis som ex. Riksbankens chef  Stefan Ingves och Mark ”Mumin” Levengood.

Inför 200 års jubileet av 1808 skulle Sveriges folk förtjäna att få veta också om denna minoriteternas minoritet, som nu inte existerar officiellt. Att erkänna fakta är början till all visdom, sa vår salig president J.K Paasikivi.

Erik Skön

Finland

 I Språkbloggen den 1/1 2008 kommenterar Andreas Widoff det Språkens år 2008, som FN utlyst. Han menar att FN i alltför hög utsträckning fokuserar på de redan befintliga sex officiella språken, d.v.s arabiska, kinesiska, engelska, franska, ryska och spanska. Han skriver dessutom:

"Det är bra att FN vill motverka engelskans dominans. Men jag tror ändå inte att det bästa för det internationella arbetet är att lyfta fram ett fåtal stora språk. Detta innebär nämligen en klar nackdel för alla som inte talar något av dessa språk. En bättre lösning vore att anta esperanto som arbetsspråk. Esperanto är både enkelt att lära sig och har inga (eller försumbart få) modersmåltalare; det är således både effektivt och rättvist som hjälpspråk.

Denna tanke har åtminstone vid ett tillfälle varit nära att förverkligas. I Nationernas förbund (FN:s föregångare) var engelska, franska och spanska officiella språk. Men 1921 föreslog japanen Nitobe Inazō  att förbundet skulle anta esperanto som arbetsspråk. Tio av elva delegater biföll förslaget. Men en delegat röstade alltså emot och förslaget kunde därmed inte antas. Naturligtvis var det en envis fransk delegat, Gabriel Hanotaux , som förstörde allt den gången."

Man kan lugnt säga att Frankrike gjorde en kapital missbedömning vid detta tillfälle, då esperanto sågs som ett större hot mot franskan än engelskan. Som någon språkvetare har konstaterat, inleddes nedräkningen för franskan som diplomatiskt språk i och med Versailles-fördraget 1919, som avfattades på både engelska och franska.

Esperanto drabbades också av andra motgångar under förkrigstiden och andra världskriget, eftersom både Nazityskland och Stalins Sovjetunionen förföljde esperantiströrelsen, förmodligen på grund av att den ansågs alltför kosmopolitisk.

För övrigt håller jag med Andreas Widoff att det inte lämpligt att använda ett stort naturligt språk, som ex. engelskan, som lingua franca i internationella sammanhang. Det ger inte bara modersmålstalarna på individplanet orättvisa fördelar utan även de länder, där språket är huvudspråk, orättvisa ekonomiska, politiska och kulturella fördelar. Det finns bara en väg att gå, nämligen att använda ett neutralt språk. I så fall återstår något av följande alternativ: 1) upphöja ett dött språk, exempelvis latin, till gemensamt andraspråk; 2) att upphöja ett litet språk, helst ett språk, som saknar släktingar, d.v.s ett språkisolat, som t.ex baskiskan m.fl., till andraspråk, eller; 3) att upphöja ett planerat språk, som är lätt att lära sig, som t.ex esperanto, till andraspråk.

Även om engelskans nuvarande dominanta ställning som världsspråk en gång i framtiden kanske ger vika, så kommer det i så fall att ge vika på grund av andra stora språks, exempelvis kinesiskan eller spanskan, expansion. Problemet med ett stort naturligt språks dominans kommer i så fall bara att upprepas.

Per-Åke Lindblom

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.