I senaste numret av Språktidningen har Björn Larsson, professor i franska vid Lunds universitet, skrivit en debattartikel, ”Högskolans språkkris en myt”. Jag lämnar huvudtesen i hans debattartikel därhän och uppmärksammar i stället hans avslutande ord:

”Slutligen kan det också vara värt att påpeka att universitetet självt borde föregå med gott exempel när det gäller meritvärde vid anställning. Mig veterligen är det ingen högskola som uttryckligen kräver något annat än engelska – och knappt det – vid tjänstetillsättningar. Jag föreslår alltså att det införs ett generellt krav om att alla som vill ha anställning på universitet och högskolor har god språkfärdighet i minst två främmande språk utöver modersmålet. För rektorer och dekaner kunde man till och med kräva tre.”

Jag sympatiserar helt med detta krav. Faktum är att Språkförsvaret i sitt ”Rundbrev till  Sveriges högskolor 8/7 2006" uttryckligen ställde en fråga om språkkunskapers relevans vad undervisande personal beträffar:

 ”9. Vilka språkkrav ställs på undervisande personal? Kräver ni att all undervisande personal ska behärska både svenska och engelska? Anställer ni utländska lärare, som bara kan engelska eller ett annat främmande språk? Hur lång tid har dessa på sig att lära sig svenska? Vilken relevans har språkkrav i samband med a) befordring och b) vid lönesättning?” 

Jag kan inte på rak arm erinra mig att någon högskola, som besvarade enkäten, ansåg att mångspråkighet hade någon som helst relevans i samband med anställning, befordran eller lönesättning av undervisande personal.

Per-Åke Lindblom

Det nya numret av Språktidningen har kommit ut. Det behandlar bl.a. följande:

– Två av tre elever klarar inte sfi
– Ordgissning i mobiltelefonen
– Historiska svordomar
– Hen i stället för han eller hon?
– Färgord i Östeuropa
                         - Indoeuropeiskans utveckling
                         - Peter Englunds skrivarmödor.

Språkrådet svarar som vanligt på språkfrågor. Några av artiklarna kan också läsas direkt på Språktidningens webbplats.