Så lyder rubriken på ett möte, som äger rum torsdagen den 24/5 kl. 18.00 - 20.00 i kulturhusets bottenvåning, vid Sergels torg i Stockholm. I undertexten heter det vidare: " Engelskan erövrar Sverige. Hur påverkar det studenter och svenskar i stort? Samtala med forskare i pubmiljö."

Mötet anordnas av Stockholms Akademiska Forum. Mötet sker i samarbete med Forskning & Framsteg, Vetenskap & Allmänhet och British Council. British Council motsvarar Svenska Institutet och har till uppgift att befrämja spridningen av det engelska språket i världen.

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

I sitt första inlägg  på Lingvistblogggen den 10/5 buntade Östen Dahl ihop Språkförsvaret med två amerikanska organisationer, US English och English First, trots att språksituationen i USA och Sverige är diametralt olika. Svenskan, liksom flera andra europeiska språk, utsätts för domänförluster inom nyckelområden som högre utbildning och forskning, näringsliv, massmedia etc., medan amerikansk engelska är ohotad inom samma områden. Som jag skrev tidigare borde Östen ha jämfört våra argument med de argument, som framförs av olika språkorganisationer, språkdebattörer och lingvister ute i Europa. Jag nämner också för säkerhets skull att det pågår en minst lika intressant språkdebatt i Afrika, Sydamerika och Asien som den i Europa.

Den mest intressanta meningen i hans andra inlägg är utan tvivel: ”Och frågan för alla liknande strävanden är om man kan främja ett språk utan att trycka ner de andra, och om man kan ’slå underifrån’ utan att samtidigt ’slå uppifrån’. Språkförsvaret anser uppenbarligen att man kan det.”

Språkförsvarets utgångspunkt är att alla språk har ett egenvärde. Vi försvarar svenska språket, eftersom det råkar vara vårt modersmål, huvudspråk eller för att vi anser att kampen för svenskan, speciellt kampen gentemot engelskan, gynnar språklig mångfald i världen. Jag skriver på detta sätt för att understryka att alla medlemmar i Språkförsvaret inte har svenska som modersmål. Vi förordar mångspråkighet och mellannordisk förståelse, både för att de har ett värde i sig och för att de fungerar som motvikter till svensk-engelsk parallellspråkighet. Eftersom alla språk har ett egenvärde, följer också att vi inte har något emot engelskan i sig – bara dess expansion på andra språks bekostnad.

Om Östen menar att det är omöjligt att främja ett språk utan att trycka ner andra, och att man inte kan ’slå underifrån’ utan att samtidigt ’slå uppifrån’, då är naturligtvis kampen mot ett hegemoniskt språk som engelskan dödsdömd redan från första början. Engelskan spelar idag ensam i första divisionen; franskan, spanskan, tyskan och kinesiskan i en andra; japanska, portugisiska, arabiska, ryska, hindi etc. i en tredje, medan svenskan spelar i någon gärdsgårdsserie. Det enda språk som på sikt skulle kunna hota engelskans överhöghet är kinesiskan, eftersom Kina utvecklas mycket snabbt ekonomiskt och kommer att uppnå samma BNP som USA inom några decennier.

”Med andra” syftar Östen på nationella minoritetsspråk och invandrarspråk. Faktum är att nästan alla stater i världen är flerspråkiga: de har antingen ett officiellt språk – eller flera - de jure eller de facto, samtidigt som det finns ett antal minoritetsspråk inom samma territorium. I Europa är det mig veterligt bara Portugal och Island, som saknar nationella minoriteter. Däremot finns det naturligtvis invandrare i både Island och Portugal.

Detta betyder att företrädare för olika nationalspråk i Europa (som jag håller mig till för enkelhetens skull), som vill värna om det egna språket som vetenskapligt språk, i näringslivet, inom reklamens värld etc., samtidigt kommer att börja ”sparka nedåt”. Den spanska centralregeringen kommer att riva upp överenskommelserna med Katalonien, Baskien och Galicien om respektive regionalspråk; katalonierna kommer inte respektera aranesiskan längre; det italienska parlamentet, som nyligen slog fast att italienska är Italiens officiella språk, kommer att upphäva tyskans ställning i Alto Adige och franskans i  Val d'Aosta; den polska regeringen kommer att börja förtrycka kasjubiskan och den tyska regeringen sorbiskan; de nordiska staterna kommer återigen att införa repressiva åtgärder mot de nationella minoritetsspråken. Vad finns det för empiriskt stöd för en sådan teori? Teori är kanske ett alltför pretentiöst ord i sammanhanget - farhågor är möjligtvis ett bättre ord.

Det finns två felaktiga strategier i kampen mot engelskans dominans.

Den ena, som företräds av vissa franskspråkiga debattörer, exempelvis Calvet (se vidare Reiner Enrique Hamel ), som menar att huvudmotsättningen går mellan engelska och alla andra internationella språk. Han menar dessutom att den engelska språkimperialismen inte bara kan samexistera med de mindre använda språken utan faktiskt också kan profitera på återupplivandet av minoritetsspråken, eftersom dessa försvagar de nationella och internationella språken (exempelvis spanska och franska).

Den andra strategin innebär att man helt och hållet fokuserar på att rädda de hotade språken, att engelskan är den största fienden, ”mördarspråket” nummer 1, men alla officiella språk är mördarspråk, om de har använts eller används för att ersätta ett minoritetsspråk.

Enligt min mening måste man för närvarande i stället upprätta en allians mellan alla språk  gentemot engelskan. I motsättningen mellan ett stort internationellt språk som ex. spanska, franska etc. och engelskan bör man alltid stödja de förra som motvikter till engelskan. Om kinesiskan seglar upp som en farlig konkurrent till engelskan i framtiden, är det bara bra. Däremot vinner världen ingenting på att ett annat språk övertar engelskans roll. Calvets linje innebär att man inte uppbådar maximalt stöd i kampen mot engelskan – detsamma gäller faktiskt den andra strategin.

Det är sant att nationalspråken, som talas av många människor och som dessutom ofta har en lång skriftspråkstradition, är de främsta barriärerna mot engelskans expansion. Men de som värnar om nationalspråken måste samtidigt värna om och respektera de nationella minoritetsspråken, dels för att dessa har ett värde i sig och dels för att uppnå bredast möjliga front gentemot engelskan. I den underordnade motsättningen mellan ett nationalspråk och ett minoritetsspråk, bör man stödja det senare. Men det finns ingen anledning att i praktiken göra ett annat nationalspråk än engelska till huvudmotståndare.

I vissa afrikanska stater förs en hoppingivande språkdebatt och -politik (se exempelvis ”Sociolingo´s Africa blog”). Man diskuterar inte bara kolonialspråkets eventuella roll som officiellt språk och som språk för den högre utbildning utan utvidgar också undervisningen på de inhemska språken – i vissa fall måste man börja uppteckna språk, som hittills bara fungerat oralt.

Östen återkommer till frågan om tolkning med anledning av § 6.7 i utkastet till språklag för Sverige: ”Medborgare, som inte behärskar svenska, har rätt till tolkning vid kontakt med alla myndigheter.” Östen frågar: ”Vad kan en invandrare göra om en myndighet tycker att de inte råd med tolkning?” Låt gå för en snäv tolkning av begreppet ”medborgare”, d.v.s person med medborgarskap i Sverige. På vad sätt skulle denna skrivning utesluta invandrare med permanent uppehållstillstånd? Dessa har i princip samma rättigheter som svenska medborgare – med undantag för att de inte får rösta i riksdagsval eller är valbara till riksdagen. Jag har absolut ingen tanke på att utesluta min egen fru, som inte ens vill bli svensk medborgare, från rätten till tolkning. De enda grupper som inte uttryckligen omfattas av denna skrivning är invandrare utan uppehållstillstånd och turister, men deras rättigheter regleras i andra lagar och förordningar eller överenskommelser.  Slutligen skriver undertecknarna av utkastet till språklag i förordet  ”språklagens syfte är således inte … att försvaga de officiella, redan beslutade, minoritetsspråkens eller hemspråkens ställning i landet.  Jag kan inte se att utkastet försämrar deras ställning på en enda punkt.

Per-Åke Lindblom

P.S Jag måste för övrigt erkänna att jag medvetet stoppade in ”guilt-by-association” och ”så vad” i det föregående inlägget, eftersom jag ville se om jag skulle få någon reaktion. Det fick jag. Språkförsvaret fokuserar i första hand på svenskans domänförluster – inte i första hand på språkvård. Det senare sköter Svenska Akademien, Språkrådet och olika terminologiinstitutioner mycket bättre än oss. Det betyder naturligtvis inte att det skulle gå några vattentäta skott mellan statusplanering och korpusplanering. Men Språkförsvaret prioriterar kampen mot användning av engelska, där denna signalerar att engelskan har högre status, är mer internationell, modernare o.s.v., som vid namngivning av offentliga byggnader, projekt m.m., än svenskan; detsamma gäller onödig inlåning an engelska ord, där det redan finns användbara svenska ord, exempelvis ”walking”, ”crib” och ”highlights” i stället för ”stavgång”, ”lya” och ”höjdpunkter”. Vi stödjer de språkvårdande organisationernas strävan att ersätta engelska ord med svenska. 

Däremot kan man i vissa sammanhang krydda sitt språk med ord, som inte försvenskats, från andra språk,. Skulle Östen ha reagerat på samma sätt, om jag använt ord som ”fait accompli”, ”gefundes fressen”, ”persona non grata” eller ”til syvende og sidst”? ”Guilt-by-association” är inte något uttryck, som har lånats in nyligen, utan som har förekommit i retoriksammanhang och i litteraturen om argumentationsteknik sedan en tid tillbaka. I normala fall brukar jag inte skriva eller säga ”så vad?” utan hellre då ”än sedan då”? eller ”så vad då?” (det senare bildat efter mönster från det förra uttrycket eller ”hej då!”). Jag ville bara se om Östen ville få sina förutfattade meningar om Språkförsvaret och dess medlemmar bekräftade, att vi är några språkliga hycklare eller något värre.

Östen Dahl har kommenterat Språkförsvaret i den 10/5 i ”Lingvistbloggen”. Vi har ingenting att invända mot den publiciteten.

Jag tycker dock att hans infallsvinkel är lite märklig. Han jämför oss med de båda amerikanska organisationerna US English och English First och hittar flera likheter. Det är nästan så att man får intrycket att han försöker tillämpa ett slags ”guilt-by-association”-resonemang. 1) US English och English First är suspekta; 2) Språkförsvaret delar vissa av deras resonemang; alltså 3) Språkförsvaret är också lite suspekt. Bara en fundering: Skulle den här ”guilt-by-associationen”-kopplingen fungera den andra vägen också? Skulle det löna sig att skriva ett inlägg i något amerikanskt språkforum och påpeka att det minsann finns en organisation, visserligen mycket liten, i Sverige, som delar vissa av de uppfattningar som US English och English First torgför?

För det första känner jag till de båda organisationernas existens. Det finns t.o.m en länk till US English på Språkförsvarets webbplats, där det bl.a heter: ”Organisationen har 1, 8 miljoner medlemmar och är mycket inflytelserik. Den passar inte riktigt in under kategorin ”Liknande sidor som Språkförsvaret i andra länder”, eftersom den inte slår ’underifrån’.”

Den avgörande skillnaden mellan språksituationen i USA och Sverige är ju att engelskan inte är hotad i USA, medan svenskan förlorar domäner till engelskan och alltså är hotad. Hur skulle engelskan i USA kunna vara hotad, när 172 miljoner av 209 miljoner vuxna amerikaner år 2000 (källa: US Bureau of the Census: language use of adults 2000) enbart kunde tala engelska?

För det andra kan jag lova att Östen Dahl skulle kunna hitta ännu fler likheter mellan Språkförsvarets argumentation och argumentationen hos organisationer och debattörer i Europa, t.o.m hos vissa brittiska språkvetare. Varför? Samtliga språk i Europa är nämligen utsatta för en press från engelskan. Det pågår en livlig debatt i hela Europa om förhållandet till engelskan. För en tid sedan beslöt Italiens parlament att italienska var Italiens officiella språk. Det förekom ingen närmare motivering, men jag är tämligen säker på att förespråkarna ville fatta detta beslut medan tid var, med tanke på språksituationen i Europa. I Tyskland finns det en stark organisation, Verein Deutscher Sprache, som i flera år bekämpat engelskans inflytande. Både förbundspresidenten, förbundskanslern och SPD:s ordförande är idag för att tyskan slås fast som Tysklands officiella språk i grundlagen. I Norge har det förts en debatt om ”tellekantordningen”, ett belöningssystem som gynnar publicering på engelska, inom högskolan, och olika arbetsgrupper på högskolenivå har tagit fram språkplaner för att reglera förhållandet till engelskan inom högskolan; i Danmark utmynnade den senaste språkdebatten i att kulturministern tillsatte en utredning för att utreda behovet av en dansk språklag.

 För det tredje är det svårt att veta om Östen Dahl framför kritik eller inte. Han skriver t.ex att ”de amerikanska organisationerna betonar språkets roll för den nationella enigheten” och konkluderar sedan att Språkförsvaret uttrycker sig på ett liknande sätt. Är detta något negativt eller positivt? Det är väl alldeles självklart att de flesta nationalstater ser språket som en enande kraft. Det finns inget alternativ till nationalstater – inte ens EU, som är en union av nationalstater. Det enda undantag vad språkets roll beträffar som jag känner till i Europa är Schweiz, där den historiskt-kulturella samhörigheten har varit viktigare än språkgemenskapen. Det var därför som staterna i Latinamerika satsade särskilt mycket på spanskan och förspanskning efter frigörelsen från det spanska moderlandet under första hälften av 1800-talet. Det var därför som de europeiska kolonisatörerna, med WASP-ättlingarna i spetsen, satsade på engelskan som en enande kraft i Nordamerika. Samtidigt ledde samma kolonisering till en mycket omfattande språkdöd, fr.a genom att språkanvändarna, d.v.s indianerna, dog till följd av sjukdomar (som européerna tog med sig), krig, massfördrivningar och medveten utrotning. Enligt vissa beräkningar, redovisade av Jared Diamond i ”Vete, vapen och virus”, reducerades ursprungsbefolkningen i Nordamerika med 95 procent. Av samma skäl för Kina numera en mycket medveten språkpolitik, dels strävar den kinesiska regeringen att säkerställa att mandarin används som undervisningsspråk, i radio och tv, kort sagt fungera som ett rikstalspråk, och dels satsar den kinesiska regeringen på att befrämja kunskaperna om det kinesiska språket utomlands, som fransmän, britter, amerikaner etc. tidigare gjort och fortfarande gör.

För det fjärde ställer Östen Dahl frågan om Språkförsvaret ”stöder kraven på engelska som officiellt språk i detta land (d.v.s. USA – min anm)”. Jag kan bara tala för mig själv på den punkten. Oavsett vad man tycker om engelskans framfart på den nordamerikanska kontinenten är det ett etablerat historiskt faktum att engelska är huvudspråk i USA. Dessutom stöds detta krav enligt opinionsundersökningar (senast av CNN den 8-11/6 2006) av 75 procent av amerikanarna. Jag anser inte att man ska gå emot detta krav. Dock är jag fullt medveten om att det är spanskan som betraktas som ett hot. Visserligen uppgår antalet spansktalande i USA till mer än 40 miljoner och antalet kommer att fortsätta växa. Men hotet från spanskan är inte större i USA än vad italienskan en gång var i Argentina. Italienarna utgjorde nämligen majoriteten av invandrarna till Argentina, men när de invandrade till Argentina, så var spanskan redan etablerad, särskilt i den ekonomiska och politiska eliten. De spansktalande i USA som vill tillhöra etablissemanget i USA, ger upp och kommer att ge upp sitt språk på den resan. Andra generationens spansktalande är tvåspråkiga, många med engelska första språk. Många inom den andra generationen kommer att ingå blandäktenskap, vilket innebär att deras barn kommer att ha engelska som modersmål.

Däremot är det naturligtvis viktigt att ett sådant beslut inte utnyttjas för att förtrycka användningen av andra språk i USA. Men det ena ger inte per automatik det andra: om jag fäller upp mitt paraply, är det inte alls säkert att det kommer att börja regna. Den viktigaste språkfrågan i USA består enligt min mening i att rädda de överlevande inhemska språken, indianspråken, undan språkdöden. Där har det amerikanska storsamhället, det samhälle, som historiskt sett bär skulden för fördrivningen och utrotningen av indianerna, ett ansvar för att kompensera indiannationerna. Dessa är förtjänta av allt stöd i sin kamp för att rädda de egna språken eller för att återuppliva dem.

Avslutningvis: Det skulle föra alldeles för långt att kommentera alla Östen Dahls jämförelser. Jag ska dock avsluta med några exempel, som visar hur meningslösa vissa av hans jämförelser är. Han citerar ur Språkförsvarets utkast till språklag för Sverige: ”Privatpersoner kan aldrig ställas till svars för överträdelse av denna lag.” Sedan påpekar han att det finns en liknande formulering hos US English. Så vad? Faktum är att när ett antal språkförsvarare utarbetade utkastet till språklag, så hade vi enbart studerat de katalanska, polska, lettiska, finländska och walesiska språklagarna. Formuleringen har vi förmodligen hittat i den katalanska språklagen.

Formuleringen ”medborgare, som inte behärskar svenska, har rätt till tolkning vid kontakt med alla myndigheter” tolkar han som att alla andra, d.v.s icke-medborgare som personer med enbart uppehållstillstånd, turister etc., skulle sakna denna rätt. I utkastet står det redan i § 3.3 att ”myndigheterna har rätt att ge bättre språklig service än vad denna lag föreskriver.” Dessutom har exempelvis undertecknad kritiserat Dansk Folkeparti på denna punkt: ”Den andra punkten säger att invandrare som har fått uppehållstillstånd inte skall få gratis tolkhjälp vid kontakt med danska myndigheter, med undantag för rättsväsendet…Det ligger i samhällets intresse att inkludera dem genom en förståelig och ömsesidig kommunikation. Tolkning vid kontakt med sjukvården kan vara livsavgörande. I vissa sammanhang, exempelvis vid kontakt med skolan, kan det vara direkt olämpligt att använda ens eget barn eller släkting som tolk (se vidare hela bloggtexten den 27/12 2006). Det är möjligt att denna skrivning i utkastet måste förbättras, men vill man missförstå, så gör man det ändå.

Egentligen tycker jag att Östen Dahls och Sally Boyds artikel, ”Grundlöst om språkdöd”, i Språkvård nr 4/2006 är betydligt intressantare än detta hans inlägg. I denna artikel ifrågasätter de begreppet domänförlust, hur språkdöd går till o.s.v Jag hoppas kunna återkomma till den artikeln.

Per-Åke Lindblom

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

Både Martin Jönsson i bloggen "Med fingrarna i ekorrhjulet" den 7/5 och Östen Dahl i "Lingvistbloggen" den 10/5 har nyligen kommenterat Språkförsvaret och dess språkpolitik. Eftersom ingen av dem kan påstås sluta upp odelat bakom Språkförsvaret, så konstaterar vi bara att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Vi återkommer med kommentarer i sak.

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

 I samband med debattmötet  om svenska språkets ställning den 5/5 på Goethe-Institutet uppmanade Birgitta Sellén, riksdagens andre vice talman, de deltagare som hade kritik mot regeringens kommittédirektiv, att skicka in kritik, eftersom det fortfarande fanns möjlighet att anta tilläggsdirektiv. Språkförsvaret sammanfattade därför sin kritik före stoppdatum, den 11/5, och skickade in den. Texten lyder som följer.

*******

Regeringen antog den 8/2 2007 ett kommittédirektiv  (Dir. 2007:17) om att utarbeta ett förslag till språklag, där svenska språkets status regleras. Eftersom det finns möjlighet att anta ett tilläggsdirektiv, vill undertecknade å Språkförsvarets vägnar anföra följande synpunkter.

För det första vill vi understryka att det är helt nödvändigt att svenska språkets ställning som officiellt majoritetsspråk/huvudspråk i Sverige fastslås under innevarande regeringsperiod, alldeles oavsett om denna ställning enbart blir symbolisk. Därmed förs frågan under alla förhållanden framåt. Detta är att föredra framför att svenskans ställning som officiellt språk inte alls fastslås.

För det andra anser vi att en svensk språklag

* skall ange den enskildes rättigheter och myndigheters/organisationers/företags  skyldigheter, samt även innehålla bestämmelser om sanktioner;

* skall vara kortfattad och överskådlig;

* skall utgöra den rättsliga basen för att svenska, och inte engelska, också i framtiden fungerar som det gemensamma, offentliga språket i Sverige; *skall fungera som en ramlag, som hänvisar till olika förordningar och föreskrifter, om dessa redan innehåller bestämmelser om språkanvändning;

* samtidigt skall vara överordnad alla andra förordningar och föreskrifter, som i något avseende behandlar svenska språkets ställning.

För det tredje vill vi uttryckligen påpeka två uppenbara brister eller begränsningar i kommittédirektivet.

Den första bristen är påståendet att en språklag ”inte bör reglera …språks användning inom olika områden, utöver den offentliga förvaltningen.” Vi menar att en språklag skall vara tillämplig för hela den offentliga sektorn, statschef, regering, departement, ämbetsverk och affärsdrivande verk, domstolar samt övriga statliga myndigheter, landsting och kommunala myndigheter, liksom för alla institutioner, som finansieras med skattemedel, som exempelvis utbildningsväsendet, för företag, som till sin huvuddel ägs av svenska medborgare eller företag med huvudkontor i Sverige och alla företag, som har upprättat någon form av avtal med svensk myndighet, om inte något annat särskilt föreskrivs.

Den andra bristen är påståendet att ”inte heller bör sanktioner knytas till en språklag”. Det minsta man kan begära i detta sammanhang är att frågan om sanktioner skall diskuteras förutsättningslöst. En språklag riskerar att bli verkningslös, om den inte innehåller bestämmelser om sanktioner så som många av de språklagar, som är i bruk i Europa, gör. Svensk lagstiftning är heller inte främmande för sanktioner. Vi bifogar därför en lista på 38 lagar, som innehåller sanktioner, främst i form av vitesbestämmelser. Observera att viten i en språklag, enligt vårt förslag, aldrig kan gälla privatpersoner, utan enbart myndigheter /organisationer /företag.

För det fjärde anser vi det mindre lyckat att utse en enmansutredare. Det enda som kan tala för detta är effektivitetsskäl, men vi tvivlar på att en ensamutredare kan ha den nödvändiga överblicken. I Danmark tillsatte kulturministern en kommitté den 26/4 2007 för att utreda behovet av en dansk språklag. Denna kommitté bestod av nio namngivna personer, som dessutom skulle knyta ytterligare fem olika representanter till sig. Trots storleken skall kommittén avlämna sin rapport i slutet av detta år. Vi anser därför att regeringen borde tillsätta en kommitté, som bestod av representanter från kulturutskottet, från näringsliv och högskola, och från organisationer, som värnar det svenska språket som exempelvis Svenska Akademien, Språkrådet och Språkförsvaret.

Slutligen vill vi understryka att det utkast till språklag för Sverige, vilket Språkförsvaret har utarbetat efter kunskap om, och erfarenhet av andra länders språklagar, och som också bifogas, fritt kan användas av enmansutredaren eller en eventuell kommitté.

Med vänliga hälsningar

Språkförsvaret

genom Per-Owe Albinsson/Peter Holmer/Olle Käll/Per-Åke Lindblom/Arne Rubensson

10/5 2007

(Brevet har skickats till kulturministern, kulturutskottet, Birgitta Sellén, riksdagens andre vice talman och Bengt-Åke Nilsson, f.d regeringsråd och ensamutredare)

Kulturutskottet avslog i sitt betänkande 2006/07:KrU6 en motion från Birgitta Sellén och Sven Bergström, båda centerpartiet, om att lagskydda det svenska språket med hänvisning till att regeringen redan tillsatt en utredning för att utarbeta ett förslag till en svensk språklag. 

”Utskottets överväganden

Lagskydd av svenska språket

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande med krav på att lagskydda svenska språket avstyrks med hänvisning till att regeringen redan har tillsatt en utredning för att utarbeta ett förslag till en svensk språklag.

Motionsyrkandet får därmed anses tillgodosett. Jämför särskilt yttrande (v).

Motionen 

Birgitta Sellén och Sven Bergström (c) begär i motion Kr219 yrkande 2 att svenska språket ska lagskyddas. Motionärerna oroas av att engelskan tränger ut svenskan på en del domäner i dag. Tydligast är detta inom datavärlden och inom högskolan. Det finns nu också grundskolor som gåttöver till engelska som enda undervisningsspråk. Motionärerna framhålleratt språket är nyckeln till vår kultur och historia, bärare av vår identitet och grunden för social gemenskap på alla nivåer. Regeringen bör därför tillsätta en ny utredning som med hjälp av den tidigare utredningen Mål i mun – Förslag till handlingsprogram för svenska språket (1) och propositionen Bästa språket (2) snabbt kan ta fram ett nytt underlag till en proposition om att lagskydda det svenska språket.

Utskottets ställningstagande 

Utskottet anser i likhet med motionärerna att svenska språkets ställningsom majoritetsspråk bör lagfästas liksom riksdagen redan har lagskyddatett antal nationella minoritetsspråk, nämligen samiska, finska, meänkieli,romani chib och jiddisch. Det svenska språket är av central betydelse förde människor som verkar och bor i Sverige. Tillgången till språket är en förutsättning för att fullt ut kunna delta i det svenska samhället och för en levande demokrati. Språket är också en del av vårt gemensamma minne.

Utskottet konstaterar därför med tillfredsställelse att regeringen i budgetpropositionen för 2007, utgiftsområde 17, aviserat att en lag som slår fast svenska språkets ställning ska införas.

Regeringen har den 8 februari 2007 beslutat tillkalla en särskild utredareför att utarbeta ett förslag till en språklag (dir. 2007:17). De avriksdagen tidigare godkända språkpolitiska målen (3) ska vara en grund för arbetet, liksom de överväganden som Kommittén för svenska språket gjorde i fråga om en språklagstiftning. Utredaren ska i det sammanhanget även beakta de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen avkommitténs förslag. En lagreglering ska avse svenska språkets status och ge en tydlig signal om den vikt som svenska språket har. Utredaren ska också överväga om det i en sådan lag bör införas bestämmelser om de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråkets ställning. Frågan om svenska språket i internationella sammanhang bör även belysas. I uppdraget ingår inte att lämna förslag till ändringar av grundlag. Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2007.

Motion Kr219 (c) yrkande 2 avstyrks därmed.

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Siv Holma (v), Cecilia Wikström i Uppsala (fp), Cecilia Magnusson (m), Margareta Israelsson (s),Anne Marie Brodén (m), Lars Wegendal (s), Mats Johansson (m), AndersÅkesson (c), Anne Ludvigsson (s), Hans Wallmark (m), Dan Kihlström(kd), Olof Lavesson (m), Göran Persson i Simrishamn (s), Anneli Särnblad

(s), Leif Pettersson (s) och Camilla Lindberg (fp).”

Det intressanta i detta sammanhang är meningen ”Utskottet anser i likhet med motionärerna att svenska språkets ställning som majoritetsspråk bör lagfästas”, som samtliga ledamöter, inklusive de socialdemokratiska, skriver under. Vi får hoppas att detta betyder att samtliga riksdagspartier idag anser att svenska språket skall fastslås som officiellt språk i Sverige.

Per-Åke Lindblom

(Texten har redigerats, men bara i form av omkastningar och utförande)

1. SOU 2002:27.2. Prop. 2005/06:2.3. Prop. 2005/06:2, bet. 2005/06:KrU4, rskr. 2005/06:89. 2006/07:KrU6

Språkrådet har publicerat ett referat från debattmötet den 5 maj om svenska språkets ställning, som sammanfattar diskussionen i ett nötskal:

"Föreningen Språkförsvaret ordnade ett debattmöte i Stockholm den 5 maj om svenskans ställning. Enigheten var stor om att det behövs lagstiftning för att värna både svenskan och andra modersmål i Sverige. Men andra insatser kan också behövas." Läs mera på Språkrådets webbplats!

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

I samband med debattmötet om svenska språkets ställning den 5/5 på Goethe-Institutet fick Språkförsvaret en del uppmärksamhet. Inledningsvis vill vi tacka de webbplatser, tidningar, tidskrifter och bloggar, som uppmärksammade vårt evenemang i sina kalendarier. Dessutom skrev Eva Bäckstedt en artikel, ”Språkvärnare vill hålla liv i debatten”, i Svenska Dagbladet den 4/5, dagen före debattmötet.

På lördagkvällen sände Rapport ett kort inslag från mötet med intervjuer med bl.a Arne Rubensson, Språkförsvaret, och Fredrik Lindström. I morse sände Gomorron världen ett inslag med Olle Josephsson, Språkrådet, som också deltog i debattpanelen. Per-Åke Lindblom, Språkförsvaret och en av paneldeltagarna, intervjuades i dag i ”Efter tolv” i P4 Stockholm.

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.