Den 14 maj 1981 fastslog riksdagen att teckenspråket är dövas förstaspråk. Det var första gången som teckenspråket fick en officiell status i Sverige. Sverige var med detta beslut först i världen att erkänna teckenspråket. Teckenspråket har alltid funnits och använts mellan döva, men under flera hundra år ansågs teckenspråket inte vara ett ”riktigt” språk. Det betraktades som ett system av gester och kallades för åtbördsspråk. Åtbördsspråket ansågs bara kunna förmedla konkreta företeelser i världen. För att uttryckta abstrakta idéer måste man lära sig det talade och skrivna språket. I dövskolan fick de döva barnen vid sidan av de praktiska göromålen lära sig skriva och tala. ”Åtbördsspråket deremot nyttjas för de svagast begåfvade döfstumme”, som det skrevs i Nordisk familjebok 1894. När hörapparaten kom under 1950- och 60-talet trodde man att man kunde bota dövheten i världen. Mycket tid ägnades åt att ”hörsel- och talträna” de döva barnen medan kunskapsinlärningen blev lidande.Under 70- och 80-talet började forskare i världen intressera sig för teckenspråket som det används av döva. Svensk forskning var tidigt ute. Forskningen visade att teckenspråket har sin egen syntax och morfologi. Dessa kunskaper ledde fram till riksdagsbeslutet 1981 och ett par år senare till att teckenspråk blev undervisningsspråk i specialskolan för döva. I dag har flera länder i världen erkänt sina nationella teckenspråk och det pågår forskning i ett 50-tal olika teckenspråk.Teckenspråkets dag firas av döva i hela landet varje år som minne av riksdagsbeslutet. Vid 25-årsjubileet år 2006 genomfördes en stor manifestation i Stockholm med bl.a tal och aktiviteter på Norrmalmstorg och bankett i Stockholms stadshus.(Hämtat från Språkrådets webbplats)Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.