Språkförsvaret

Östgöta-Correspondenten publicerade idag en intervju med Olle Käll, Språkförsvaret, med denna rubrik. I anslutning till intervjun har också en webbomröstning organiserats. I skrivande stund har 817 personer deltagit. Resultatet är förödande för kommunpolitikerna:

7 procent har röstat på "Bättre än Fjärde storstadsregionen i alla fall"

89 procent har röstat på "Uselt. Bort med anglicismerna!"

4 procent har röstat på "Skitsnyggt! Modernt! Relevant!"

Dessutom införde Östgöta-Correspondenten samma dag en insändare av Gunnar Lund, som drev med "East Sweden".

(Denna nätdagtbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hej!

För några dagar sedan såg jag på tv, TV 4, damer som avsåg att marknadsföra Sverige på den europeiska kontinenten. Men det föll dem inte in, att de skulle presentera vårt land på tyska i Tyskland, på franska i Frankrike. Nej, så naiv är man idag att man skall påtvinga andra länder en presentation av Sverige inte på det lands språk där man vill beskriva Sverige. Nej, engelska är vad man använder. I Tyskland talar 80 miljoner tyska, i Frankrike 60 miljoner etc. Företagare här vill marknadsföra sig i de båda länderna och kanske flera. Vad är naturligare än att de länder där man skall marknadsföra sig gästas av folk, som talar de ländernas språk, eller är språkutbildningen i detta bildade land så usel tack vare en stelbent minister. Vi har ett exportberoende land, på regeringsnivå tycks man inte vara medveten om det.

Ett slags språkförsvar ur annan synvinkel.

Vänligen

Stig Hallgren 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Pressmeddelande från Språkförsvaret)

Hittills har det legat i Texas, USA. Det lilla samhället grundades 1886 av den svenske immigranten Swen Leander Hurd och hans familj. Namnet är fullt förklarligt. Inte fullt lika förklarligt är det namn som Östergötlands, alias Östra Götalands, alias Fjärde Storstadsregionens marknadsbolag, ska få, nämligen – East Sweden. Östergötland har redan ett representationskontor med detta namn i Bryssel, men detta är ett utlandskontor. Det tycks också finnas ett mötesföretag och ett marknadsbolag, som båda har anknytning till Östergötland, med samma namn. Men risken för förväxlingar är stor. En sökning på internet visar att det finns en återförsäljare av SAAB-reservdelar i USA, ett webbhotell och en webbaserad turistbyrå, som alla heter East Sweden.

Det är fullständigt absurt att ett regional marknadsbolag, som till 40 procent ägs av två kommuner i Östergötland, i Sverige ges ett engelskt namn. Engelska är enligt lag varken huvudspråk eller nationellt minoritetsspråk i Sverige. Språkförsvaret menar att alla bolag, som helt eller delvis finansieras av skattemedel, ska ha svenska namn som huvudnamn. Dessa kan sedan översättas till engelska och andra språk beroende på vilka man vänder sig till. Denna slags konstruktion är mycket vanlig utomlands. I Sverige tycks beslutsfattare, särskilt på mellannivå, tro att det ena utesluter det andra och att utländska besökare får problem, om de ställs inför flerspråkig information. Men man ska aldrig döma andra efter en själv.

Dessutom omfattar East Sweden bara en mindre del av östra Sverige, som sträcker sig längs hela östersjökusten. I beslutsunderlaget från Linköpings kommunstyrelse den 17/1 heter det:

”Begreppet ’East Sweden’ bedöms uppfylla kriterierna för att utvecklas till ett starkt varumärke inte minst för att ett av världens starkaste varumärken ’Sweden’ ingår i begreppet. East Sweden är ett varumärke som är lätt att kommunicera och lätt att anpassa i olika sammanhang och tillsammans med regionens övriga varumärken.”

Sverige på engelska är alltså ett oslagbart varumärke, men det är väl inte själva det engelska ordet som gör det oslagbart utan vad det står för i verkligheten? Finns det inte en risk för att begreppet ”Sweden” devalveras, om alla landsdelar i Sverige lägger sig till med det, låt vara att de anger andra väderstreck? North Sweden, West Sweden, South Sweden, Southeast Sweden, Southwest Sweden, Middle Sweden etcetera. East Sweden kommer att ha tillägget “Business Region” för tillväxtrelaterade fragor”, eftersom detta är “vedertaget”. Det är bara vedertaget av Stockholms och Göteborgs kommun.

Till saken hör att kommuninvånarna i Linköping och Norrköping inte haft någon möjlighet att ta ställning till förslaget. Inte heller lär något av de partier som ingår i respektive kommunfullmäktige ha gått till val på denna fråga. Namngivningen sker över huvudena på medborgarna, förmodligen uppifrån det blå.

Språkförsvarets styrelse

Nätverket Språkförsvaret

http://www.sprakforsvaret.se/sf/

E-post: sprakforsvaret@sprakforsvaret.se

             sprakforsvaret@yahoo.se

I beslutsunderlaget  från Linköpings kommunstyrelse den 17/1 försöker förslagsställarna motivera namnbytet från ”Fjärde storstadsregionen” till ”East Sweden” på följande sätt:

”...begreppet  ’Fjärde storstadsregionen’ diskuterats och frågan har ställts huruvida detta begrepp är tillräckligt starkt och kommunikativt nationellt respektive (inter)nationellt.”

Här är återigen frågan alldeles felställd. Samma begrepp behöver inte vara ”starkt och kommunikativt” både nationellt och internationellt. ”Fjärde storstadsregionen” verkar kommunikativt nationellt, men naturligtvis inte alls internationellt. Därför har ju också ”East Sweden” använts internationellt.

Skulle ”East Sweden” kommunicera mer till en svensk publik, även om den förstår vad det betyder? Måste det inte snarare förbrylla den som känner till litet om svensk geografi? Skulle svenskarna bli mer intresserade av sin egen region för att den nu marknadsförs med ”ett av världens starkaste varumärken ’Sweden’” (vad grundar sig den varumärkesbedömningen på?). 

Om ett engelskt uttryck ställs som enda alternativ till ett svenskt är regeln att det svenska alltid förlorar. Kombinationen av reklambyråfolk och marknadsföringsbyråkrater är alltför stark för politikerna att stå emot. Ingen vill i dagens globaliserade värld ses som nationellt inskränkt. Lösningen som här tydligen inte ens diskuterats är att kombinera uttrycken. Att mot utlandet vara ”East Sweden”, men på hemmaplan ”Fjärde storstadsregionen – East Sweden” – det senare i mindre stil, för att klargöra sammanhanget.

Harald Henrysson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Denna sällsynt fåniga namngivning avser tydligen inte hela den sida av Sverige som vänder sig mot Östersjön utan bara en del  därav. I går beslöt nämligen kommunstyrelsen i Linköping att Linköping och Norrköping, d.v.s. fjärde storstadsregionen, skall byta namn till ”East Sweden” - se vidare denna artikel och detta inslag i 24Corren Play.

Hittar inte utomstående företag, turister, kunder etcetera Linköping och Norrköping på kartan? Det är kanske bäst att döpa om hela rasket?

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Rubriken är ett lån från Jürgen Honigs recension av Språkförsvarets antologi för Deutsche Sprachwelt. Han häcklar bl a Sveriges Radios intervjuteknik där, oberoende av den intervjuades nationalitet, utfrågningen försiggår på engelska. Efteråt får lyssnaren sig till livs ett sammandrag på svenska av vad som just har sagts - i bästa fall (min anm). 

Jag har just genomlidit en entimmes intervju med den tyske stjärntenoren Jonas Kaufmann i P2, där intervjuaren ställde sina frågor på stapplande och Kaufmann levererade sina svar på en något mer verserad engelska. Sammanfattningarna på svenska var med förlov sagt snålt tilltagna och gav inte på långa vägar den fullödiga upplevelsen av Kaufmanns tankar och synpunkter som de hade förtjänat. Som tur var varvades pratet med musikalisks smakprov ur tenorens operarepertoar. Den krypande frustrationen jag kände medan jag lyssnade på intervjun kunde då ta en välbehövlig paus under det att jag njöt av den fantastiska sången.

Tänk vilken annorlunda upplevlese denna musikstund kunde ha bjudit på om SR hade lyckats gräva fram en medarbetare som hade intervjuat gästen på dennes eget språk. Mot bakgrund av den genomsnittlige svenske operaälskarens ålder är det dessutom inte helt befängt att tro att en och annan lyssnare hade kunnat förstå det som sades om det hade sagts på tyska. Nu var engelskan inte på något sätt avancerad utan lätt att förstå. Min poäng är: Om nu intervjun ändå måste sammanfattas på svenska kunde ju utfrågningen på tyska ha tillfört den en extra dimension i och med att Kaufmann fick uttrycka sig på sitt modersmål.

Hillo Nordström

Idag publicerade Svenska Dagbladet en artikel, ”Det behövs ett nytt ord i svenskan”, av Karin Milles/Karin Salmson/Marie Tomicic, som pläderar för införandet av ett det könsneutrala pronomenet ”hen”. Inlägget har i skrivande stund lett till 749 kommentarer. De som följer Språkförsvarets nätdagbok har säkert noterat att vi startade en omröstning om ”hen” (se också högerspalten) den 5 januari, som också ledde till debatt.

Varför propagerar författarna för ordet? ”Jo, för att ordet hen ger möjlighet att möta världen mer förutsättningslöst. Boken Kivi & Monsterhund blir en bok där alla barn kan identifiera sig utan att behöva förhålla sig till kön. ”

Vidare: ”..och att det maniska och aktiva särskiljandet av kön ger negativa konsekvenser för båda individ och samhälle och att en friare inställning utan lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid.”

Slutligen: ”Att föra in ett nytt element som får oss att tänka till i vårt språkbruk ger möjlighet till medvetenhet och förändring som sträcker sig bortom enstaka ord.”

Det är uppenbart att författarna tror att införandet av ”hen” inte bara skulle leda till att människors, särskilt barns, verklighetsuppfattning utan även att verkligheten skulle förändras. En inte ”lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid”! Hur vet författarna det? Det låter som hokus filijokus.

Men språk är en spegling av verkligheten, d.v.s. ett sätt att beskriva verkligheten. Man kan förändra verkligheten genom att ge en befallning och den åtlyds, genom att avge ett löfte eller förkunna en dom. Men om man förändrar beskrivningen, d.v.s. genom att byta ut eller lägga till ord, förändras inte verkligheten. Det är inte orden som har skapat tukthusen, fängelserna och kriminalvårdsanstalterna. Beteckningarna har ändrats för att fängelsesystemet successivt har reformerats. Det är inte själva språket som förändrat kvinnans situation i Sverige utan det faktum hon under 1900-talet, särskilt efter andra världskriget, i allt större utsträckning inträtt i den samhälleliga produktionen och därmed blivit självförsörjande och ekonomiskt oberoende.

Mig veterligt skiljer alla indoeuropeiska språk på levande och döda ting. Inom kategorin levande görs en åtskillnad mellan manligt och kvinnligt. Detta ger upphov till maskulinum, femininum och neutrum i språket. Reale, ”den”, är en 1700-talskonstruktion i svenska språket. I genuina svenska dialekter saknas reale. Åtskillnaden mellan två kön är grundläggande för alla däggdjurs reproduktion, inklusive människor, och därmed överlevnad. Distinktionen har alltså i högsta grad täckning i verkligheten.

Det finns språk, som har samma ord, ex. finska, kinesiska m.fl., för pronomenet i tredje person singularis. Men på vilket sätt speglar det en mer jämställd verklighet för män och kvinnor än bland talare av indoeuropeiska språk? Vilka är de empiriska bevisen för detta? Författarna berättar om en liten pojke i Jönköping, som överfölls 2011, för att han använde rosa och nagellack, vilket tolkas som kvinnliga attribut. Menar författarna att en sådan pojke inte skulle ha blivit överfallen i Finland eller Kina? Menar författarna att om jönköpingsborna använt ordet ”hen” skulle detta aldrig ha skett?

Författarna skriver: ”Ett motargument är just att ordet hen kan leda till att skillnaderna mellan könsrollerna suddas ut.”

Men ”hen” suddar inte ut könsrollerna; ordet åstadkommer ”nada”. Könsskillnader och könsroller är objektiva. De existerar vare sig man vill det eller inte. De förra är biologiskt betingade och de senare är delvis avhängiga de förra, men också socialt och kulturellt betingade, och förändras med tiden. Till och med små barn blir tidigt medvetna om könsskillnaderna, antingen via syskon, på stranden, på dagis eller när de börjar skolan. Hur länge vill författarna att man ska undanhålla barnen att det faktiskt finns två kön? Och hur i jesse namn ska det gå till? Det räcker väl inte att läsa högt ur en barnbok? Är det inte bättre att föräldrarna lär ut att det ena könet inte är förmer än det andra och dessutom praktiserar denna inställning gentemot egna och andras barn?

Ordbildning är en huvudsakligen spontan process. På 1700-talet – och fortfarande i många svenska dialekter - förekom det endast tre genus i svenskan, maskulinum, femininum och neutrum. Eftersom en tumregel säger att 30 procent av alla nuvarande svenska substantiv är neutrum (kräver ”ett”), betyder det gissningsvis att 70 procent av substantiven tidigare var maskulina eller feminina. Personligen tror jag att fördelningen var tämligen jämn. Det vittnar dialekterna fortfarande om. ”Sol”, ”jord”, ”båt”, ”dörr” etcetera var feminina, medan ”måne”, ”stol” och olika redskap var maskulina. ”Båt” och ”klocka” behandlas fortfarande som feminina i rikssvenskan. Det föll sig också naturligt att dela in djuren enligt könstillhörighet. Nynorska, färöiska och isländska har fortfarande maskulinum, femininum och neutrum liksom tyskan. Det var inte så att män och kvinnor i tidernas början satt och ackorderade om vilket genus solen resp. månen skulle ha. Det avgjorde slumpen eller eventuellt vissa mytologiska föreställningar.

Författarnas syn på språkets roll är idealistisk och med det menar jag att den har föga med verkligheten att göra.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I senaste numret av Skolvärlden intervjuar Jane af Sandeberg Per-Åke Lindblom med anledning av att Språkförsvaret nyligen gett ut en antologi. Intervjun utmynnar i en kort presentation av denna:

"Nu har det blivit en bok, eller närmare bestämt en antologi, 'Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva'. Den innehåller de viktigaste från www.sprakforsvaret.se. Boken har finansierats med hjälp av bidrag. Bland skribenterna finns Horace Engdahl, som är ledamot i Svenska Akademien och även dess ständige sekreterare Peter Englund."

Skolvärlden är organ för Lärarnas Riksförbund och når det stora flertalet gymnasielärare.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)